Om finalen som ställdes in och Sigrids drivkraft, engagemang och hårda arbete

Sigrid Åberg är 13 år och går Alhanko Academy of Ballet i Stockholm. I höstas var hon i Cattolica, Italien och tävlade i Youth American Grand Prix.

I vår skulle hon egentligen åkt till New York för att medverka i finalen, en tävling som så mycket annat är inställd på grund av covid-19.

Vi samtalar om förberedelserna inför YAGP, hur det gick i tävlingen samt hur det känns med att finalen i New York inte blev av.

Sigrid Åberg var i höstas i Cattolica, Italien och tävlade i Youth American Grand Prix. Tävlingen gick enligt henne själv över förväntan och i vår skulle hon egentligen åkt till New York för att medverka i finalen. Tävlingen blev inställd på grund av Covid-19.

När vi ses förbereder sig dansskolor runt om i Sverige för distansundervisning. Base23 där Sigrid får sin dansutbildning på Alhanko Academy of Ballet är inget undantag. I vanliga fall fylls lokalerna av rörelse, dans, musik, sång och skratt, vid detta tillfälle är skolan näst intill tom. Efter en stund anländer Sigrids mamma Annika Schlegel Åberg och utbrister att det var svårt att hitta parkering, gissningsvis jobbar många hemifrån.

Berätta om tävlingen i Italien.
– Vi var några stycken från skolan som åkte ner till Cattolica. Ungefär hälften hade erfarenhet av att tävla men för mig var det en helt ny upplevelse. Jag var lite orolig eftersom jag tycker om att ha kontroll, därför var det skönt att allt var så väl organiserat. Allting, lektioner, lärare, tider, var noggrant schemalagt och tydligt. På teatern var det gott om personal som sa till när det var dags att gå upp på scenen. Dessutom talade alla engelska, vilket kändes tryggt, säger Sigrid.

Var du och dina skolkompisar med i samma tävling?
– Mina äldre kompisar tävlade som seniorer. I den klassen tävlar 15-åringar tillsammans med 18-åringar, så det kan vara lite svårare att komma vidare i den klassen. Jag och tre andra tävlade i juniorerna. Men det gick jättebra och var jättekul. Jag hade en vision om att komma till finalrundan men aldrig trott att jag skulle få pris eller så många stipendier.

Du fick silver? – Ja, för min andra plats i modernt. Varje tävlande gör ett klassisk och ett modernt solo, det går att få pris i båda.

Hur många var ni som tävlade? – I juniorerna var vi runt 100 stycken.

Hur gick förberedelserna till?
– Först hade vi en preselection här hemma, en audition där lärare och Anneli Alhanko valde vilka som skulle få åka och tävla. Därefter fick var och en säga vilka variationer vi tänkte på. Efter det sa lärarna om de tyckte att våra val passade oss. För mig var det självklart att jag skulle göra Aurora från akt tre, Törnrosa. Jag har tittat mycket på den. Det är så mycket dans, så vackert, propert och elegant. Jag känner att den passar mig, säger Sigrid och fortsätter:

– När det gällde det moderna solot så valde jag Amelie, en koreografi av Mia Stagh. Den har jag sett sen jag gick i fyran. Det går att tolka koreografin på olika sätt men jag har alltid velat tolka den lite mer innerligt och fritt.

Hur kändes det att gå in på scenen i tävlingssammanhang?
– Jag var mer nervös inför finalrundan än när jag gick in och gjorde det moderna solot första tävlingsdagen. Då hade jag aldrig stått på scenen själv förut. Någonting hände där. Jag tänkte inte att juryn bedömde mig, utan mer att nu ska jag visa mig och sen får vi se om det blir någon mer.

Sigrids mamma Annika inflikar: – Det var som att du glömde att det var en tävling. Du tog luften, rummet och dansade ett fantastiskt solo som inte alls kändes tävlingsinriktat.

– Finalrundan var mer nervöst, säger Sigrid. Då visste jag att jag blivit sedd av den artistiska ledaren Larissa Saveliev. Efter första omgången kom hon fram och undrade vilka skolor jag var intresserad av och när jag tänkte flytta hemifrån. Hon hade tankar på att få ut mig till skolor utomlands redan i år, men jag vill gärna gå ut nian innan jag eventuellt flyttar. Förhoppningsvis tävlar jag nästa år igen och då känns det tryggt att juryn har sett mig. Kanske kan det vara till fördel när det är dags att söka gymnasium.

