Kungliga Operan rivstartar säsongen med balettgala.

Äntligen, är vi många som säger. Den 17:e september slås portarna upp, dansen kan börja och det är inte vilken dans som helst. Ett unikt program med åtta verk, varav flera sällan sedda, utgör höstens inledning

I slutet av oktober bjuds ett blandat program med tre baletter av William Forsythe, Jiri Kylian och Mats Ek. Även det är en spännande palett i neoklassisk och modern stil, av det senare 1900-talets och 2000-talets mest intressanta koreografer. I december månad presenteras en för Stockholm ny version av Svansjön i Rudolf Nurejevs koreografi.

Den långa pandemin har, som för alla, inneburit enorma påfrestningar på teatrar och dansare i synnerhet. Att hålla instrumentet/kroppen i form har varit livsnödvändigt men motivationen har varit en ännu större utmaning, både för ledare och utövare. Organisationen har varit minutiös i alla led för att minimera smittspridning. Tänk på det: träna, byta om, repetera. Prova kostymer, möta scenarbetare, musiker med mera. Att logistiken har kunnat lösas är beundransvärt.

Kungliga balettens öppningsprogram säsongen 2021/2022 är imponerande modigt, det kräver teknik på högsta nivå efter en lång och svår period.

En av gästlärarna inför hösten har varit den välkände premiärdansaren Julio Bocca. Född i Argentina 1967 blev han premiärdansare i American Ballet Theatre i New York där han stannade i i tjugo år. Han har dansat som uppskattad gäst runt om i världen. Han har också varit chef för Nationalbaletten i Uruguay.

Helaftonsbaletten Svansjön har instuderats med gedigen kunskap av den vietnamesiske stjärndansaren på Parisoperan Charles Jude, som dansat rollen som prinsen i Nurejevs version under flera år. I huvudrollerna kommer vi att se Luiza Lopez och Kentaro Mitsumori. Luiza från Brasilien har varit i Kungliga Baletten sedan 2015. Hon har dansat bland annat i Pär Isbergs Nötknäpparen och samma koreografs Drömmen om Svansjön. Hon har gjort Alice i Cristopher Wheeldons Alice i Underlandet samt Lila fén i Törnrosa. Hennes partner Mitsumori anställdes 2017 av och har haft större roller i Alice i Underlandet och Törnrosa (fågel blå).

Men först ges galaföreställningen nio gånger, med två alternerande lag av dansare, vilket ger möjlighet för alla i ensemblen att vara i hetluften. Den som gillar klassisk balett bör passa på att njuta i höst!

Som många vet kan salongerna fyllas helt efter den 29:e september, och utbudet av biljetter blir åter normalt.

Det här innehåller galaföreställningen: (Texten är ett utdrag ur Kungliga Operans program).

Polonäsen ur Svansjön

Denna sprakande danskväll inleds med en festlig välkomsthälsning som också är en förhandstitt på den version av Rudolf Nurejevs Svansjön som har premiär den 10 december. Polonäsen utgör finalen i den första akten av Svansjön.

Rudolf Nurejev föddes 1938 på ett tåg i höjd med Bajkalsjön. Som ett superbegåvat problembarn utbildades och dansade han i Kirovbaletten i dåvarande Leningrad tills han hoppade av till väst 1961. Han dansade över 300 föreställningar jorden runt med Margot Fonteyn.

1967 satte han upp sin version av Nötknäpparen på Operan i Stockholm. Föreställningen blev långlivad, men repetitionsperioden var turbulent. Nurejev var en världsstjärna kantad av skandalrubriker. Kanske bra reklam, uppmärksamheten var det inget fel på. Svansjön gjorde han i London redan 1962 och i Wien 1964. Hans slutliga tolkning blev till i Paris 1984.

Sylfiderna

Michel Fokines Sylfiderna blev ett startskott som pekade framåt mot en abstrakt våg inom klassisk balett under 1900-talet. Premiären ägde rum i Paris 1909. Den hette då Chopiniana och var en hyllning till ballerinan Marie Taglioni*. Publiken chockades inte denna gång, som annars ofta var fallet med de nyskapande verk som Diaghilews Ryska baletten presenterade.

