Felicia Andersson och Carl Sjögren två förväntansfulla unga dansare inför sitt andra år vid Kungliga Svenska Baletten

Felicia Andersson och Carl Sjögren är utbildade vid Kungliga Svenska Balettskolan. Under sin utbildning medverkade de kontinuerligt i balettproduktioner på Kungliga Operan. Under sitt sista år på gymnasiet gjorde de där sin APL – arbetsplatsförlagt lärande. Efter APL fick de ett års anställning som nu har förlängts med ytterligare ett år säsongen 2022-2023.

Dansportalen träffade Felicia och Carl för en intervju om deras erfarenheter och förväntningar vid Kungliga Svenska Baletten.

Hur var det när ni började ert APL år det var ju pandemi då?

Carl: Ibland tränade vi i små grupper, bara åtta personer tillsammans och vi hade inga föreställningar. Det var många restriktioner inom huset.

Felicia: Det enda jag gjorde var inspelningen av andra akten Svansjön som kunde ses på Operan play. Det var en upplevelse i sig men inte som att göra föreställningar.

Carl: Restriktionerna fortsatte in på vårt första år som anställda med inställda föreställningar som följd. Den första produktionen vi medverkade i var Balettgalan som gavs när huset öppnade för fulltalig publik igen.

Hur blev det efter att restriktionerna släpptes?

Carl: När vi började spela Svansjön tränade vi i fulltaliga grupper parallellt i två klasser som vi kunde välja mellan.

Felicia: bland hade vi separerade dam och herrklasser beroende på repertoar och vilken träning som behövdes.

Vad dansade ni i Svansjön?

Carl: Jag dansade polonaisen i första akten och mazurkan i tredje akten.

Felicia : Jag dansade svan och mazurkan. Med så mycket steg var damkostymerna i mazurkan lite tunga att röra sig i.

Ni medverkade också i blandprogrammet, vad gjorde ni där?

Carl: Jag var soldat i ”La boîte à joujoux” och i ”Carmen” sov jag. Under den tiden infördes restriktioner igen vilket innebar att man bara kunde dansa i en av produktionerna. Medverkande i respektive produktion tränade och repeterade tillsammans.

Felicia: Jag dansade grupp i ”Carmen”. Med tiden upphävdes restriktionerna. Då fick jag dansa soldat i ”La boîte à joujoux”. Det var egentligen bara män som gjorde det men det fattades en man så jag fick hoppa in, det var kul.

Ni medverkade i ”Eskapist” i koreografi av Alexander Ekman hur var det?

Carl: Vi var båda Eskapister det var jättespännande. Det är en mäktig föreställning.

Felicia: Det var väldigt roligt att få vara med i en sådan uppskattad föreställning. Det var stående ovationer varje kväll.

Repeterade ni med Alexander Ekman?

Felicia: Ja det var intressant och givande. Att förstå varifrån rörelserna kommer, allting hade så mycket betydelse och att få höra det från koreografen i första hand.

Ni medverkade också i den sista produktionen som hade premiär innan sommaren ”Askungen” i koreografi av Tamara Rojo. Vad hade ni för uppgifter i den?

Carl: Jag gjorde en av de åtta paren i andra aktens bal och var suppleant till Städare/Hösten. I den här versionen har årstiderna också en roll som hushållsarbetare innan de förvandlas till årstider.

Felicia: Jag gjorde drottningens följe och var suppleant till balparen.

Den här versionen bygger på den traditionella sagan men är en egen tolkning vad kan ni säga om det?

Carl: Det är en mer modern tolkning men dansas med klassisk baletteknik och sagans element är med. Det finns en prins, elaka systrar och Askungen tappar skon med mera som i den traditionella sagan.

Felicia: Även kostymer och scenografi är mer modern. Det är jättehäftiga kostymer. Det är den berömda designern och kostymören Christian Lacroix som skapat scenografi och kostymer.

Hur var det att arbeta med Tamara Rojo?

Carl: Hon var supersnäll och rolig. Hon var bestämd och visste vad hon ville ha men var väldigt stöttande och uppmuntrande. Eftersom det var en kreation fick vi pröva ny koreografi under processen och ge respons på den.

Felicia: Hon var väldigt samarbetsvillig och såg vad som kändes bäst för oss dansare. Hon kom till studion väl förberedd med ett färdigt material. Hon hade en tydlig vision men var öppen för dansarnas synpunkter.

Carl: Om man jämför Tamaras arbetsprocess med Alexanders så var Alexanders mycket långsammare. Han forskade och prövade mer med sina rörelser.

Felicia: Vilket kanske oftast är fallet med moderna verk i jämförelse med klassiska eftersom den klassiska baletten har ett givet rörelsespråk.

Har ni gjort några auditions inför det kommande spelårets repertoar?

Carl: Vi hade en audition med Mats Ek inför hans ”Julia och Romeo”.

Felicia: Det var jättekul, Ana Laguna var med också. Det var så inspirerande. En del av dansarna har jobbat med Mats tidigare och är redan bekanta med hans språk. Det var givande att observera dem i hans koreografi.