Vad fick du för stipendium?
– Sammanlagt fick jag sju stycken stipendium. Några var för sommarintensivkurser. Andra var för att komma till olika skolor och ta del av utbildningen i några veckor under terminen. Det är juryn som delar ut stipendium till dem som de vill. Jurymedlemmarna kommer från olika länder som Frankrike och Amerika. Det är verkligen en stor ära att få visa sig. Ett av mina stipendier är till Academy Princess Grace i Monaco. Jag fick fem stipendium under tävlingen och två i efterhand. Jag vet inte exakt hur det går till. Några av mina kompisar fick också stipendium i efterhand, jag blev jätteglad för deras skull, säger Sigrid.

Får alla som tävlar delta i alla dansklasser under tävlingsperioden?
– Man får ta klasser så länge man är med i tävlingen. Sen får bara de som går vidare till final vara med på lektionerna. Alla är garanterade att få utföra sina solon, både sitt moderna och sitt klassiska. Därefter utser juryn vilka som går vidare till sista rundan. Då visar man sitt klassiska solo en gång till och sen blir prisutdelning.

Under våren skulle du tävlat i New York, men så blir det inte på grund av Covid-19. Hur känns det?
– Egentligen känns det inte så farligt. Klart att det är tråkigt, jag har sett fram emot det här sen fyran. Men det är inte tävlingen i sig som är det viktiga. I Cattolica kände jag att jag fick allt jag kunde drömma om. Jag blev sedd, kom på andra plats och fick fler stipendium än jag trodde. För mig är det coachingen inför tävlingen som viktig. Det är det som ger något och som sitter kvar i kroppen. Jag känner att jag har utvecklats mycket sen Cattolica och under tiden som vi övat inför New York. Man utvecklas så mycket av att få ensamtid med läraren och få jobba igenom tekniken.

Hur känner du inför att tävla i Cattolica igen?
– Jag skulle jättegärna göra det. Det var så kul och inte alls som jag trodde. Jag är ganska introvert och kan tycka att sådana sammanhang är jobbiga. Jag vill gärna vara nära mamma och pappa. Men jag var trygg med mina lärare och kompisar. Jag känner att jag utvecklats som person eftersom jag gjorde så mycket saker som jag inte trodde jag kunde. Till exempel var jag jättenervös inför första klassen. Tänkte att jag skulle känna mig dålig men när jag väl kom in så var det bara härligt.

Var dina svenska lärare med?
– Ja, jag fick mycket stöd från Mia Stagh och Karin Forslind som var med under resan. De stod verkligen vid vår sida under hela tävlingen. Jag är imponerad av hur de kunde känna med oss oavsett hur det gick.

Vad skulle du säga är det bästa med utbildningen som du går?
– Det är så litet och kärleksfullt. Vi är inte så många elever, så vi träffas och dansar tillsammans hela tiden. Vi känner varandra bra och alla lärare vill oss så väl. Det finns ingen direkt favorisering utan lärarna jobbar för att alla elever ska känna sig sedda. Samtidigt är det roligt att som inför tävlingen få coaching och egentid med lärare, säger Sigrid och fortsätter:

– En annan bra sak är de stora föreställningarna vi gör på slutet av varje läsår. För två år sedan var jag på sommarkurs på Royal Ballet School i London. Då märkte jag att de flesta var vana att öva på sina solon men hade inte tränat på hur man dansar i kåren med att hålla linjer. Då kände jag att jag hade en fördel av att ha dansat mycket repertoar. Oavsett hur bra man är så börjar alla i kåren. Det är viktigt att kunna ta till sig korrektioner och kunna förstå vad läraren vill ha fram i olika scener. Det tycker jag att våra lärare är väldigt bra på att förmedla.

Vill du jobba med dans i framtiden?
– Jag vill bli premiärdansare. Vart spelar ingen roll, så länge jag får dansa. Jag har funderat mycket på Kungliga Baletten här på Operan. Jag tycker teatern är så fin och trivs där det är litet. Jag drömmer även om Royal Opera House i London, som enligt mig är världens bästa operahus. När jag var där blev jag glad av att se att alla dansarna inte är jättesmala utan ser starka, hälsosamma och glada ut. Jag tycker om Operahus där dansarna verkar trivas. Jag har tittat på Tyskland och Berlin också. Vi var där i somras och det hände något med mig, jag kände mig direkt hemma. Det var samma sak där, dansarna såg starka och hälsosamma ut.

