Göteborgsoperan öppnar upp med dubbla världspremiärer

GöteborgsOperan öppnade delvis i augusti och den 30 oktober var det dubbla världspremiärer utan begränsning på antalet besökare. Föreställningen Unfold med de två dansverken Continuim och SAABA skapade av Christine Gouzelis och Paul Blackman respektive Sharon Eyal och Gai Behar i samarbete med GöteborgsOperans Danskompani välkomnar publiken.

SAABA är Sharon Eyals tredje verk för kompaniet och denna gång är det italienskan Maria Grazia Chiuri, Diors chefsdesigner, som står för kostymerna. Hon kom i kontakt med Sharon Eyals verk genom Carlo Fuortes i Rom när hon presenterade vår- och sommarkollektion tillägnad dans 2018. Till SAABA har hon skapat kroppsnära leotarder i Dior-spetsar i ett tyg som ser ut att gå sönder av revor och håligheter.

Eyals bitvis återhållsamma koreografi känns snabbt igen och hennes verk kräver såväl styrka som exakthet, men framförallt en total närvaro av dansarna. Dansportalen fick tillfälle att träffa dansaren Duncan C Schultz två dagar innan premiär för att tala om arbetet med SAABA och att möta publiken på nytt efter två år med uppskjutna produktioner, reviderade föreställningsplaner och digitala dansföreställningar.

Hur är det att stå inför en publik igen?
Det är faktiskt första gången efter pandemin för mig i det här operahuset så jag är verkligen förväntansfull och hoppfull över att få dela föreställningen med publiken. Det är underbart och obeskrivligt att vi öppnar upp för fulla hus igen.

Hur har du arbetat under dessa två säsonger av pandemi?
En blandning av att träna själv hemma och här i huset. Hela tiden med en slags förväntan och beredskap att vi kan öppna när som helst igen. Så vi har fortsatt att repetera och vi skapade också några dansverk tillsammans under pandemin och försökte hålla fast vid våra normala rutiner. Vi gjorde också ett filmprojekt, så vi har hållit igång, säger Duncan och skrattar glatt.

Vad tycker du om din hemmascen?
Det är verkligen ett ställe där jag känner att varje röst respekteras, oavsett vilken del du har i detta operahus, vilken anställning du än har, så det är en riktigt inkluderande arbetsplats, vilket är fantastiskt eftersom många yrken här är sådana att vi är tvungna att kämpa för våra jobb, men GöteborgsOperan är en stödjande arbetsplats.

Det kan vara väldigt annorlunda atmosfärer i dansvärlden och det beror på vilka människor som jobbar där så klart, men här är det verkligen speciellt, vi är en enhet och jobbar som en enhet. Vi är en familj och om vi skulle tävla med varandra hela tiden skulle vi inte kunna skapa något. Yrket är utmanade som det är.

Enligt Sharon Eyal är betydelsen av titeln, SAABA, en hemlighet och jag kommer inte att be dig avslöja den, men varför tror du att det är viktigt att dansverkets titel förblir hemligt?
Jag tror att det lämnar en liten bit av mystik till människorna i publiken att hitta på sin egen historia av verket. De kan alla göra sina egna antaganden, inte bara utifrån namnet, utan från verket i sig. Om man avslöjar för mycket kan det ibland bli lite för lätt, som när du går till en restaurang och ser precis hur det ska se ut och smaka och tänker att det där blir bra, men det finns ingen överraskning och hela magin försvinner.

Att arbeta med Sharon Eyal kräver en total närvaro, men som dansare måste man väl alltid vara närvarande tänker jag… så jag undrar om den här närvaron skiljer sig från den gängse?
Det är alltid annorlunda, men i Sharons arbete så spelar kroppens känslor så stor roll, smaken, lukten, hörseln. Man måste jobba inåt i sig själv, det är inte alls så mycket jobb utåt. Man måste inåt och hitta känslan där och sedan rinner det ut därifrån. Det är Sharon som har utifrånblicken. Det känns som att sinnena är aktiva på ett väldigt annorlunda sätt i hennes verk.

Man har pratat om att Eyals dansverk står för en slags transcendental upplevelse, kan du berätta om det?
När jag har sett hennes arbete förut så har jag känt att om du verkligen tillåter dig själv att dyka fullt ner in i människorna som rör sig och dansar så kommer du till en plats tillsammans med dem. Som att du måste förflytta dig till en plats som tar absolut hela dig i anspråk. Det här kan gripa tag i dig om du tillåter dig att vara så öppen och man åker på en resa tillsammans, det är en inbjudan att följa med.

Danskompaniet har samarbetat med koreograferna och musikerna i dessa två dansverk, hur har det gått till, är det via improvisation eller på något annat sätt?
Jag skulle vilja säga att vi får en massa material och vad vi sen använder i själva verket kommer ifrån det att Sharon har observerat något; ”det där var tänkvärt, ett ögonblick, en rörelse som blir betydelsefull för den här personen.” Det är en alltigenom intuitiv skapelse, mindre om att strikt koreografera, att göra si eller så, det är ett förhållande. Att arbeta med. Att röra sig tillsammans och bygga något tillsammans. Ett Utrymme av klarhet istället för undran.

