Liselott Berg, om sina 42 år som fanbärare för dansen i Göteborg – hittills!

Att det blev Göteborg var en slump. Men där blev hon kvar. 42 år senare brinner och jobbar hon lika engagerat för dansen på Sveriges framsida. Idag som biträdande och administrativ chef för GöteborgsOperans Danskompani. Men resan började i Stockholm.

Liselott Berg är uppvuxen i Sköndal, strax söder om Stockholm. Efter åtta år i Kungliga Teaterns Balettelevskola började hon dansa professionellt 1978. Först i Kungliga Baletten där hon bland annat var med i Svansjön. Men Liselott kände tidigt en dragning åt den moderna dansen. Så nyfiken och utforskande som hon är, tränade hon parallellt med Cullbergbaletten.

Hamnade rätt, direkt
Våren 1979 dök en möjlighet upp att göra audition för Malmöbaletten. I samband med det fick hon tips om att hon skulle passa i Stora Teaterns Balett i Göteborg. Sagt och gjort, Liselott ringde ner till Göteborg. Ingen audition var inplanerad, men hon fick komma och göra klass med kompaniet, varpå Ulf Gadd erbjöd henne jobb på stående fot. Så förutom att han blev hennes första chef i Göteborg, blev det också inledningen till en lång och nära vänskap. Mer om det lite senare.

”När jag kom till Göteborg kände jag direkt att jag hamnat rätt och tajmingen kunde inte varit bättre. Jag började i samband med Drottning Kristina, vilket var det första verket i den era av dansteater som utvecklades under Ulf Gadds tid som balettchef på Stora Teatern.

Det blev många verk de kommande åren och det var ett otroligt inspirerande äventyr – ingen produktion var den andra lik. Som scenograf anlitade Ulf till så gott som alla sina verk Sven-Erik Goude. De triggade varandra och Sven-Erik hade också ett starkt ”regissörsöga”, vilket gjorde samarbetet väldigt dynamiskt”, berättar Liselott.

Dansteatern fick stor cred
Verken fick stor uppmärksamhet och ryktet spred sig utanför dansvärlden. Inom teaterområdet började man snegla på den nya dansteaterformen där ingenting var heligt och allt var möjligt, till skillnad från den klassiska balettens strikta former. Och kompaniet turnerade framgångsrikt i Europa med verket Tango Buenos Aires 1907, som också spelades in för TV.

Ett av verken under denna tid som ligger Liselott extra varmt om hjärtat är Våroffer till Stravinskys ikoniska musik. Där fick hon sin första stora roll, som ”Den utvalda”. Föreställningen hade premiär på Rostrum (kompaniets dåvarande träningslokal och annexscen) och fick stort gensvar. Den spelades sedan både på Stora Teatern och på turné.

Ett annat verk av Gadd/Goude-duon som Liselott dansade i och gärna vill nämna är Ringen.

”Det var ett så spännande projekt, att göra fyra timmars dans till Wagners mäktiga musik var djärvt. Men det fungerade och blev en ny framgång för oss alla i kompaniet.”

Vänskap som växte
Ulf Gadd kom att bli betydelsefull för Liselott inte bara i jobbet. De blev nära kollegor och vänner, och långt efter att Ulf slutat som balettchef och emigrerat till Bali, fungerade han som hennes mentor via tät brevväxling och långa telefonsamtal. Liselott besökte honom också en gång på Bali och förundrades då över vilket avtryck han gjorde där. På kort tid hade han accepterats och blivit en auktoritet inom en helt annan kultur och den traditionella balinesiska danskonsten. Liselott berättar att när han senare gick bort så vandrade en hel by i procession till hans ära.

Men innan dess hade Ulf varit tillbaka som balettchef i Göteborg under tre år. Bhima, det sista verket han då skapade, återigen med Sven-Erik Goude som scenograf, var inspirerat av tiden på Bali. Det blev en speciell produktion men också en tung tid för alla då Sven-Erik gick bort kort före premiären.

Livet gick vidare
Liselott fortsatte att dansa med kompaniet och cheferna avlöste varandra som brukligt med tre-fyra års mellanrum. Liselott fick många fina roller. Mitt i dansen hann hon även få sitt första barn tillsammans med sin dåvarande man, som också var danssolist i kompaniet.

Parallellt pågick det segdragna politiska spelet i Göteborg kring att bygga ett eventuellt nytt operahus och var det skulle ligga. Som vi alla vet blev det till slut verklighet. GöteborgsOperan invigdes i oktober 1994 och i samband med detta bytte Stora Teaterns Balett namn till GöteborgsOperans Balett.