Vad tänker ni som föräldrar om Sigrid väljer ett gymnasium utomlands? Frågan ställs till Sigrids mamma som är med under intervjun:
– Vi har många tankar kring det. En av aspekterna är att Sigrid är multiallergisk. Vi skulle behöva ha en bra dialog med skolan kring det. Bunkra livsmedel så Sigrid själv kan laga mat. Hemma lagar och bakar vi all mat som vi äter. Sen är det budget. Vi har ingen förmögenhet att pytsa in, så stipendium skulle kanske vara nödvändigt. Precis som för Sigrid så är det viktigt för mig att det är en sund och vänlig miljö. I Cattolica blev vi kontaktade av några skolor som har rykte om sig att vara väldigt stränga och även ha fokus på vikt på ett negativt sätt, det skulle jag inte känna mig trygg med. Vi blev också kontaktade av andra skolor med helt annat rykte och i de sammanhangen skulle jag känna mig mer lugn, säger Annika och fortsätter:

– Balett är så tufft ändå så sammanhanget måste vara sunt. Det är viktigt att vi kan ha dialog med skolan. Kungliga Svenska Balettskolan här hemma är också intressant. I nuläget har vi bra dialog med Mia Stagh och Karin Forslind på Sigrids skola. När vi pratade med Larissa Saveliev så hade hon tankar kring vilken skola hon trodde på för Sigrid men förstod att det inte är aktuellt just nu. Stipendierna gör att Sigrid har möjlighet att åka till olika skolor, hälsa på och känna efter. Jag upplever att du Sigrid är mogen, klok och löser situationer som uppstår samtidigt som du är mycket familjenära.

Har du någon drömroll, Sigrid?
– Det finns många men jag skulle vilja gör Giselle. Det var den första baletten som vi hade inspelad på TV. Under en period såg jag den och dansade framför TV’n minst en gång varje dag. Musiken, dansen och kostymerna, allt är så fint. Dansarna får agera. Jag älskar dansare som har ett uttryck. Det är det som jag brinner för. Många gånger kan jag uttrycka mig mer i dans än vad jag kan med ord. Det är mitt sätt att visa känslor.

Hur började du dansa?
– Jag började dansa på barndans på Solna Kulturskola som treåring. Det var jättekul, men när jag var yngre tyckte jag det var svårt med förändring och jobbigt när jag fick nya lärare. Sedan började jag på en showdanslinje för Elisabeth Blomberg som tycket jag hade balett i mig. Jag började dansa balett för henne.

Annika inflikar: – Sigrid var först lite tveksam till att fortsätta med balett.

Sigrid fortsätter: – Ja, men sen gick vi och såg Onegin med Marie Lindqvist i huvudrollen. Mamma berättade att det gick att jobba med balett som ett heltidsjobb. Jag kände att det måste jag göra.

Annika säger till Sigrid:
– Du har haft tur Sigrid att möta rätt personer som lotsar dig vidare i rätt stund. Elisabeth rekommenderade Base23 och där dansade du för Eugenia Bolander. Det gjorde det naturligt för oss att söka Alhanko Academy of Ballet. Utifrån vad Sigrid berättat om sig själv så tyckte vi det kändes bra med den här lilla miljön. I årskurs fem dansade du både för Eugenia och för Magdalena Irigoyen. Det hade säkerligen blivit bra på Kungliga Svenska balettskolan också men det har fungerat så bra med det lilla formatet och närheten till både lärare och Karin.

Sigrid säger:
– Jag trivs mycket bra och våra lärare vill verkligen alla elevers bästa. De jobbar så hårt för att vi ska komma ut i världen och att det ska bli bra för oss. Jag är på skolan sex dagar i veckan, så Base blir lite av ett andra hem.

Vi skiljs åt. I strålande sol promenerar jag därifrån och tänker att Sigrids drivkraft, engagemang och hårda arbete är nödvändiga egenskaper för att kunna jobba som dansare. Egenskaper som även hjälper i dessa tider då undervisning sker på distans.

Alhanko Academy of Ballet i Stockholm, en privat yrkesförberedande utbildning, i samarbete med grundskolan Pops of Academy.

Jenny Berkán
Stockholm