Hur lång tid har ni repeterat ihop?
Vi hade fyra veckor och sen en kort paus och sen fyra veckor igen. Åtta Veckor totalt.

De omtalade kostymerna i SAABA är från den berömda chefsdesignern för Dior, Maria Grazia Chiuri, vad gör dessa med verket och dig som dansare?
Det är ett material som nästan är på gränsen till att försvinna så det känns inte alls som kompression, som när man har vanliga leotarder på sig. Här måste man nästan fylla ut hålen i tyget med sin kropp. Det krackelerar lite så det finns en skörhet i själva materialet, men också en struktur som är väldigt speciell. Kostymer ger en alltid någonting annat, en annan känsla, ett nytt element att ta in och när man får på sig dessa kostymer förs man till ett nytt ställe, så det är verkligen en speciell kostym att ha på sig och jag är så tacksam över att få ha den.

Musiken har, vad jag har hört, ett riktigt beat och jag undrar hur ni har jobbat med musiken, från allra första början eller skapas den i takt med dansverket?
Det är en väldigt speciell person som skapar musiken, Ori Lichtik, och han är med oss hela tiden. Han är en del av det konstnärliga teamet i Sharon Eyals och Gai Behars L-E-V danskompani och en av grundarna till Tel Avivs technoscen där han började sin karriär med att producera technofester och raves på 1990-talet.

Han förfinar hela tiden och bygger om musiken, fortsätter Duncan, Ori kommer med förslag som vi testar. Han är en väldigt talangfull musiker och konstnär. Vi upptäcker och skapar tillsammans.

Repetitionerna som nu pågått i dryga två månader, vad var det mest utmanande, det svåraste eller är det något som har stuckit ut och varit annorlunda?
Under repetitioner i allmänhet måste man visa upp sig som man är så vissa dagar kan alla bara tappa bort sig och skratta. Men det är verkligen ett ställe där man måste vara sann, vaken, skapande.

Repetitionsprocessen har varit väldigt fysiskt påfrestande och mycket krävande, även känslomässigt, eftersom man måste vara helt sann, visa upp sig precis som sig själv. Och det tror jag är något som inte alltid händer i rummet, så det är något speciellt, att skapa den här miljön där man behöver vara sårbar och öppen tillsammans för att det ska ske någonting.

Det är en av de bästa sakerna och en av de svåraste. Det är givetvis också glädjen i vårt arbete, den alla vackraste tortyren eftersom du måste slita upp dig själv och ge dig hän fullt ut, annars hittar du inte någon ärlighet i det du gör.

Hittar du tillbaka till dit varje dag?
Ja, även om stegen inte är detsamma och koreografin inte är likadan och du förkroppsligar den annorlunda. Varje gång vi gör verket är det annorlunda. Vi kanske kommer ihåg något, men måste hitta ett nytt sätt att förkroppsliga det och vara sanna i det, vilket är skönheten i det hela. Duncan funderar en stund på hur det har varit, men hela repetitionsperioden har gått väldigt smidigt.

Det är ungefär hälften av GöteborgsOperans Danskompani som gör SAABA och den andra hälften dansar i Continuim, kände ni varandra sen innan, var ni sammandansande när ni började arbeta?
Det som är intressant här på operan är att vi vanligtvis har två dansverk pågående samtidigt så vi blir alltid uppdelade i två grupper. Organisationen, vilka som är i rummet samtidigt skiljer sig alltid lite åt och ändrar miljön i rummet.

Jag kan säga att precis den här gruppen har aldrig dansat tillsammans förut även om vi har dansat tillsammans, vilket gör det annorlunda. Vi känner varandra, men inte hur vi reagerar i alla situationer, det är alltid en ny start på något sätt som gör att det fortsätter vibrera.

Finns det något som du vill säga till publiken innan de sätter sig i salongen och ser föreställningen?
Det bästa sättet är att komma utan förutsättningar, bara komma och vara närvarande där man är, välkomna det man ser och tillåta sig att inte försöka förstå. Det kan vara en rörelse som påminner dig om något, som för dig till ett minne, en historia och det kan vara den konversation som du har med dansverket medan det pågår.

Så att säga för mycket om vad man ska förvänta sig tycker jag egentligen är orättvist mot publikens engagemang och närvaro. Tillåt dig själv att bara vara du lika mycket som vi är oss. Vi öppnar bokstavligen våra bröstkorgar, våra hjärtan mot publiken.

Efter det hektiska föreställningsschemat här i Göteborg åker GöteborgsOperans Danskompani ut på turné med Unfold, först till Ludwigshafen i Tyskland, vidare till Paris och Moskva. För att avslutas på den anrika Mariinskijteatern i St Petersburg. Världen återgår långsamt till någon form av normalitet.

Thérèse Eng
Göteborg