En magisk föreställning av Carmen

En helaftonsbalett i tre akter till musik av Georges Bizet hade premiär på Nationaloperan i Helsingfors i vår. Produktionen var norsk och koreografen var denna gång Liam Scarlett.

Alla föreställningar hann man inte dansa förrän det blev ett abrupt stopp för hela verksamheten på grund av pandemin Covid19.

Dansportalen fick en intervju med Carmen, Rebecca King, som gjordes via mail, ett par veckor efter att föreställningen fick stängas ned.

Jag såg både generalrepetitionen och en föreställning av denna balett två veckor efteråt. Samma dansare i båda. Dramatiskt hade det blivit redan innan baletten hade sin premiär. Vissa förändringar i rollfördelningarna hade blivit nödvändiga.

Meningen var att det skulle bli tre casts vilka skulle alternera men då en av de tilltänkta Carmendansarna blivit skadad fick Rebecca King ta åt sig jobbet att klara det dubbla. Det blev i början utan vilodagar och växlande med partners i de olika föreställningarna.

Men efter två veckor hade föreställningen nått en helt annan nivå än under premiärveckan.

Denna balett gav en möjlighet för dansarna att visa starkt skådespeleri. En föreställning kunde inte ha varit mer laddad än den som vi såg på Nationaloperans scen en vanlig torsdag kväll. Det drog åt det hållet redan i de tidigare akterna men i tredje akten gjorde Rebecca King och Jun Xia som Carmen och Don José närapå verklighet av dramat.

I den akten får Jun Xia sin stora chans, Han visar i denna föreställning något av ett fötvivlat vansinne. Han störtar fram till arenan där Carmen – och vi – lite tidigare sett toreadorerna vinna sin seger. Jun Xias Don Jose närmar sig Carmen i ett sista försök att övertyga henne om deras gemensamma framtid men hon bestämt avvisar honom förstår friaren att allt är förgäves. Han dödar sin älskade Carmen med ett knivhugg.

* * *

Rebecca King är född i Baltimore, USA och är sedan 2015 första solistdansare vid Nationalbaletten i Finland. Hon berättar att Europa lockade då hon avslutat sin utbildning.

Min lärare, Olga Tozyiakova, var en fantastisk pedagog och en av de mest inspirerande kvinnor jag någonsin mött, säger Rebecca King. Hon kände mig i månget bättre än jag själv gjorde och hon gav och rotade mig i en etik att jobba (work ethic) och en strävan och en drive vilket jag är för alltid tacksam för.

När jag var 16 blev jag erbjuden en plats vid skolan ABT/JKO i New York men samtidigt ett kontrakt vid Ukrainska Nationalbaletten i Donetsk. Efter en del diskussion med familjen och läraren kom alla till den slutsatsen att det allra bästa skulle vara för mig att få erfarenhet av ett danskompani.

Det var ett våget steg när du var så ung?
Jo, och det var faktiskt en utmaning, och också detta att åka ända till Ukraina efter att bara ha bott hemma, och att dansa i ett etablerat kompani, men det var både belönande och uppfostrande. Kompaniet var mycket klassiskt och jag fick där många fina möjligheter.

Sedan flyttade du 2008 till Tjeckien?
Jag blev erbjuden att dansa som solist vid Staatsoper i Prag och från och med 2011 vid Tjeckiska Nationalbaletten i samma stad. Där stannade jag i sju år, och den tiden var verkligen givande och lärorik med många krävande utmaningar.

Jag dansade bland annat Odette-Odile i Svansjön och Myrtha i Giselle, Klara i Nötknäpparen och mycket annat. Jag lärde mig även tjeckiska såsom jag lärde mig ryska i Ukraina. Jag har alltid varit nyfiken på olika kulturer och fick fantastiska möjligheter och en inblick i dessa länder. Jag upplever också att man erbjuds nya möjligheter även om man inte förväntar sig dem.

Men – hur var det i allra första början, hur valde du dansen?
Mitt liv startade i en dansstudio, jag talade också mina första ord där. Så dansen valde mig! Mina föräldrar fick av en läkare veta att den ena av mina två bröder borde antingen opereras vid höften eller sättas i balettskola. Föräldrarna tyckte att det senaste alternativet lät bättre.

Resultatet var att brodern, också den andra brodern och jag blev alla dansare. Nathaniel har dansat i Pittsburgh, USA, Stephen i Ballet West och i Dortmund, Tyskland. Våra föräldrar var mycket stöttande, i mitt fall också då jag flyttade för att bo i dessa olika länder.

