Oscar Salomonsson, premiärdansare – Det udda och uttrycksfullas mästare

Oscar är utbildad vid Kungliga Svenska Balettskolan och anställdes vid baletten 1997. Mellan 2004 och 2007 dansade han i Madrid, Spanien.

Han återvände till Stockholm och fick utmärkelsen Årets dansare 2009. 2012 utnämndes han till Premiärdansare. Rollerna har varit många och skiftande. Prinsarna i Törnrosa, Svansjön och Askungen (Cendrillon). Den utvalde i Våroffer, Franz i Coppelia, Lenskij i Onegin och mycket mer… I Pär Isbergs Nötknäpparen har han dansat Kolaren, men på senare tid gestaltat Farbror Blå med bravur i sin karakteristiska och underfundiga stil.

2019 tilldelades han Gunilla Roempkes dansstiftelses stipendium.

Hur hittade du till dansen från början? Svaret är både överraskande och roligt. Det är sällan man hör det här från manliga dansare om sina ingångar till balett.

Dansen fanns i mig från början tror jag. Jag bestämde mig jättetidigt för att bli dansare. Redan när jag bara var fyra år (!) visste att jag skulle dansa. Ingen i min familj har sysslat med kultur eller dans. Min mamma tyckte mycket om att gå på balett och jag fick följa med. Hon berättade att jag dansade i tunnelbanan, och fick pengar för det! Det är inget som jag minns men ändå…”

Innan Kungliga Balettelevskolan gick han på Margarita Rietschels dansskola. De arrangerade föreställningar på bland annat på Oscarsteatern.

Senare kom balettskolan och den rullade på… Oscar förklarar hur han emellanåt upplevde träningen som ganska enformig, så som balett kan vara. Det var några år när det kändes lite motigt,

Men han visste innerst inne att det här var vad han ville, och föreställningarna gav alltid nytt syre till känslan för dansen.

Hur var dina erfarenheter från perioden i Spanien?

Det var fantastiskt! Min chef var Nacho Duato, en superfin och duktig chef. Det var ett stålbad, med mycket dans och mycket teknik, min tid i Spanien var stenhård.

Oscar tycker att det är svårt att nå lika långt i ett större company med många dansare.

Det blir en annan utveckling när man arbetar med ett eget uttryck med en speciell koreograf. Jag medverkade bland annat i ”Castrati”, en fantastisk balett som senare sattes upp i Stockholm. När vi dansade den i Stockholm kändes det lättare när man hade jobbat med originalet.

Tiden i Spanien gav mig förbättrat självförtroende, vi var mycket på turnéer och gjorde oerhört vackra baletter i Madrid.

Senast sågs du i Alexander Ekmans ”Kuckel” på Orionteatern.

Vi hann med att göra 13 eller 14 föreställningar innan Coronaviruset tvingade oss att stänga ner. Under den tiden ändrade vi oavbrutet!

Det är en underlig ”Coronatid”. Vad gör du just nu?

Det är fortfarande träning på Operan, vi tränar på olika sätt, men jag håller mig i form. Vi repeterar också en del. Vi jobbar med ”Skating Rink” som skulle gått nu i vår, men kommer efter sommaren tillsammans med den franska koreografen Jean Guillaume Bart's ”La boîte à Joujoux” [Leksakslådan]. Dessa två verk är en hyllning till den Svenska baletten i Paris.

En del av ”Ekmans En midsommarnattsdröm” ingår i detta program som är tänkt att gå på turné i höst på Champs Elysée-teatern i Paris. På den teatern har Oscar dansat i Mats Eks ”Solo för två”, ett minne som stannat kvar.

Om det nu blir av, tillägger Oscar.

När vi träffades och samtalade var det så. Nu vet vi att hela det programmet är inställt. Enligt vad som meddelats i juni har Alexander Ekman startat ett konstnärligt, experimentellt laboratorium. En flexibel och corona-anpassad ”verkstad” med säkra avstånd. Mikael Karlsson står för musiken och verket är planerat att presenteras på Operans stora scen 4 september.

Du har ju stadigt utvecklats som dansare och även skådespelare. Vad ser du fram emot att göra som artist?

Vad svårt, det är ju verkligen allt möjligt.Numera är det inte så mycket en viss roll, utan mer att jag vill göra något utvecklande, mer åt teater, en blandning av uttryck. Inte så mycket hopp eller så. Film, som till exempel i Eskapist, det var riktigt roligt.

Oscar visar här på en mycket tydlig sak, dansens flyktighet som konstart.

Att det du skapar är borta i samma ögonblick. Något som är både en tjusning men också en tråkig egenskap. Det är ju lite härligt på ett sätt att det en dansare gör är så unikt för stunden men samtidigt vill man ha någonting kvar…

Jag vill fortsätta arbeta med koreografer som Alexander Ekman, Mats Ek och Pär Isberg till exempel, men är också intresserad av film och skådespeleri. När jag har tid målar jag…som igår, vill du se?”

Oscar visar mig ett fint blomsterstilleben i starka färger i sin mobil. Det är något jag gör nu i Coronatider, jag målar.

Dina roller har varit mångfacetterade och du behärskar det mesta från att vara ”danseur noble” till moderna verk. Det som är extra med dig är de udda figurerna. Redan som Quasimodo i Pär isbergs ”Ringaren i Notre Dame” 2009 skapade du ett oförglömligt porträtt. I Alexander Ekmans ”Eskapist” under våren 2019 guidade Oscar publiken på en hänförande resa som Eskapisten själv.

Du dansade ingenting i ”Eskapist” och filmsekvenserna var väldigt närgångna, hur kändes det?