Danskompaniet får ny inriktning
Den förste balettchefen att verka i det nya huset var Roberth North, som följde med från Stora Teatern. Därefter kom Ulf Gadd som efter tre år efterträddes av Anders Hellström, tidigare dansare i Kungliga Baletten och Jiri Kylians danskompani NDT.

Med Anders vid dansrodret påbörjades en ny inriktning för kompaniet som sedan utvecklats vidare av Kevin Irving, Johannes Öhman, Adolphe Binder och nuvarande konstnärliga ledaren Katrín Hall till vad GöteborgsOperans Danskompani står för idag; ett av Europas ledande danskompanier inom den moderna samtida dansen.

Sveriges finaste dansscen
En dag i början av 1994 fick Liselott frågan om hon ville dansa ett solo på den stora öppningsgalan vid invigningen av GöteborgsOperan. I februari födde hon sitt andra barn. Så hela sommaren stod Liselott sedan och tränade upp sig i snickarboden för att kunna vara i form till galan – för givetvis hade hon tackat ja till denna ärofyllda och historiska uppgift.

Men det spektakulära numret hade kunnat bli katastrof eftersom invigningsgalan direktsändes i TV. Idén var att visa upp den nya avancerade scentekniken där en stor vridscen ingick. Liselott skulle dansa ett solo till musik av Prokofiev på vridscenen samtidigt som den gled fram över golvet mot publiken i en dimma av rök. Det krävdes många repetitioner men man lyckades inte få tekniken att fungera.

På galakvällen var nerverna på helspänn bland tekniker och chefer. Men Liselott som bokstavligen skulle dansa i stormens öga var stoiskt lugn – och på öppningsgalan funkade allt perfekt. Alla som var där (inklusive undertecknad) och fick uppleva detta var hänförda. Det var verkligen effektfullt, imponerande och otroligt vackert – och givetvis ett minne för livet för Liselott.

Kastades in i en helt ny roll
Föreställningarna fortsatte att locka stor publik. När Anders Hellström med kort varsel meddelade att han ville avsluta sin tjänst i förtid, valde många dansare att också gå vidare. Plötsligt befann sig kompaniet i ett vakuum. Det skulle ta tid innan en ny chef hunnit rekryteras och komma på plats. Liselott fick då frågan om hon kunde hoppa in och tillfälligt ta över balettchefens roll. Visserligen hade hon en del erfarenhet från administrativt, fackligt arbete, men hon var fortfarande fullt aktiv som solist i kompaniet.

Så kom det sig att Liselott hoppade rakt in i jobbet som tillförordnad balettchef och som första uppgift fick på sig att rekrytera 15 nya dansare och lägga repertoaren för nästkommande höst. När så den nye balettchefen Kevin Irving var på plats erbjöds Liselott en nyinrättad tjänst som biträdande balettchef.

Allt gick på chock och rutin
”Efter en tid började jag förstå att jag nog faktiskt hade slutat dansa för egen del”, säger Liselott och skrattar lättat.

”Det gick ju inte att kombinera jobbet som dansare och biträdande balettchef. Men jag tyckte det var så spännande. Jag hade sett det nya huset växa fram under flera år och då parallellt suttit med i en tvärfunktionell konsultgrupp för att planera och anpassa verksamheten till det nya huset. Där lade vi bland annat grunden till den projektorganisation som blivit modell för hur alla på GöteborgsOperan arbetar sedan dess”, säger Liselott, som på kuppen fick mersmak för organisationsutveckling.

Det blev ändå ett fint avslut på den egna danskarriären för Liselott då hon 2004 gjorde sin avskedsföreställning i rollen som Lady Capulet i Romeo och Julia, i Martino Müllers iscensättning.

Drivkraft som få
Övergången från dansare till administrativt jobb betydde inte att Liselott fick det lugnare. Tvärtom. Hennes orubbliga tro på konsten är en drivkraft som fått henne att jobba än mer för dansen bakom kulisserna.

”Jag är så tacksam över att ha fått stå på scenen och göra det jag älskar. Dansen har präglat mig sedan jag var liten. Som vuxen har den gjort mig engagerad i kulturfrågor på ett bredare plan”, säger Liselott.

