Pär Isbergs magiska låda, musiken och teatern

Dansportalen gläntar på ridån för Pär Isberg, premiärdansare och koreograf med gedigen meritlista. Utbildad vid Operans balettelevskola, senare Kungliga Svenska Balettskolan. I dansen såg han en frihet, dansarna flög ju genom luften!

Som ung dansare gjorde den direkta överföringen av erfarenheter och kunskap som de äldre dansarna stod för, stort intryck. Man kunde se dem på scenen, men det var också möjligt att arbeta med dem i balettsalen.

Isberg inledde tidigt en karriär som koreograf, hans första verk Canzone kom till under Egon Madsens chefsperiod på Operan. Koreografin blev en livsuppgift.

Du har gjort en mängd stora roller som premiärdansare, vad värdesätter du mest av det du dansat själv?
Det är en svår fråga eftersom det funnits så många olika typer av roller. När jag var ung kanske man drömde om en viss roll som till exempel Romeo, en stor klassiker och det blev en milstolpe för mig fast det var väldigt jobbigt, man hann inte njuta så mycket själv. Balettens repertoar var ju också mångsidig så man växte upp med att först se sina äldre kolleger i en viss roll, sen dansar man den kanske själv, utvecklas och får göra en annan.

I Romeo och Julia har jag gjort i princip alla manliga roller från att statera som lik i kryptan, till att i kåren under fäktscenen sticka ner Gösta Svalberg [chef för Operans balettelevskola 1967-1980 och för Svenska Balettskolan 1981-1995]. Pär gestaltade sedan Benvolio, Mercutio och till sist Romeo tillsammans med Madeleine Onne. ”Romeo har allt”, säger Pär, ”det är en komplex roll där livets alla känslor återfinns”.

Självklart är Prinsen i Svansjön med på listan, Pär har en intressant iakttagelse angående den prinsrollen, att det faktiskt är prinsens historia, hans sökande som pågår i alla fyra akterna. Isberg menar att det historiskt blivit norm att fästa uppmärksamheten på kvinnorollerna.

Det är annorlunda idag. Om Pärs egen uppsättning av Pinocchio i Hongkong skrevs det att det var ovanligt att se en man i huvudrollen! Pär Isberg har gjort detsamma i sin Ringaren i Notre Dame.

Jiri Kylians Sinfonietta har också satt spår, även den en enormt ansträngande balett.

Måste nämna Per Jonssons Schakt, Glen Tetley's Embrace tiger and return to mountain, och samma koreografs Stormen. Det är andra tidiga verk som var härliga att medverka i.”

Pär framhåller också Ivo Cramérs verk Figaro på Drottningholmsteatern där han gjorde Dr. Bartolo.

Med ökande mognad kommer andra sorters uppgifter, som titelrollen i Don Quijote [koreografi Rudolf Nurejev efter Petipa] där Pär minns att han fick ett fint erkännande för sin karaktär av den högt aktade men mycket fruktade balettkritikern Clement Crisp under en turné i London. En roll utan dans men med 100% närvaro på scen från början till slut.

Pär återkommer till traditionen av överföring från äldre till yngre dansare.
1976 skulle Gaité Parisienne återkomma till repertoaren i Stockholm. [Baletten fick svensk premiär 1956, gavs på 1960-talet samt 1974-1976 i totalt 116 föreställningar.] Jag fick rollen som dansmästaren och fick lära mig av verkets koreograf Leonid Massine som kommit till Sverige i egen hög person. Han hade själv dansat rollen som peruanen.

Gaité Parisienne hade urpremiär 1938 med Ballet Russe de Monte Carlo. Leonid Massine var den som tog över som Ballet Russe's stjärna direkt efter Nijinskij och nu stod jag i balettsalen med Massine! Senare förstod jag hur häftigt det kan vara med en sådan rak koppling till historien.

Rollerna i Romeo och Julia som jag dansat lärde jag senare ut i flera omgångar till nya dansare. Att lära från video kan aldrig ersätta att ta del av erfarenheter personligen i studion, understryker Pär.

Du tillbringade ett par år utomlands som många gör. I ditt fall hos Scapinobaletten i Amsterdam. Hur upplevde du det och påverkade det din fortsatta utveckling?
Jag flyttade dit för att Niels Christe var chef där. Han hade jobbat med Kylian i Nederlands dansteater, han satte upp Before Nightfall med flera verk i Stockholm. Jag behövde få mer substans i mitt koreograferande.