Det var en speciell utmaning och jag tyckte det var väldigt roligt” säger Oscar. Som dansare är man så van vid att förhålla sig till att du ska göra så, eller så. Nu skulle jag liksom bara vara och fylla ut det!

Ditt ansikte är väldigt öppet och uttrycksfullt, men samtidigt avslappnat?

Man måste vara avslappnad men det är svårt när alla tittar och man har inte steg eller annat att lita till. Men man lär sig. Det går inte att plötsligt hitta på något drastiskt.

Regissören Roy Andersson, (som vi kommer till) är ju mästare på att undvika överspel, han hatar det. Man får inte göra för mycket.

Dansare är ju vana vid ganska stora scener och ett annat utspel, det måste vara ett stort steg att ha en kamera nära ansiktet?

Oscar svarar: En koreografi ska utföras, men ska man berätta något måste man känna och uppleva på riktigt om det ska bli ärligt och äkta.

I Eskapist ser det ut som du hade väldigt god kontakt med hundarna (på kontoret). Då undrar man om du har hund?

Haha, kul. Jag älskar hundar. I Eskapist träffade jag dem faktiskt bara precis innan tagningarna. Det var ett gäng faktiskt, en 7-8 stycken. Kanske var hussarna och mattarna mer oroliga än hundarna?

Men det gick bra.

Svaret på frågan är nej, jag har ingen hund. Det går inte med mitt jobb att ta på sig ett sådant ansvar, att ta hand om en hund.

Du medverkade i Roy Anderssons prisbelönta långfilm ”En duva satt på en gren och filosoferade över tillvaron”. Hur kom det sig? Provfilmade du?

Roy Andersson kom faktiskt till Operan och tittade på någon föreställning och repetition. Sedan pratade han med mig och ville att jag skulle provfilma. Det handlade inte om att man skulle vara danskunnig, men något sökte han. Jag har stor förståelse för hans tydliga formspråk, som bland annat handlar om att inte överagera. Ändå händer det väldigt mycket, anser Oscar.

Berätta om hur det var att arbeta med Roy Andersson?

Allt går väldigt långsamt och han är jättehård och alldeles otroligt noga och petig. Jag tror, säger Oscar, att han har svårt att jobba med etablerade skådespelare för de vill göra sin egen grej, har sin tolkning. Själva scenerna byggs upp i hans egen studio och varje detalj måste vara perfekt! Det var häftigt att se. Det är som att han målar en tavla och varje scen kan ta flera månader att spela in. Det kunde ibland bli 40 tagningar, färgtonen på tröjan var fel, det kunde vara ljuset med mera. Vi kunde jobba nätter igenom, men jag tyckte om det även om det var jobbigt ibland. Det var verkligen lärorikt och roligt.

Du är en tekniskt skicklig dansare. Men när du gestaltar en roll är karaktären det viktigaste. Vad betyder den rena rörelsen för dig, till exempel i abstrakta baletter?

Det finns alltid ett uttryck, även om det inte är en historia som man kan sätta ord på, och det uttrycket får man försöka man hitta, även om det är olika verk.

Men du som började som så liten, minns du vad upplevde då?

Oscar förklarar att han tycker det är fascinerande med små barn som inte kan prata än men sätter man på musik så börjar de flesta dansa, så grundläggande är det.

Jag älskade att röra mig och höra musiken, det var känslan.

Har du upplevt några svackor, eller nedgångar under din karriär?

Nej, inga specifika motgångar tycker jag. Det är alltid motigt när man inte får göra det man önskar, men så är det ju ibland.

Men det var tufft i början när jag var väldigt ung och osäker. Det fanns tyvärr flera lärare, balettmästare och chefer som gjorde att man tvivlade mycket på sig själv. Om det utnyttjas att man är en känslig person (som jag var då) kan det gå illa. Uppmuntran ger bättre resultat.

Du har fått extremt varierade roller under din karriär, är du nöjd, eller finns det något du fortfarande är sugen på att vilja göra?

Ingen direkt roll, men koreografer som Alexander Ekman, Mats Ek uppskattar jag mycket och vill gärna fortsätta arbeta med. Även Pär isberg är en intressant koreograf. Men också mer teater, som sagt.

Har Du något råd att ge till unga dansare idag?

Det viktigaste är att man tycker om det man gör och tror på sig själv. Det är lätt att fastna i att allt måste vara perfekt, de tekniska kraven. Klarar men inte allt kan man brytas ner av det.

Men det är inte vad publiken ser, det är något man lär sig när man blir äldre. Man ska förstås alltid försöka sitt allra bästa, men akta sig för att döda dansglädjen på vägen framåt.

Inspireras du av saker och företeelser utanför dansens värld?

Ja, det är naturligtvis lite allt möjligt men självklart som dansare är musik oerhört viktigt och film är också inspirerande. Jag har ju barn och vi går gärna på museer, ser på konst, det gillar jag.

Vem är du utanför scenen? Som person verkar du väldigt lugn och stillsam?

Jag är pappa, har alltså barn och sambo. Umgås med vänner. Jag är en annan privat än på scen… det är stor skillnad. Jättestor, faktiskt. Ingen skulle ge mig roller om de träffade mig så här, över en kopp kaffe!

Det sker när de har sett mig i en föreställning eller på repetition till exempel. Eller på film… Men privat stämmer det att jag inte hetsar upp mig så mycket, jag blir ytterst sällan arg till exempel.

Hur ser du nu på framtiden?

Jag tar ett år i taget. Jag har ju tur som inte har några skador. Man måste lägga om träningen lite när man blir äldre, det fungerar inte att göra exakt samma saker hela tiden. Man behöver verkligen variera träningen för att hålla och orka.

Marie Louise Waldenström
Stockholm