Det var som om man blev ännu mer passionerad av att vara dansare bara för att man inte kunde ge föreställningar

Dansportalen träffade dansarna Hampus Gauffin och Gabriel Barrenengoa vid Kungliga Baletten i ett samtal om pandemins konsekvenser och om det nya programmet på Operan av koreografen Alexander Ekman.

Det pandemianpassade verket Shift och verket Cacti som var Alexanders stora internationella genombrott hade premiär 26 september och spelas till 7 november.

Då pandemin slog till i mitten på mars blev hela vårens repertoar helt inställd. Hur påverkade det er och hur såg era dagar ut efter det?

Hampus: I början var det mycket kaotiskt och man visste inte hur länge det skulle dröja innan vi kunde öppna igen. Vi var mitt uppe i repetitionerna av Don Quijote som avbröts och repetitören skickades hem till Frankrike.

För dem som vågade och ville gavs det frivilliga balettklasser i Operahuset. Man fick inte vara för många i salen samtidigt. Man fick anmäla sig i förväg när man ville träna.

Vi hade utomhusträning också, cardio och yoga som en av våra repetitörer höll i. Vi gjorde detta på gräsmattan på strömparterren som ett alternativ för dem som inte ville vara inomhus.

För övrigt var det bara att hålla sig hemma och hålla social distansering.

Gabriel: Det fanns minst två balettklasser om dagen, vissa dagar fanns det tre-fyra klasser. Vi kunde låna hem en dansmatta för att få ett bra underlag om vi ville träna hemma.

Det fanns också klass att tillgå digitalt. Vår Balettchef Nicolas Le Riche informerade oss om att det fanns många bra klasser från andra kompanier som man kunde hämta från nätet. Jag tränade själv hemma i mitt vardagsrum under en vecka med Norwegian National Ballet och English National Ballet.

Hampus: Vi hade obligatoriska möten med balettledningen online. Där vi fick information om läget och det var också ett sätt för ledningen att se till att vi mådde bra. Det var annorlunda men uppskattat.

Det var inte lätt att gå från att ha hundra procent jobb till nästan ingenting. Det var en jätteomställning för många som drabbades av pandemin. Det var intressant att se när allting stängdes ner hur fort man började känna sig lite galen. Normalt mot slutet av säsongen ser man fram emot en sommar och att kunna vila upp sig.

Nu när man inte visste hur framtiden skulle se ut gick det bara några dagar innan jag kände att jag måste tillbaka på scenen. Otåligheten kom väldigt snabbt, det var förvånande. Det var så för alla. Det var som att man blev ännu mer passionerad av att vara dansare bara för att man inte kunde ge föreställningar...

Det är ju positivt att man hittar i sig själv, att man lider av att inte kunna vara på scenen.

Gabriel: Så småningom repeterade vi också Alexander Ekmans Midsommarnattsdröm. Vi jobbade med video. Repetitören instruerade stegen på video online och på så sätt lärde vi oss stegen hemma. När det var dags att gå igenom det inlärda materialet och alla detaljer erbjöd man frivilliga repetitioner på Operan.

Hampus: Vi repeterade i små grupper. Repetitören fick jobba hela dagen med samma sekvens om och om igen. Man kunde också följa repetitionerna digitalt hemifrån ifall man inte ville komma till Operan.

Gabriel: Säsongen omprogrammerades flera gånger. Senare planerades att det skulle bli ett program med scener ur Midsommarnattsdröm, La Boîte à joujoux och Skating Rink från Les Ballets Suedóis. Programmet skulle ha premiär tidig höst och efter det skulle vi åka på turné till Paris.

Så blev det nu inte på grund av pandemin.

I mitten av maj började Alexander Ekman arbeta med er baserat på en idé om att göra ett pandemianpassat verk, hur tänkte han då?

Hampus: Det skulle vara en jättelång föreställning som pågick i många timmar där vi skulle framträda i mindre grupper som avlöste varandra, som att jobba i skift.

Som publik skulle man kunna köpa in sig på en viss tid av föreställningen, eftersom det inte fick vara mer än femtio personer i salongen åt gången. Operan bedömde att det här inte gick att genomföra på ett säkert sätt och därför blev det inte av.

Hur mycket av det materialet ni arbetade med under våren har resulterat i det nya verket Shift?

Hampus: En del av materialet är kvar men vi har också arbetat fram nytt nu under hösten. Vi har haft en öppen dialog med Alexander och balettledningen om hur vi ville arbeta under processen med Shift. Alexander sa vid ett tillfälle att han tyckte att det var skönt att få ramar och veta vad han skulle förhålla sig till.

Hur kan man se att verket är pandemianpassat?

Gabriel: Vi rör inte vid varandra och vi håller avstånd hela tiden. Scenrummet är helt öppet utan kulisser så det finns gott om plats.

Hur många medverkar i verket?

Gabriel: Som det ser ut nu är vi trettiosju dansare på scenen. Det är ett helt nytt verk, så det kan fortfarande ändra sig.

Det andra verket i programmet är Cacti ett verk som skapades för Netherlands Dance Theater och blev Alexanders stora genombrott internationellt. Vad kan ni säga om det verket?