På Operan presenterades ofta färdiga verk för oss och man fick inte se mycket av processen inifrån. Hos Scapino fick jag dels dansa väldigt mycket, dels lärde jag mig att även stora koreografer brottas med stort motstånd ibland.

När kom tankarna på att börja koreografera?
Pär berättar att han fick en LP-skiva av sin morbror som var musiker [Janne ”Loffe” Carlsson, förf. anm.] när han var cirka 9 år. Rimskij-Korsakovs Sheherazade öppnade en värld med klassisk musik och Pär såg genast bilder framför sig, inte direkt rörelser men scener, färger, inspirerad av musiken. Han hade inte börjat dansa själv då utan gick på någon slags rytmik, från den tiden finns ett foto med typ ”100 tjejer och en kille i mitten”, säger Pär med ett leende.

Han började göra scenografier hemma, för då var det faktiskt scenograf han ville bli. Han tog lampor från en tågbana han hade och belyste med, ibland med levande ljus så det kunde hända att allt brann upp! Det första han skapade var H.C Andersens Flickan med svavelstickorna. Han kreerade stjärnhimlar och fonder och andra scenbilder, använde vad som fanns till hands, det kunde vara skumplast till träd och bokhyllor som scenrum till exempel.

Många år senare blev det en föreställning med delar ur originalhistorien som han kallade Papierklip 2005. Den koreograferade Pär i Köpenhamn för skolan på Det Kongelige teater vid ett H.C. Andersen-jubileum. På den tiden gjordes fullskaliga uppsättningar på stora scenen för eleverna på skolan.

Pär sprang och såg allt han kunde på Operan och Dramaten och blev förstås nyfiken på hur det såg ut därinne innanför ridån. Det kunde han lösa genom att bli scentekniker. Som 13-åring gick det inte för sig, men då såg Pär en version av Nötknäpparen där barn var med på scenen! Han prövade in och som 14-åring började Pär Isberg på balettskolan. Det började som ett sätt att komma bakom scenen.

Hur kändes det att börja träna eftersom det inte var ditt ursprungliga plan?
Jag kom rätt snart in i det, eftersom jag gillade att röra mig men inte spela fotboll eller så. Det blev ett behov och hela miljön kändes rätt. Teatern har alltid utövat en magi på mig, och det blev också lite som ett andra hem, att slippa vara hemma när alla var på jobbet. Jag var heller nästan aldrig hemma, för jag hade några år att ta igen, fick gå dubbla årskurser för att komma ifatt. Ganska tufft rent fysiskt.

Pär upplevde även en skillnad på dem som var där på grund av föräldrarnas önskan, de stack hem direkt, medan han själv stannade och såg föreställningar till slut, insöp hur dekoren hängde och hur lamporna var riktade.

Vilka är dina främsta inspirationskällor?
Det är den magiska låda som teatern och musiken innebär för mig. Men för övrigt, film, undantaget skräckfilm kanske. Förr såg jag allt, berättar Pär, från Fellini till Åsa-Nisse. Jag uppskattade att kunna se hur allt var uppbyggt, hur filmen kan vara ett hantverk.

Nummer ett för inspiration är ändå musik. Pär säger att han köper och lyssnar på mycket som han inte vet något om, till exempel nya kvinnliga kompositörer. Plötsligt kan det ”klicka”. Ett exempel är finländska Kaija Sariaho. Varför bara vända sig till Beethoven eller Bach till exempel? undrar han. Det kunde vara lättare förr när man kunde bläddra i skivbackar i butikerna, nu måste man veta från början vad/vem man söker efter och inte minst hur det stavas”!

En numera världskänd kompositör som Pär använt flera gånger är John Adams, som han fastnat för 20 år tidigare och till och med har träffat i Stockholm. Senare kom en fråga upp om ett verk där Pär ville göra en slags ändring i ett stycke och kände att han förstås måste fråga om han fick göra så. Han ringde Adams, förklarade saken och fick svaret: ”Javisst, det är ju balett!” Alltså inte en konsert där det kanske var mer strikt...

Jag frågar om bilderna i huvudet som kom när Pär var liten. Kommer de fortfarande?
Javisst, de går inte att stänga av! Därför kan jag knappt lyssna på musik längre. Om jag inte kan få utlopp för bilderna, möjlighet att konkretisera dem, blir det nästan jobbigt. Att skriva ner idéer fungerar inte bra för mig, de är svårfångade på det sättet.

