Dansfest i nord målar med bred pensel

Vi startar med film, två premiärer. I den stora vackra byggnaden Acusticum i Piteå visas danskonstfilmen ”The last boy left” som utspelar sig i Norrbotten. Av Shawn Fitzgerald Ahern efter idé och koreografi av danskonstnären Pascal Marty. Medverkande i filmen är Pascal Marty och Emilie Leriche. Den andra filmen var en dokumentär av filmaren Håkan Larsson som skildrar Dans i Nords Norrbottenturné 2020.

Filmaren Shawn Fitzgerald Ahern har en gedigen meritlista, och det är en bedrift av Dans i Nord att ha lockat honom ända till nordligaste Sverige. Han kan ståta med två Oscarsvinster i klassen Mayor Motion pictures och tre Grammynomineringar. Hans dansfilmer har vunnit priser över hela världen.

Pascal Marty har arbetat i bland annat Genève och Göteborgsoperans danskompani. Han har som koreograf skapat flera verk för Dans i Nord.

Filmen ”The last boy left” är en fängslande resa ut i ett land av tomhet, ett sökande efter något för alltid förlorat. Stilen är drömsk. Via en övervintrad bensinmack hamnar vi i skogen, en svart ren visar sig mirakulöst och ser nyfiket på dansaren i skogen, Pascal Marty. Emelie Leriche som kvinnan i filmen har en nedtonad stil men är en god skådespelare såväl som dansare. Kvalitén är hög. Man söker spår i rester och ruiner av det som en gång blomstrade.

Det är hjärtskärande att titta in i den vackra gymnastiksalen i den skola där till sist den enda eleven fanns kvar, ”The last boy left”. Fotot av Danjel Bogdanic är fint och känsligt. Att dessa internationella artister funnit inspiration här uppe i den underbara men ibland karga miljön är riktigt intressant för framtiden. Kostymerna skapades av Maria Sjödin och transporterades från Göteborg i stora lådor, ett speciellt företag med tanke på volymen.

För den som är nyfiken finns möjlighet att se filmen den 18 november i Gottsunda, utanför Uppsala.

Film nummer två var världspremiär av dansdokumentären ”Vem är till för vem?” av filmaren Håkan Larsson från Dans i Nords Norrbottensturné 2020. Dokumentären av Håkan Larsson skildrade Dans i Nords verksamhet, kultur i glesbygd. absolut intressant men mer upplysande än upphetsande. Vi fick emellanåt lyssna till kommunpolitikers utsagor och hoppas att deras mål och mening kan förverkligas.

Rennie Mirro – "Dansa Rennie"
Följ med när Rennie Mirro tar oss med bakom kulisserna! Att vara dansare har alltid varit en stor del av Rennies identitet, nu reflekterar han kring livets olika faser, om hur åldrandet kan påverka ens yrkesroll och om utmaningarna att hitta en ny roll i nya sammanhang. Folkkära Rennie Mirro tar med publiken bakom fasaden i en nästan fullsatt Black Box, Acusticums teaterlokal.Vi får ta del av artisten i en modig, självbiografisk föreställning som borde intressera långt fler än de som kommer!Rennie Mirro kastar sig ut och blottar sina inre frågetecken i en fiktiv terapisession. Där hamnar vi i ett utlämnande av demoner och mening i livet. Dansen som kan vara den meningen, men sen då? ”Dansa Rennie” har turnerat med Riksteatern hela våren, kanske återstår några stopp.

Det är oavbrutet spännande, han avbryter med dans, sång och stepp. Den stora scenvanan kommer fram, dansaren Rennie Mirro har utvecklats till en mångsidig artist och skådespelare. Rennie är ju också en entertainer som vi inte visste att vi behövde! Men när vi ser honom dansa och hör honom sjunga, då vet vi! Det är högklassigt! Man kan tro att det riktar sig till en smal publik men då tar man miste.

Föreställningen visar sig vara allmänmänsklig och belyser uppenbara problem som verkligen många fler män, men även kvinnor borde se och känna igen sig i. De som vill kan också få njuta av Roxy Storband med Rennie som vokalist efter föreställningen, tjusig bonus med smokingen på.”Left” är ett solo för Emilie Leriche där mellanrummen undersöks, att vara mittemellan.

Det är ett heroiskt uppdrag att fylla Norrland regioner med danskultur. Görs det med så hög klass som Dans i Nord lyckas med önskar man att många fler Jokkmokksbor skulle ta vara på tillfällena som ges.

Hela programmet Beyond Words, som även innehåller s.k. poesi-bubblor har en lång upphovslista med samarbeten med Franska institutet, Claire-Marie Osta, Didier Chape, Xavier Ferla, Rebecca Albrektsson, Guillame Gallienne, Piteå danskedja, Kalix och Kiruna kulturskolor.

”Truly, Madly”
Joseph Sturdy har koreograferat Truly, Madly, för de fem dansare som utgör Dans i Nord. De är redan nämnda Emilie Leriche, Delia Albertini, Erik Åhl, Reiko Ohta, Daniele Badagliacca och Olivia Blanch. Stycket inspirerat av och är ett abstrakt destillat av den klassiska baletten Giselle i modern stil. Vi får inga tyllkjolar men en fysisk tolkning av kärlek mot allt förnuft.

Musiken är känsligt klippt mellan Adolphe Adams klassiska Giselle och Jerome Marchands komposition. Med ett par invändningar: allt eller nästan allt behöver inte göras i slow motion…? Ljusmässigt saknas lite mer variation, vila från motljus och dimma, några ögonblick av klarhet hade gjort gott.

Den för balettälskare välkända ”storyn” som grund är koreografiskt intressant, med mjuka och dynamiska rörelser. De skickliga dansarna ger verket laddning med sin ungdom och passion. Rörelsemässigt finns ett flyt och det hela känns stundvis rent imponerande.

Till sist föreställningen ”Fordlandia” i Luleås stora och vackra kulturhus med andlös utsikt över hamnen och aftonhimlen från foajén. Höga förväntningar på det stora anslaget mynnar ut i en viss besvikelse.

Här möter internationella stjärnor ny publik. Lucia Lacarra och hennes partner Mathew Goldeing har tillsammans med fyra koreografer skapat ett verk under pandemin som också är präglat av det.

Även här möts vi av en delvis filmad föreställning. Den tomma teatern, den tysta salongen, scenens oanvända yta. Sedan följer en serie pas de deux, med de två förstklassiska dansarna.

Dessa delar har namn som Stillness, Close, Snow Storm, Fordlandia, Pile of dust samt After the rain. Fyra koreografer med musik av Chopin, G. Sviridov, J.Johansson och A. Part. De fyra är Christopher Wheeldon, Anna Hop, Juanjo Arques och Yuri Possokhov.

Tekniken är oantastbar, de två är samdansade, vi bjuds på tåspetsskor och höga lyft i klassisk stil, men även bara fötter.

Men helhetsintrycket blir pretentiöst, splittrat mellan de fyra olika koreografernas uttryck. Det är mycket symbolik men det är svårt att bli gripen på djupet. Dessutom är verket en aning för långt, som så ofta sker.

Den stora behållningen av Dansfesten i Nord 2022 är filmen ”The Last boy left” och ”Truly, Madly” med dess unga duktiga dansare.

Norrbotten tar avsked med flammande höstfärger och jag får tanken om kanske ett gästspel på Dansens hus? Norrbotten är också Sverige, halva Sverige.

Marie Louise Waldenström
Piteå