Verket har många olika delar, med olika rörelsescheman, improvisationer, men det är vi dansare som sätter materialet.

Det handlar om att gråta i solskenet och dansa

i mörkret

Det handlar om att vara

Här

Inte

Här

Så lyder de sista versraderna av Maxine Doyles dikt som också slutar med orden som bär namnet på GöteborgsOperans danspremiär för 2022, Here Not Here.

Det konstnärliga teamet, Maxine Doyle och Es Devlin som står bakom verket, ger tillsammans med GöteborsOperans danskompani en oväntad föreställning där publiken bjuds in bakom scenen, i kulisserna, genom källarpassager för att till slut själva hamna på stora scenen intill dansarna som sedan fortsätter ut över salongen.

Maxine Doyle är en av de konstnärliga ledarna bakom det brittiska teaterkompaniet Punchdrunk och Es Devlin är den stora stjärnscenografen som också skapat inramningar för flera OS-ceremonier och arenakonserter.

Dansportalen har pratat med dansaren Rachel McNamee som medverkar i föreställningen för att höra om processen med repetitionsarbetet i dansverket Here Not Here:

Det är en föreställning med hela kompaniet, alla dansarna är med. Vi började arbetet i maj förra året och Maxine kom för att jobba med oss under två veckor. Det har ju varit väldigt speciella arbetsförhållanden, i maj kunde vi bara vara 7 personer i samma rum och vi var tvungna att hålla två meters avstånd till varandra. Man fick börja med att hitta sin egen startpunkt.

Under flera år hade koreografen, Maxine, tänkt och förberett sig inför detta. Hon hade med sig en pjäs av Harold Pinter och extraherade delar ur den, drog ut rörelser ur texten, ur dialogerna. När hon kom i maj så utforskade hon rörelserna tillsammans med oss genom improvisation, det var mycket lektid, min favorittid!

Sedan åkte hon bort under ett par månader och spelade in all koreografi till oss på video.

Hon kom tillbaka i november och hade en klar idé om vem skulle göra vad och i vilket rum. Vi är alla individer för henne, det har känts mycket tydligt. Maxine är väldigt öppen men vet också precis vad hon vill ha och vill säga. Jag tycker verkligen mycket om den balansen. Också det här med känslan av publiken så här nära.

Det här är allra första gången som Maxine Doyle and Es Devlin arbetar med GöteborgsOperans kompani, vad karakteriserar deras arbete?

Maxine är en visuell koreograf och är väldigt klar med att vi som dansare är de som skapar. Verket har många olika delar, med olika rörelsescheman, improvisationer, men det är vi dansare som sätter materialet.

Inramningen av Es är alldeles speciell. Jag älskar världen som de skapar tillsammans.

Maxine tog med sin mänsklighet och känslan med publikkontakten. Mycket av hennes arbete är kanske mer påtagligt i den första delen av verket, erfarenheten, att vara nära publiken och hur man gör med den kontakten.

Vad vill ni berätta för publiken med verket? I programmet står det bland annat att Here Not Here handlar om att gå vilse, på gott och ont, i vårt medvetandes labyrint, att tränga genom igenom barriärer och navigera genom livets utmaningar, kan du utveckla de tankarna?

Jag kommer ihåg att Maxime skrev en dikt som kunde tolkas olika. Det kan vara helt öppet. Publiken kan ta vad den ser. Vad är en dikt egentligen? Hon var väldigt tydlig med att vi kunde hitta vår egen historia i den, även om den skilde sig åt jämfört med våra danspartners tolkningar. Bara vi trodde på det vi berättade.

För mig är idén den att man känner att man står mot en vägg, och den här väggen finns i ditt medvetande och du vet inte var du ska. Det är som en metafor, som om du antingen stångar dig mot väggen eller ser en spricka i den. För mig har det mycket att göra med huvudet, det som rör sig i huvudet, att låta huvudet ta över eller inte, att vara fast och förlorad och fångad. Att vi alla är fångade av oss själva, alla på något sätt är vi fångade i oss själva.

Det är också en känsla av olika lager inom oss som fångar oss och våra tankegångar. Även om vi är mycket nära andra så är vi ändå så isolerade och det är motsägelsefullt, eftersom dörren egentligen är öppen, sprickan i väggen finns där. När vi tar på oss våra olika masker är det olika lager av oss själva som vi skulle kunna klä av oss, men som vi är oförmögna att göra. Det är som att vi vill nå den friheten, att vara oss själva, men hindras av de här barriärerna.

Hur ser sambandet mellan akt ett och två ut?

Det finns många tänkta samband, men det är väldigt intressant att publiken kan få ta del av operahuset först som de gör i första delen och att dessa känslor sedan kan användas, att det intima mötet med dansarna och dansen redan hade etablerats. Känslan av att vara fast eller fången.

Vad har varit det mest krävande och utmanande med föreställningen?

Eftersom vi var så många, allihop i hela danskompaniet så var det lätt att förlora sig själv i processen. Det var så många dansare, kostymer, scener och så fanns det bara en Maxine. Det var en utmaning, speciellt den sista veckan. Man levde också med ”hotet”, kommer det att kunna bli premiär, med tanke på restriktionerna, kommer vi över huvud taget att kunna nå fram till mål?

När det gäller musiken som komponerats av Rachel Dease, komponerades den under arbetet eller fanns den färdig när ni började repetitionsarbetet?

Det mesta var skrivet när vi började. Maxine hade med sig lite när kom först kom i maj och sen i november. Hon jobbade tätt med Rachel under förberedelsetiden.

Till sist vill Rachel understryka hur tacksam hon är över att nu få kunna uppträda. Både att få möjlighet att dansa i föreställningen, och, att göra det på det här intima sättet, helt nära publiken.

Thérèse Eng
30 jan 2022