Ändå var det var en historisk vändpunkt. Med dagens ögon liknar Sylfiderna en romantisk 1800-talsbalett, men i själva verket var den ett revolutionerande verk som kom att kallas den första nyromantiska baletten. Fokine var inspirerad av österländsk rörelsekonst som på ett subtilt sätt förändrade koreografin med större fokus på överkropp och armar.

Redan 1913 satte mästerkoreografen själv upp Sylfiderna på Operan i Stockholm. Då dansade koreografen själv med hustrun Vera Fokina och i Mazurkan sågs Jenny Hasselqvist. Under årens lopp har föreställningen ofta återkommit på Kungliga Operans repertoar – med de främsta dansarna i rollerna.

*Marie Taglioni, född i Stockholm, hade tagit med sig svenske Christian Johansson till S:t Petersburg och Fokine blev hans elev. Johansson hade i sin tur studerat hos den svensk-danske balettmästaren August Bournonville. Det finns trådar att följa ända till Gustav den III:s tid! Fokines livsverk sträckte sig från S:t Petersburg via Paris och Ryska baletten till USA där han levde till sin död 1942. Han skapade ett 80-tal verk varav man finner klassiker som Eldfågeln, Le Carnaval och Petrusjka.

Han hade också stort inflytande på Sveriges dansliv och utveckling under tidigt 1900-tal. 1913-1914 var han gästande koreograf på Stockholmsoperan och satte upp ett flertal verk, bland dem hundra föreställningar av Sheherazade. Under detta år ledde han även balettelevskolan. ”Vad jag lärde av Fokine blev mitt kapital i livet” är ett citat av Carina Ari.

Grand pas de deux ur Le Corsaire

Här bjuds ett paradnummer av det slag som varit populärt vid galor och gästspel under 60, 70- och 80-talet. De största stjärnorna på danshimlen, som Nurejev och Margot Fonteyn, Baryshnikov med Gelsey Kirkland och Natalia Makarova har briljerat i detta pas de deux. Utdraget kommer från en helaftonsbalett i två akter.

Den franske balettmästaren Mazilier var dess upphovsman med premiär i Paris1856, så följde Jules Perrot 1858 i Sankt Petersburg. Marius Petipa gjorde fyra versioner under årens lopp och lade till nya steg varje gång. I den första 1863 dansade svenske Christian Johansson rollen som Conrad. Den sista 1899 vid Mariinskijteatern i St. Petersburg med ny koreografi och delar nykomponerade av Riccardo Drigo.

Bolsjojteatern i Moskva gav en påkostad uppsättning 2007. I väst ses baletten numera sällan. Balettens handling var inspirerad av Lord Byrons poem The Corsair, 1814. Poemet såldes i 10 000 exemplar på publiceringsdagen. Korsar betyder pirat och dessa sjörövare härjade i Medelhavet på 1600-talet. Numera ser vi dem exklusivt på scenen, i dans om den sköna Medoras gunst.

Les amours de Pan et Syrinx ur Daphnis et Chloë

Georges Skibine har här tolkat Fokines originalkoreografi för Ryska baletten i Paris, denna version presenterades på Palais Garnier 1958. Koreografen framträdde själv tillsammans med ballerinan Claude Bessy. Dekoren skapad av Marc Chagall. Musiken komponerades på uppdrag av Diaghilew 1912.

Ravels musik ansågs svårdansad men blev mycket uppskattad för dess inslag av impressionism med passionerade klangfärger. Stycket beskrevs av samtida kritiker, har med åren blivit ett populärt stycke på orkesterrepertoaren.

Georges Skibine föddes i nuvarande Ukraina 1920 och blev amerikansk medborgare 1943. Han var under några år konstnärlig ledare för Parisoperans balett, Harkness Ballet och sedan Dallas Civic Ballet där han avled 1981. Claude Bessy, stjärndansös, balettmästare och chef för elevskolan i Paris, dansade rollen som Chloë i Serge Lifars uppsättning bara året innan Skibines koreografi. Naturligtvis är stilen mer modern än nästan 50 år tidigare. Vid uruppförandet 1912 dansade Vaslav Nijinskij och Tamara Karsavina och dekoren var signerad Léon Bakst.

Daphnis och Chloë uppför en pantomim om halvguden Pan och nymfen Syrinx. Pan gör en flöjt av vasstrån, och när han spelar uppenbarar sig nymfen och dansar för honom.