Vad tycker ni om era balettmästare och repetitörer?

Carl: Vi har en bra relation och tycker jättemycket om dem. Några känner vi från vår tid i skolan.

Felicia: De är alla inspirerande och stöttande.

Vad har ni haft för gästlärare under året?

Felicia: Jag har en väldigt tydlig favorit: amerikanskan Victoria Simon, balettmästare från Balanchine trust. Hon gav klasser med Balanchine teknik snabba, dynamiska och musikaliska, jättehärligt! Det är hon som sätter upp baletten ”Theme and Variations” nu i höst.

Carl: I början av säsongen gästade David Makhateli tidigare dansare vid Royal Ballet. Han var rolig och inspirerande. Han gästar över hela världen. Gästade gjorde också Maina Gielgud tidigare brittisk dansare och balettchef. Hennes träning var väldigt annorlunda från Viktoria Simons. Det är det som är så kul med gästlärare, att få prova på olika stilar inom klassisk balett. Det blir som en vitamininjektion.

Har ni någon favoritkoreograf som ni skulle vilja arbeta med i framtiden?

Carl: Vi var och såg föreställningen ”Dialogues” på Dansens hus med verk av Crystal Pite och Emma Portner, det är två koreografer jag skulle älska att få jobba med.

Mats Ek och Alexander Ekman är också absoluta favoriter. Dem har vi ju redan haft turen att få möta. Till våren sätts Mats Eks ”Julia och Romeo” upp och Alexander Ekmans ”Cacti”.

Felicia: Jag måste också säga Crystal Pite. En annan koreograf jag skulle vilja jobba med är Ohad Naharin. Hans verk ”Minus 16” sätts upp på Operan i vår. Det var också väldigt givande att arbeta med Tamara Rojo. Jag uppskattar att jobba med kvinnliga koreografer också.

Hur är stämningen i kompaniet?

Carl: Vi har blivit mycket väl mottagna av våra kollegor.

Felicia: Innan vi började var vi lite oroliga för hur hierarkin skulle vara mellan äldre och yngre dansare. Men det har inte varit något problem alls vi kommer bra överens med alla. Man lär sig mycket av de äldre dansarna i hur de förhåller sig till arbetet.

Carl: Man kan alltid be dem om hjälp och ibland får man coachning utan att man bett om det men alltid på ett vänligt och respektfullt sätt.

Ni är många nationaliteter i kompaniet hur är det?

Carl: Det är otroligt många nationaliteter. Vi är 68 dansare. Det är inte så många svenskar men vi är de yngsta. Det är många japaner och de är otroligt starka tekniskt. En del fransmän med sin eleganta dansstil. De amerikanska dansarna är bra på Balanchine teknik. Jag gillar verkligen mångfalden.

Felicia: Det ger så mycket till kompaniet med olika kunskap, styrkor och stilar.

Har ni bra support när det gäller att förebygga skador och om ni blir skadade?

Carl: Det har vi verkligen. Jag hade problem i foten för inte så länge sedan och fick hjälp direkt. Det är ett helt hälsoteam som är specialiserade inom olika områden. De ska verkligen ha allt beröm.

Felicia: Det är en sådan trygghet. Det gynnar också kompaniet som helhet att läka så snabbt som möjligt och kunna komma tillbaka till verksamheten.

Har ni reflekterat över något i dansarutbildningen ni skulle vilja vetat mer om i relation till yrkeslivet?

Carl: Den största skillnaden är tempot. I skolan hade man alltid god tid på sig att lära steg och repetera. Nu går det så fort, man lär stegen snabbt, repar en period och sedan dags för föreställning.

Felicia: På skolan gjorde vi föreställningar i slutet av terminerna och sedan var det över. I det professionella livet får man ett annat perspektiv på föreställningsverksamheten. En premiär är inte slutet utan en del av processen. Verken kommer ju ofta tillbaka i perioder och då har man möjlighet att fördjupa sig mera i uppgiften.

Har ni funderat på vad ni skulle vilja göra i framtiden om ni inte skulle vara kvar på Operan?

Carl: Just nu är det så spännande att vara på Operan och jag känner mig väldigt taggad inför det kommande spelåret. Under utbildningen var mitt mål att bli dansare på Operan. Just nu vill jag vara dansare i Kungliga Svenska Baletten. Det kan hända så mycket och det är för tidigt att säga vad jag vill i framtiden.

Felicia: ”Det känns verkligen som att vi har ett spännande spelår framför oss. Halva jag är upptagen av att vara här och nu, njuta av att vara på Operan och lära mig så mycket som möjligt. Andra halvan byter tankar varannan vecka om vad jag skulle vilja göra i framtiden. Det finns så mycket i dansvärlden så mycket stilar, koreografer och kompanier. Om jag skulle försöka svara på den frågan nu skulle jag säkert ha ångrat mig när intervjun publiceras.

Margareta Lidström
Stockholm