Det är lätt att förstå hennes driv när man vet att hon varit medlem i och ordförande för Svensk Danskommitté, en paraplyorganisation för fria grupper och institutioner, där hon bland annat var med och kämpade för Dansalliansens tillblivelse och utvecklingen av Dansnät Sverige. Hon har även suttit många år i Konstnärsnämndens styrelse, och engagerat deltagit i många diskussionspaneler. Idag sitter hon i styrelsen för Dansens Hus i Stockholm. Allt detta vid sidan om sitt ordinarie arbete som upptar minst sex dagar i veckan och många, många kvällar.

Dansen tillhör ett civiliserat samhälle
”För mig är kulturen en naturlig del av vårt samhälle, precis som dansen alltid varit en del av alla civilisationer. Det behövs en väl utbyggd infrastruktur och satsningar på bred front”, säger Liselott.

Det kanske största och viktigaste arbetet där Liselott varit och alltjämt är djupt engagerad i är det långsiktiga arbetet med att omprofilera GöteborgsOperans Danskompani, där namnbytet 2012, från tidigare GöteborgsOperans Balett, markerar en tydlig milstolpe. Noteras kan att namnbytet skedde nästan samtidigt med att Cullberg strök ”-baletten” ur sitt namn.

Man måste våga
Valet av koreografer som bjuds in till GöteborgsOperan är idag strategiskt. Experimentlustan är stor bland dansarna och inte minst hos balettchefen Katrin Hall som menar att man måste våga för att vinna. Det har resulterat i att kompaniet idag har mängder av internationella inbjudningar.

”Vi skulle kunna vara på turné runt om i världen på heltid om vi tackat ja till alla inbjudningar”, säger Liselott med stolthet i rösten.

Smått surrealistiskt
Men sedan ett och ett halvt år har alla föreställningar och turnéer varit inställda. Liselott berättar om det stora arbete som gjorts för att motivera och hålla ihop kompaniet och få dansarna att må bra fast de inte får möta publiken.

”Många av dansarna är utlänningar och här i Göteborg främst för att dansa, de har långt till sina nära och kära. Dansarna har kunnat hålla igång genom att träna och repetera i små grupper. Och genom tät dialog med var och en har vi motiverat dem att även utmana sig genom att koreografera själva.”

Det livsavgörande mötet för varje dansare – publiken
Det är lätt att förstå stoltheten i Liselotts röst när hon berättar om projektet ”One on One”. Genom att utgå från teaterns pandemiregel om max åtta personer i ett arbetslag, alltså inklusive tekniker, musiker etc har 31 av kompaniets dansare skapat egna verk där endansare och enperson i publiken mötts på teaterns black box-scen. Föreställningarna har filmats och finns att se på opera.se – rekommenderas!

I steg två återträffas dansaren och enmanspubliken för att prata och reflektera. I steg tre kommer åskådaren att få se en produktion på stora scenen.

Om restriktionerna släpps och pandemin klingar av som planerat räknar man med att kunna ge föreställningar igen på stora scenen efter sommaren. Men ingen vet mer än Liselott att en dansare inte kan överleva utan mötet med publiken.

Det finns ett liv efter dansen också
Som alla dansare drabbades Liselott av en del skador under sin danskarriär. Och även efter dansen har hon fått jobba med sin egen rehab. Det har gjort henne intresserad av dansmedicin. Därför är hon nu en av de drivande krafterna i projektet ”Den hållbara dansaren”, där man vill flytta fokus från rehab till prehab.

”Vi tittar på hur man kan förebygga skador och har kommit fram till att kontinuitet är A och O. Vi samarbetar med coacher som hjälper dansarna att stärka sig mentalt och fysiskt. Vi har temadagar för inspiration m m. Vi försöker helt enkelt ligga steget före så att negativa utmaningar kan motverkas. Dansarna ska kunna återhämta sig på bästa sätt efter tuffare perioder, det finns ju ett liv efter dansen också”, säger Liselott samtidigt som är en strålande förebild.

Mitt samtal med Liselott skulle kunna pågå i timmar. Hon har så mycket att berätta. För att runda av ber jag henne istället att sammanfatta sina år i Göteborg med en mening var om sina chefer:

Ulf Gadd: Första chef, drömstart på karriären, bjöd in till medskapande, gav mig stor frihet och mod att utveckla mitt konstnärskap.

Jussi Teräsvuori: Sprider dansglädje runt sig, har ett stort nätverk framför allt i den klassiska dansvärlden.

Robert North: Skapade narrativa föreställningar som lockade en stor publik.

Anders Hellström: Påbörjade förnyelsearbetet som tog danskompaniet mot en mer modern inriktning.