Hampus: Det är kul med mycket energi och fyllt av det Alexander är väldigt duktig på, rytmer och explosivitet. Jag tycker också det är intressant att se de båda verken bredvid varandra. Man ser ganska tydligt en linje, att han har gått från en punkt till en annan.

Man kan se att han nu i senare delen av sin karriär har hittat vissa teman som han gärna jobbar med. Vissa saker vi gör i Shift bygger på vissa tankar som fanns i Eskapist också. Hur man agerar tillsammans i grupp till exempel.

Verket Cacti är baserat på våra behov av att analysera och förstå kultur och på Alexanders upplevelse kring den kritik hans verk fått som har förbryllat och upprört honom. Hur förmedlas det i verket?

Gabriel: Det finns text som behandlar detta. Det finns en koppling til recensioner och kritik. I verket finns ett avsnitt där en manlig dansare helt utan grund och förståelse för vad som pågår bedömer en kvinnlig dansare när hon improviserar. Det kan kopplas till hur recensenter uttrycker sig ibland.

Hampus: För det mesta är texten separerad från dansen, vi bygger inte upp dansen tillsammans med texten. Den kommer in mellan danssekvenserna som ett allmänt tyckande eller som en sammanfattning av dessa. Det finns också en del där vi arbetar tillsammans med texten, då är det ett lite annat koncept.

I verket dansar ni till klassisk inspelad musik men det finns också en stråkkvartett på scenen som spelar live. Hur är de integrerade i verket?

Gabriel: De interagerar med oss. Det finns vissa delar där dansarna skapar rytmer som musikerna ska följa. Det vanliga är ju att dansarna följer musiken. Naturligtvis är det ett samarbete vi behöver vara lyhörda för dem också. Musikerna är en viktig del av stycket.

Hampus: Musikerna rör sig genom allt som händer på scenen. De bygger upp scenrummet tillsammans med dansarna.

Vad är största utmaningarna för er personligen när det gäller det här nya programmet?

Gabriel: Vi kommer att göra många dubbla föreställningar. Det kommer att bli utmanande när det gäller Shift. Verket är beroende av gruppenergin och av vad som händer i nuet på scenen. Det kommer att vara krävande att skapa den energin till den andra föreställningen. Det är vårt ansvar att se till att publiken får en lika stark föreställning som den första.

Hampus: Shift är inte så fysiskt utmanande men den kräver ett starkt fokus. Alexander pratar mycket om att vi ska hitta ett starkt gruppfokus. Att alla trettiosju som är på scenen ska vara hundra procent fokuserade, känna av allt som händer och röra oss helt unisont.

Vi tar bara quer från varandra. Man följer en kille längst fram till exempel. Han ska göra en rörelse utan förvarning som alla spänt står och väntar på och när det sker ska alla göra rörelsen tillsammans. Det är svårt att alltid ha det fokuset men man måste ha det med sig hela tiden.

Gabriel: Cacti är mera fysiskt utmanande. Man kan följa musiken och det gör det lättare. Det är viktigt att det finns en stark gruppenergi också i det här verket.

Hampus: När vi jobbade med Cacti pratade Alexander nästan bara om fokus. Han tyckte att vi dansade bra och rörelserna satt där dom skulle, men han ville att vi skulle skapa en gruppenergi som vibrerade och nästan blev lite hotfull framåt.

Jag tror att det är det viktigaste i de här verken, fokus, en kraft som kommer från scenen som ger publiken en känsla av att tryckas bakåt i stolarna.

Hur kommer det att kännas att uppträda för en salong med femtio personer i publiken?

Hampus: Det kommer nog att kännas tomt, men vi är glada att ha föreställning överhuvudtaget, det kommer nog också att vara en lyxkänsla både för publiken och för oss på scenen.

Gabriel: Vi är mycket tacksamma över att få vara på scenen igen. Vissa dansare i kompaniet har inte haft föreställning sedan i januari då Nötknäpparen gavs.

Hampus: En dansares karriär är kort, detta är som ett förlorat år som har drabbat dansare över hela världen.

Finns det idéer bland er dansare om vad man skulle kunna göra om pandemin fortsätter?

Hampus: Under våren när vi hade våra möten välkomnade balettledningen förslag och projekt från oss. Det visades några repetitioner då på Operan Play. Jag tror nu när vi har nått fram till den här punkten att vi kommer att fortsätta spela.

Gabriel: Vi har haft jättetur om man jämför med andra länder. Jag har vänner i andra kompanier utomlands de fick ingen balettklass, ingen utomhusträning, ingenting.

Vi fick komma till huset om vi ville och möjlighet att träna på olika sätt, vi har haft det bra.

Hampus: Man kunde närma sig sin träning på ett lite annat sätt när man inte hade repetitionerna att tänka på. Många började finslipa sin teknik och arbeta på sina svagheter. Vi har vänner som är frilansare och de har inte fått lön sedan i mars, vad gör man då?

I det stora hela har vi varit väldigt lyckosamma på Operan.

Margareta Lidström
Stockholm