Varför?
Därför att sätta ihop saker för scenen, musik, rörelse, visuella intryck, det är vad jag kan. Jag kan inte måla, skriva, sjunga eller spela instrument”, sammanfattar Pär.

Vilken process i skapandet trivs du bäst i? Hemma på ”kammaren”, med dansare i studion eller något annat?
Det roligaste är att planera, ihop med scenograf, kostymör och så vidare. Förberedelserna innan man kommer till studion. Då är allt fortfarande fantasier, inget konkret. Jag har idéerna, men mina medarbetare måste prestera mer handfast. Lite orättvist, men min uppgift är att förmedla min vision först och främst!

Sedan kommer processen när vi ska arbeta med dansarna, när de är engagerade och förvaltar materialet, tar det ett steg till, utvecklar det. Alla dansare vill inte göra det, påpekar Pär försynt. Momentet att möta dansarna inför ett nytt verk är också det svåraste, då måste du ha något att komma med. Men, ur en ”dålig” dag kan det komma något fantastiskt också, man vet aldrig!

Du har länge arbetat i team med andra, som Bo Ruben Hedwall, Ann Marie Anttila och Torkel Blomquist. Vad har det betytt för dig?
Trygghet – ett upparbetat nätverk. Vi känner och förstår varandra och kan bolla idéer fritt, det får flöda. Man kan lita på att alla vet vad de skall göra. Ett sådant samarbete är inte så lätt att bryta. Vi har trivts med att jobba ihop. Fast vi har allihop förstås jobbat med andra också.

Du har ju skapat väldigt mycket, förutom kortare verk hela 9 helaftonsbaletter, 5 av dem för Kungliga Baletten i Stockholm. I stort sett alla har litterära förlagor i likhet med de allra flesta så kallade berättande dansverk. Vad skulle du ranka som ditt bästa verk? Inte det mest framgångsrika…

Lång tystnad, Pär skrattar lite. Det är jättesvårt att säga. Man går alltid vidare och tänker inte så mycket på hur det blev när ett arbete väl är över, möjligtvis om man är missnöjd. Men jag måste säga att jag är ganska stolt över Pippi Långstrump därför att det egentligen är en omöjlig uppgift! Kanske är det därför ingen har gjort den, haha.

En så ikonisk figur, det är ju självmord! Jag har sagt nej en gång, fick frågan i Köpenhamn av Frank Andersen, dåvarande balettchefen där. När samma fråga kom upp i Stockholm, frågade jag först honom om det var OK, de var ju först. Det var det.

En avgörande fråga var möjligheten att få jobba direkt med kompositörerna, skräddarsy musiken till alla scener. Georg Riedel och Stefan Nilsson skrev musiken och Gunilla Roempke var med Pär och valde ut vilka delar som var tänkbara att gestalta i dans. ”Utan henne hade det inte gått”, säger Pär. Att detta projekt lyckades så bra och blev en succé, det är stort.

Sedan får vi inte glömma Ringaren i Notre Dame som verkligen ligger mig varmt om hjärtat. Inte heller den är enkel att göra sceniskt, ingen självklarhet. Min version följer inte originalet slaviskt och mycket finns inte med. Slutet är också annorlunda. Men i ”Ringaren” uttryckte jag något som kom inifrån mig själv.

Har du någonsin funderat på att skapa en egen historia? Jag tänker då på de litterära förlagor vi kort berörde.
Någon har sagt att så fort du sätter en person på scenen, så blir det till en historia, ”a story without a plot”. Även utan en handling uppstår ett berättande, anser Pär. Varje entré på en scen måste ”störa” och tillföra energi.

Jag tjatar om en egen historia?
Jag tycker att jag gjort det i mina baletter ändå. I Nötknäpparen handlar det för mig om drömmen om den perfekta julen, som sällan blir av. Jag som skilsmässobarn har en enda gång haft en upplevelse med båda mina föräldrar, en slädfärd till julottan. Det är slutscenen i Nötknäpparen.

I Ringaren i Notre Dame är det på samma sätt, jag lägger in min egen historia i den befintliga. Att känna sig utanför, ingen vill ha en. Ringaren handlar förstås också om hur grymma människor kan vara mot alla som inte passar in, jag har sett det ofta. Det finns alltid något angeläget att berätta.

Kanske är det mer naturligt för de koreografer som har en egen ensemble att pröva sig fram och skapa något eget, funderar Pär. Får man som jag uppdrag än här, än där, då blir det som att börja från början med nya människor varje gång.