Hur är livet i Helsingfors, trivs du?
Jag är lycklig här och jag är inte den som planerar så mycket i förväg. Livet ger en chanser och man ska ta vara på dem när man får dem. Just nu har jag inga planer att flytta.

Du har även ett projekt att utveckla på fritid?
Det är Youth America Grand Prix. Jag jobbar med det, det är frågan om den största tävlingen för balettstipendier till studerande. Syftet är att hjälpa unga dansare med deras nästa steg, att få en plats i en skola eller utbildning eller i ett kompani.

Genom deras Dance in Higher Education Program kan unga även få en plats vid ett universitet. Jag tycker att detta är väldigt viktigt, och det är en uppgift som jag tänker fortsätta att jobba för efter min dansarkarriär, jag vill ju ge tillbaka något av det jag själv fått.

Du säger att du upplevt arbetet med Carmen som något enastående?
Som väldigt ung tyckte jag mycket om de klassiska rollerna men nu lutar det lite åt annat håll också. Realistiska karaktärer typ just Carmen intresserar mig. Det finns en möjlighet att inte endast dra nytta av sina egna upplevelser utan också att kunna dela av allt med publiken, att känna att den lever med i stämningen.

Det betyder att åskådarna kan relatera det sedda till sina egna liv på ett sätt som inga ord kan beskriva, att leva med igenom hela föreställningen. Rollen som Carmen kom nu som en roll för livet för mig och speciellt i denna version av Liam Scarlett. Koreografen fick inte bara liv i Carmen utan också i de andra karaktärerna. Carmen var inte endast en hårdhjärtad kvinna utan en som i det rätta ögonblicket kunde lätta sitt pansar och uppleva något riktigt stort tillsammans med Don José.

Rebecca, din rolltolkning av Carmen var utomordentligt fin, du levde för fullt in i den, hela föreställningen igenom! Och du kanske tände också dina motspelare på scenen, speciellt Don José.
Det hjälpte att ha livserfarenhet, jag kunde analysera och utveckla karaktären, vilket var ett stort nöje för mig. Interpretationen växte för varje föreställning. Det var en mycket speciell roll för mig och jag njöt av möjligheten att få dansa med olika dansare.

Det betydde att man skulle agera mot de övriga rollinnehavarna på scenen. Ibland kan det hända att när man dansar en roll länge kan det vara svårt att till varje kväll hitta något nytt att ta fram hos den karaktär man skapar. Detta trots att man älskar rollen hur mycket som helst. Här var det nog magiskt varje kväll.

Och den magin syntes, Rebecca. Tack ska du ha, och tack även för intervjun!

Med Jun Xias Don José hade Rebecca King också ett ypperligt samarbete i själva dansen, inte enbart i karaktäriseringen av rollerna. Artisteriet fanns där och allt löpte fint.

Som toreadoren Escamillo överraskade Alfio Drago mycket positivt; han var verkligen en toreador. Med ypperlig energi, vassa vändningar och sträckningar av benen kom han fram ur Lillas Pastias (Anna Konkari) krog, intog scenen och gestaltade hjälterollen som skulle vinna Carmens intresse.

Av tre zigenarmän fästes blicken på Atte Kilpinen och hans rörelsespråk. Han är ett löfte – redan vid hans första stora solistuppdrag som Aminta i förra årets Sylvia (se Dansportalen 6 maj 2019). På hösten väntas Atte börja som dansare vid Hamburgbaletten.

Xiaoyu He och Mariusz Morawski gjorde bra ifrån sig som de andra zigenarna, det gjorde även bland annat Iga Kratas Micaëla, Don Josés förlovade. Corps de ballet dansade som zigenare och tjurfäktare, varav de sistnämnda kanske hade mer givande roller i energiska och starka danser än de förstnämnda som kunde verka mera klischémässigt.

Kostymerna och scenografin (Jon Bausor) var ganska traditionella. Zigenarnas dräkter kunde ha varit mera i stil med solisternas, nu var de en aning för trasiga.

Don José sitter i slutscenen med den döda Carmen i sina armar. Ännu när ridån gått ner och öppnats första gången sågs konstnärerna Rebecca King och Jun Xia vara kvar i det känslosvall som slutet av dramat hade orsakat hos dem. Jag märker detsamma hos oss i publiken, när ridån sista gången gått ner och vi alla skulle lämna salongen. Vi hade verkligen upplevt något som inte händer så ofta.

Anita Jokela
Helsingfors