En beundransvärd säkerhet och ett övertygande lugn i framförandet

Favourites är en elevföreställning med fyra verk på Kungliga Svenska Balettskolan som var genomgående i hög klass på dansandet. Alla fyra var gruppdanser med från åtta till elva medverkande från gymnasieklasserna årskurserena 1 och 2.

Första verket var underhållande och vitsiga Donizetti av José Carlos Martínez, pensionerad spansk dansstjärna och kreativ koreograf som bland annat var étoile vid Parisoperan. Att döma av detta drygt femton minuter långa verk är det en koreograf att hålla ögonen på. Här har han skapat en mångsidig balett i olika klassiska stilar, med blinkningar åt både Balanchine och Petipa. Martínez har själv arbetat i Stockholm med sina elever i tre veckor och de unga dansarna får rika möjligheter att visa både humor och känsla för timing.

Dagen efter premiären åkte Martínez till Italien för att göra en nyuppsättning på Operan i Rom av sin egen version av helaftonsklassikern Le Corsaire. Två gånger hann verket visas 2020 innan pandemin slog till. Som sagt: en erfaren, prisbelönt dansare och koreograf vars vidare utveckling framstår som väl värd att följa.

Uttalade mål med arbetet med föreställningens två moderna verk har varit noggrant formulerade processer. Till What’s in Between uttryckte sig Dan Johansson bland annat så här i programbladet:

”Fortsatt rörelse som form, oppositionellt riktnings tänkande, fallande in och ut ur spiraler, expandera, tömma, falla och flyga samtidigt.”

På golvet kunde det till exempel betyda ett välorganiserat kollektiv där några dansare samtidigt utförde rörelsesekvenser på olika platser på scenen.

Alexandra Campbell utbildade sig till dansös vid Finlands Nationalbaletts skola och dansade därefter vid Nationalbaletten i fem år och vid Cullbergbaletten i tolv. Senare utbildning omfattade bland annat ”Konstnärlig magisterexamen i koreografi med inriktning nya performativa praktiker” och ”Internationell Scenkonst Magister”. Bakom sig har hon femton projekt och egna koreografier. I Strange Wax bygger koreografin på att ”i rummet skapa mönster som inte uppstått enbart genom rörelser, utan också genom till exempel text, teckningar och musik”.

Jag vågar gissa att arbetet före föreställning, i båda dessa verk, givit danseleverna värdefulla, vidgade vyer.

Programmets sista verk var Stabat Mater (musik Vivaldi) av Sir Robert Cohan (1925-2021, adlad 2019), en av den moderna dansens förgrundsgestalter, först i USA, därefter i England. Stycket är ett lyriskt mästerverk, skapat 1975.

Från programbladet: ”När han först fick höra Vivaldis klassiska stycke fann han musiken så vacker att ingen dans skulle kunna göra den rättvisa.” Men han flyttade ut till fransk landsbygd och där, störd av ingenting, lyckades han.

Stabat Mater instuderades för Balettskolan 2020, då med bistånd av mästaren själv. Filmer skickades till Sir Robert Cohan, som i sin förmodligen sista kreativa uppgift, tittade och kom med kommentarer. Till exempel bestämde han att de enkla, enfärgade, långa, ärmlösa klänningarna skulle få nya, klarare nyanser än originalets något dovare, som var valda till då något äldre dansare. Helheten blev också makalös.

Årets nio elever, i en utsökt blandad ensemble från både den klassiska och den moderna linjen, är storartade. Enkelheten och klarheten i koreografin motsvaras förträffligt av en beundransvärd säkerhet och ett övertygande lugn i framförandet.

Under 2020 gjordes bara två föreställningar av Stabat Mater på skolan men verket filmades och lades ut på YouTube.

Peter Bohlin
Stockholm

Föreställning 31 mars 2022