Three Preludes

Två dansare möts i en avskalad scenografi. Verket utspelar sig i och omkring balettstången, dansarens följeslagare genom livet. Med deras rörelser utvecklas kärleken till dansen parallellt med attraktionen mellan dem. Stycket är den prisade Ben Stevensons första koreografi från 1969 som sedan följts av många klassiker. Exempel är Svansjön, Romeo och Julia och Askungen. Musik och musikteater har varit en ledstjärna för honom. Född engelsman började han sin bana som dansare.

Efter debuten med Three Preludes vidtog en lång karriär av koreografiska uppdrag över hela världen. Han har också varit konstnärlig ledare för Chicago Ballet, Houston Ballet och Texas Ballet Theater, ett urval ur en diger meritlista.

Grand Pas Classique

Ännu en pärla i årets galahalsband, ett bravurnummer och ytterligare en utmaning på den klassiska repertoaren. Förfining och elegans kittlar betraktarens ögon i dessa svåra passager. Numret härstammar från Aubers Opera-ballet Le Dieu et la Bayadére från 1830 och var ett divertissement i denna. Koreografen Victor Gsovsky skapade stycket för Yvette Chauviré och Vladimir Skouratoff 1949 i Paris. Sedan dess har flera bländat balettpubliken, som Sylvie Guillem med Manuel Legris och Elisabeth Platel tillsammans med Nicolas Le Riche bland andra.

Gsovsky började som dansare i dåvarande Sovjetunionen som han lämnade 1925. Han fortsatte karriären som balettmästare och koreograf i Europas metropoler. I Mûnchen var han balettchef 1952-54.

Grand pas Classique är hans otvivelaktigt mest kända och dansade koreografi.

Den döende svanen

Att fylla detta 116 år gamla solo med den besjälade känsla som krävs är en utmaning för varje stjärndansös som tar sig an uppgiften. Michel Fokine skapade stycket 1905 för Anna Pavlova. Han ville förnya den stela danskonstens uttryck och det är tydligt hur influenserna korsbefruktades.

Isadora Duncan uppträdde samma år i Wien med grekiskt inspirerade danser i en fritt böljande kostym och bara fötter. Fokine befriar även han på sitt sätt rörelsen och låter den flyta genom kroppen i mjuk plasticitet i sin tolkning av en döende svan. I en artikel i The Times 1914 förtydligar han sin konstnärliga princip: ”Jag söker rörelse som ger det uttömmande dramatiska uttrycket”.

Den döende svanen blev en odödlig klassiker som fortfarande framförs världen över. Några svenska dansöser som har dansat stycket är Jenny Hasselqvist, instruerad av Fokine själv. Ellen Rasch som lärt av Jenny Hasselquist förde koreografin vidare till Mariane Orlando som dansade den 1973 vid Kungliga Balettens 200-årsjubileum. På senare år har Marie Lindquist hört till uttolkarna.

Musiken är den näst sista satsen ur Camille Saint-Saëns Djurens karneval: Le Cygne (Svanen) som skrevs 1886.

Fête Forraine (2:a Final) ur Suite en blanc

En krävande neoklassisk koreografi av den ukrainskfödde Serge Lifar, även han sprungen ur Ryska baletten. Diaghilew sände honom till Cecchetti i Turin för att finslipa sin teknik. Lifar blev en legend i dansvärlden och skapade en mängd verk samt skrev hela 25 böcker om dans och danshistoria. 1930-1944 blev han balettmästare vid Parisoperans balett som han vitaliserade.

Lifar var mycket produktiv, gjorde egna versioner av Rosendrömmen och En fauns eftermiddag. Ikaros var ett verk där Picasso signerade kostym och dekor. Suite en blanc skapades 1943 mitt i krigstider, Yvette Chauviré och Serge Lifar dansade premiären i Zürich.

Först 2019 sattes den upp i Stockholm. Själv kallade han stycket ”en stjärnparad”. Lifars filosofi gick ut på att dansen som uttryck är sig själv nog. Vi får njuta av de skickliga dansarna i ännu en studie i vitt, (och lite svart). Kopplingarna till Sverige är många, bland annat via Rolf de Maré och Carina Ari, som även skulpterat en byst av honom. Lifar levde ett färgstarkt och internationellt liv, som till och med innehöll en äkta duell 1958, en dispyt om Suite en blanc!

Marie Louise Waldenström
Stockholm