Mats Ek tillbaka på Oslo Operaen

Det här är femte gången som Mats Ek är i Oslo och sätter upp sina verk. Ingrid Lorentzon balettchef för Den Norske Opera & Ballett har inbjudit Mats Ek att sätta upp två verk Hon var svart och En slags.

För två år sedan satte jag upp Hon var svart och Brahms här på Oslo-operaen. Jag föreslog redan då att kombinera Hon var svart med En slags. Vi kom överens om att det var en bra kombination efter en diskussion med Operaen, säger Mats Ek.

Vi fick tillfället att gratulera Mats Ek till utnämningen på Musikaliska akademin.

Tack, men det innebär inget extra arbete för mig annat än själva hedersutnämnandet. De betonade att jag inte hade några plikter. Jag är naturligtvis glad över att dansen har fått en representant. Det tycker jag är rimligt, vi jobbar ju med musik genom att gestalta musikens möjligheter i dansen.

När du var i Paris skrev man att ”Mats Ek tar farväl av publiken”.

Det är ett pågående missförstånd, jag ville testa min egen nödvändighet att fortsätta som koreograf. Jag har inte slutat sälja mina baletter. Jag är ju också en köpman i dans. Efter en tid fick jag lust igen och då ville jag gärna fortsätta med att skapa dans.

Var hittar du dina idéer till dina koreografier och hur väljer du musiken.

Det är en blandad kompott, det kan vara musiken. Men det hindrar inte att jag hakar på idéer som har funnits odefinierade hos mig. Det finns en meny av bilder som kan komma att kopplas samman med musik som jag råkat höra. Min nästa balett utgår från musiken. När jag söker har jag en artikulerad önskan inom mig att hitta musiken till en speciell bild. Sedan föder det andra tankar, det kan vara en tidningsartikel, en person som går över gatan, ett barn som leker. Det finns så många olika källor. Det är alltid blandat, även med Giselle som har många hakar in i dansvärlden. Det var ett ämne och en musik som redan fanns.

Det finns idéer som dör ut och som inte blir någonting av. Det är en pågående handling hela tiden med en egen varseblivning av intryck från andra och omgivningen. Och även politiskt, jag tycker att jag hittat ett fotfäste i En slags. Som fått näring i en ny samtid med tragedin i Gaza. Jag vill inte betona att det handlar om den. Baletterna finner näring i en ny samtid. Inte alltid, men ibland.

Du skapar rörelser på scenen, som i det vardagliga livet inte skulle fungera naturligt.

Konsten skapar sin egen verklighet. Och jag tror att rörelser som är välkända, som en smekning eller en spark är igenkännbara i sig men satt i ett samband får de en annan innebörd. Det är en förvandling som pågår och det gäller att hitta publiken i den laddningen.

Provar du rörelserna på dig själv eller är det dansarna som gör de första proven.

Jag provar alltid på mig själv och utarbetar ett förslag till dansarna. Jag är beroende av det, jag är för spänd att inför dansarna starta från scratch. Jag själv tycker att jag inte kan hitta någon slags logik eller språklig värld som varje verk behöver bygga om jag har folk som tittar på mig. Sedan när förslaget visas för dansarna och deras härmning börjar så blir det hela tiden förskjutningar. Då kan jag börja producera när jag vet vad jag ursprungligen ville föreslå.

Ändrar du då utifrån dina ursprungsidéer.

Ja, det är mycket som ändras, men vissa saker ändras inte. Men det pågår hela tiden förändringar.

Du har ofta vardagsföremål som rekvisita, typ ett bord, ett glas vatten, du använder naturliga föremål i dina verk.

De blir abstrakta genom att de flyttas ut på en scen. De är igenkännbara. Det är likadant med människorna som du ser gå på gatan men när de kommer på en scen blir de en ny berättelse. Vad du än sätter på en scen, skapar det nya förutsättningar för den existensen, som ska göras i sin art naturlig. Det skapar någon form av samband i det nya formatet som scenen innebär.

Du sätter scenografin själv då också.

Jag har ofta tankar runt scenografin. Det är precis som med koreografin, jag har vissa hållpunkter. När det sedan formgivs, färgsätts och framläggs av scenograferna tycker jag att jag är påverkbar av deras tankar.

Christine Thomassen, dansade i din Törnrosa och sa att det inte var något tvivel om att det är 100% Mats Ek, men heller inget tvivel om att det är 100% Christine.

Jag förstår vad hon menar, det är en typ av karakterisering som hon kopplar till mig. Visst baletten skulle inte bli av utan mig, men inte utan andra deltagare i olika grad. Inte minst musiken. Jag skulle absolut säga att dansarna är avgörande för utfallet.

Naturligtvis mest när det gäller en reproduktion, är det väldigt viktigt att dansarnas insatser blir i sitt sammanhang, kan tillvarata och utveckla det språk som är givet. Det blir trots allt inte levande utan deras gestaltningskraft både som dansare och konstnärer.

Ändrar du och justerar i dina baletter om det hinner gå ett antal år mellan att de sätts upp.