Kevin Irving: Var både en förnyare och bevarare.

Johannes Öhman: Utvecklingen mot ett modernt internationellt kompani tog fart på allvar.

Adolphe Binder: Fick oss att ta steget fullt ut och våga stå för vår nya profil som ett internationellt modernt samtida kompani.

Katrin Hall: Har utvecklat kompaniet som nu har en stark position i dansvärlden, med turnéinbjudningar från hela världen och dansare som köar för att få jobba i kompaniet.

Hittat sin roll
Med det sagt är det lätt att förstå att Liselott trivs och gärna fortsätter många år till som fanbärare för den samtida moderna dansen på GöteborgsOperan. Det blir spännande att följa, för när det är dags för den sista oundvikliga frågan, så kommer svaret helt naturligt:

”Att inte aspirera på chefsposten är ett medvetet val. Jag är där jag vill vara, passionerad i det jag gör, väl förankrad i organisationen och står för både utveckling och kontinuitet. I min roll som biträdande chef är jag nära nyskapandet av djärv danskonst, och en del av teamet som tagit oss dit vi är idag.”

Jag tackar för mötet och vi skiljs åt utanför GöteborgsOperans sceningång. Liselott hastar vidare utmed kajen bort mot Lilla Bommen, där Älvsnabben väntar på att ta henne över älven till lägenheten under takåsarna på andra sidan.

Liselott Berg

Ålder: 60 år

Bor: I kulturkvarteren nära teater Aftonstjärnan på Lindholmen
Åker: Båt till och från jobbet, cab på semestern

Familj:Gift med Arve Sandberg, inspicient. Två barn, Jenny 34 år och Filip 26 år, från tidigare äktenskap. Och snart mormor!

Intressen:Litteratur, glas- och bildkonst, och scenkonst såklart

Det visste du inte:Liselott ger den egna kreativiteten näring genom att varje morgon skriva av sig två sidor med reflektioner.

Bästa sommarnöje:Ta caben till Norge ihop med Arve och njuta av den vidunderliga naturen.

Liselotts balettchefer från 1979 till ida
Ulf Gadd, 1979 – 1988 + 1996 – 1999
Juhani Teräsvuori, 1988 – 1992
Robert North, 1992 – 1996
Anders Hellström, 1999 – 2002
Kevin Irving, 2002 – 2007
Johannes Öhman, 2007 – 2011
Adolphe Binder, 2011 – 2016
Katrin Hall, 2016 –

Tre röster om Liselott

Johanna Björnson, Hovdansös, deckarförfattare och barndomsvän:
Tre egenskaper slår mig när jag tänker på Liselott; lojal, vänfast och väldigt lätt att skratta med. Vi har känt varandra sedan vi var 10 år och kom in på Operans Balettelevskola. Vi har rest och tränat ihop på somrarna för att förkovra oss, vi har upplevt allt ifrån hotellsängar som rasat ihop i London till nattliga strandvistelser i Cannes. Underbara dansläger med balettelevskolan där vi kamperade ihop och brände oss i solen så vi inte kunde ha träningskläder på oss dagen efter. Kul har vi haft och har det fortfarande även om vi med jobb i olika städer inte ses så ofta.

Arve Sandberg, inspicient på GöteborgsOperan och make sedan 10 år:
Som kollega har jag känt Liselott sedan 1988. Hon drog alltid ögonen till sig på scenen. Var en oerhört ambitiös och engagerad dansare som ville göra något extra av varje roll. Hon har en galen arbetskapacitet, är alltid lojal till konsten och speciellt dansen. Tre gånger har hon ryckt in och hållit ihop kompaniet när balettchefer slutat. Det borde hon få mer cred för.

För mig är hon den bästa livspartner och en fantastisk mamma till sina barn, alltid empatisk och inkännande. Hon älskar sin röda cab, en Fiat Barchetta – hon kör som en biltjuv! Och så slukar hon deckarserier på TV och reality-serien Deadliest Catch om krabbfiskare i Berings hav. Hon kan namnen på varenda kapten och alla i fiskeflottan, det är hjärnavkoppling för Liselott.

Katrin Hall, balettchef GöteborgsOperans Danskompani:
Liselott is a fantastic collaborator, a great colleague, and a very dear friend. She is extremely committed – dedicated and loyal. Her contribution to GöteborgsOperans Danskompani during all these years is extremely vital and important. All her actions reflect her great passion for dance. She is the best embassador for the art form of dance that we can ever find.

Heléne Friberg
Göteborg