Har du känt behov av revansch på något sätt?
Nej, inte revansch, men ibland kanske jag önskat mig ett större intresse för saker jag gjort. Många tror att kommer man från Operan har man redan fått mycket gratis, så är det inte alls, det blir snarare tvärtom, ett misstänksamt bemötande från vissa.

Just det finner jag underligt. När jag var ung kunde jag få en känsla av att komma sist i fråga för roller och utnämningar, sådant sätter sig i den åldern, även om jag säkert inte var ensam om sviktande självkänsla ibland. Nu ser jag att allt inte var så tokigt ändå!

Nötknäpparen i din version, baletten om Petter och Lottas jul har ju, åtminstone i Stockholm, uppnått klassikerstatus. Är det den som är det mest framgångsrika verket?
Ja, det måste jag utnämna den till. Den trehundrade föreställningen firades för ett par år sedan, så den måste ha visats 330 gånger vi det här laget och är den mest spelade föreställningen i Kungliga Teaterns historia! Det är Isberg och Wagner som toppar den ligan!

Nötknäpparen har också dansats många föreställningar i Göteborg och även i Estland, där det visade sig att många traditioner stämmer överens med våra svenska, julbocken bland annat. Efter framgången med Nötknäpparen var jag en period orolig att uppfattas som en sagogubbe, och tackade därför nej till många förslag. Jag ville inte fastna i ett fack.

Känner du dig nöjd på riktigt när ett verk haft premiär?
Nej, svarar Pär bestämt. Då är man så utarbetad och uppstressad så man kan inte tänka klart. Det har hänt att jag inte hunnit se första akten vid en premiär, ridån går upp och jag har inte bytt om eller ätit… Längre fram måste man hela tiden bevaka att allting håller måttet, det är inte heller någon förnöjsamt. Jag är inte sådan att jag anser att ”nu är det klappat och klart”.

Det känns som att du haft ett konstant flöde av kreativitet. Stämmer det eller har du varit med om perioder när det känts trögare?
Det kan se ut som ständigt pågående projekt. Men det har funnits långa perioder när man inte haft något framför sig och det står ganska still. Fast ett flöde av idéer har alltid funnits där, även om de inte lett till något konkret just då.

Dina baletter har ju satts upp i många olika länder, bland annat i Kina. Hur har du upplevt att arbeta under så olika kulturer?
I balettvärlden är det mesta sig likt överallt. Dansvärlden har ett universellt språk med sina steg och rörelser och koreografi går att visa. Flickorna lär sig koreografin direkt. Killarna har det svårare, det är skillnad. Männen i Asien kunde på den tiden kosta på sig att vara latare kanske, de var mer omhuldade. Idag är bilden en annan, det finns många kvinnliga koreografer i Kina.

Måste du kompromissa?
Naturligtvis. Det kan vara många olika saker, där man är tvungen att lösa frågor. Tekniska ultimatum angående dekor till exempel. Valet kan vara mellan att kunna spela en föreställning ofta eller att ha en mer tungarbetad dekor som gör att den visas mer sällan. Arbetstidsfrågor, en föreställning får inte överskrida en viss total längd, det blir övertid och fördyringar.

Jag måste stryka avsnitt av den anledningen, förklarar Pär. Observera att applåder och tack räknas in! Vaktmästare, garderobiärer, påklädare, scenarbetare, det är inte bara dansare och musiker som har avtalade tider. Det kan också vara antalet dansare som måste justeras och så vidare.”

Har du någon idé i tankarna just nu?
Pär tvekar. Ja, det har jag. Det finns många lokaler som nu står tomma på grund av inställda evenemang. De borde kunna utnyttjas och man skulle kunna sända uppträdanden digitalt. Det finns mycket som går att genomföra coronasäkert. Men, säger Pär, många verkar lite förlamade just nu.

Finns det en dröm som du inte har förverkligat? Svaret föregås av en stunds fundering.
Jag har alltid velat göra Svansjön på Strömmen utanför Operan! Det är grunt vatten och man kunde bygga ut en scen på vattnet, ha publiken på kajer och broar runt om, en slags multiupplevelse. Men på ett sätt känns det som att Drömmen om Svansjön häromåret kanske var mitt sista verk, avslutar Pär vårt långa samtal.

Vi kan hoppas att det inte är helt sant.

Marie Louise Waldenström
Stockholm