Justerar gör jag, men det beror på verket om jag varit nöjd med det, säger Mats Ek med ett leende. Jag har inte det som strategi, utan det får infinna sig och jag skulle inte gå med på att göra ett verk igen om jag inte trodde att det inte fanns potential för det. Men sen återigen, det är nya dansare, schemat är annorlunda och man har möjlighet att dra erfarenhet av tidigare produktioner av samma verk. Det är ett samtal mellan det tillkommande och det förgångna.

Är det något verk som du gärna inte ändrar i för mycket.

Ju längre tidsspannet är till det gjordes, desto mer är det ett verk av sin egen art. Det tillhör den tid som det gjordes i. Det känns svårt att peta i avgörande ställen som t ex dessa två verk som ska ges här på Operaen, de är snart 30 år gamla. De tillhör sin tid och jag skulle inte kunna göra om dem idag. Det är så mycket som har förändrats i förhållande till mig själv och i den tid vi lever i nu.

Du har några verk som du inte vill göra idag, de har haft sin tid.

Ja det stämmer de har haft sin tid. Det är tack och adjö, helt enkelt. Men sista ordet är inte sagt, än, säger Mats Ek med ett underfundigt leende.

I en intervju med dansaren Silas Henriksen säger han bland annat att ”han är snäll som ett lamm, [det är jag, säger Mats med ett garv], men det är extremt fysiskt krävande att göra hans koreografi, men han är inspirerande att jobba med.

Det är inte mycket jag kan göra åt det. Ja, snällheten går ju att göra nåt åt säger Mats med ett leende. Jag var nog aggressiv i mina yngre dagar, men det är något som är kontraproduktivt. Man är ju trots allt arbetsledare, man kan inte själv sätta sig i bakvagnen och låta känslorna ta över. Jag har mycket som pågår inom mig så jag försöker leva upp till arbetsledaren. Arbetsgivaren är inte jag eller teatern utan det är verket. Det är den auktoritet som ska betjänas. På olika sätt, jag som arbetsledare och koreograf och dansarna med sina kroppar.

Du hade sagt till en dansare på Operan att det inte handlade om dig som dansare eller om mig som koreograf, utan det handlar om verket.

Det är ett professionellt förhållningssätt. Det är också hur man personligen tar till sig materialet och hur det sedan ska gestaltas. Då är det privata minnen, krafter, känslor som man tar i bruk, eller som tar en själv i bruk.

Yxa är min sista balett, nämnde du i en intervju med oss. Men du ändrade dig senare.

När jag sade detta hade jag inte fyllt 70 ännu. När jag fyllde 70 ville jag ta ett totalt radikalt avsteg från det pågående arbetet med baletter. Jag ser siffror som symboliska anhalter i livet och inte bara en siffra.

Min far [Anders Ek] dog när han var 63 år. När jag själv fyllde 63 var det en tröskel inom mig. Jag hade ett arbete på gång det år han dog. Det blev ingen bra balett men det var en viktig erfarenhet.

Men din mor [Birgit Cullberg] blev mycket äldre.

Ja, hon blev 91 år, jag har inte kommit dit än.

Det senaste verket du gjorde var en ny version av Våroffer 2022 för English National Ballet.

Jag håller nu på med ett verk för Kungliga Operan som har premiär i februari 2025. Det är knappt om tid för mig att bli klar med det redan om nio månader.

Det är en halvtimmesbalett med svensk musik. Det är inte alltid jag jobbar med svensk musik, utöver Fläskkvartetten. Men det blir modern klassisk musik.

Kungliga Operan ska stängas i fem år från 2026. Du hade ett debattinlägg i DN sagt att man skulle bygga huset högre och utnyttja byggnadens volym.

Det är vansinne att man inte kan hitta något som kan ta vara på detta unika läge, med de två husen som har bott på samma plats och bygga ett tredje och ändå få en utveckling. Jag tycker det är skräp av diverse regeringar som har sett nödvändigheten av att huset måste åtgärdas. Det lappas och lagas och att det inte luktar skit i guldfoajén. Men det räcker inte.

Min intervju med Mats Ek är slut på Den Norske Opera & Balletts futt. I morgon den 6 juni är det norsk premiär för En slags och nypremiär för Hon är svart. När jag kommer ut från den vackra Operabyggnaden, regnar det hårt. Det gör inget, i centrala Oslo lever kulturen högt i tre byggnader granne med varandra, Operaen, biblioteket och Munch-museet. Det blir ett besök på Munch-museet medan regnet drar bort från Oslofjorden.

Cristian Hillbom
Oslo

Hon var svart Urpremiär 29 dec 1995, Dansens hus, Stockholm
Norsk premiär 29 jan 2022, Den Norske Opera & Ballett
Instudering: Allyson Way Wanselius
En slags Urpremiär 1 juni 1997, Lucent Danstheater, Den Haag
Norsk premiär 6 juni 2024, Den Norske Opera & Ballett
Instudering: Margareta Lidström, Rafael Sady
Spelas 6-21 juni 2024.