"Allt som man gör i en uppsättning, vare sig det är teater, dans eller något annat rör det sig om en relation med åskådarna"

GöteborgsOperans Danskompani backar inte för utmaningar. Efter Sidi Larbi Cherkaouis ”Icon”, med 3,5 ton lera på scenen, och Damien Jalets ”Skid”, där golvet hade en lutning på 34˚, tar de sig nu an ännu en – Beyond.

I två nya dansverk står kontroll, balans och fysikens lagar i centrum. Bakom den flödande danspoesin ligger enorm kroppskontroll, styrka och samarbete.

Ett av verken i Beyond är Hurricane, vad kan publiken vänta sig?
Allt man gör i en uppsättning, vare sig det är teater, dans eller något annat, rör det sig om en relation med åskådarna. Allting, musik, koreografi, allting, är delar av relationer. Det jag själv skriver, dramaturgin, är en slags linje av intensitet som jag vill bära ut till publiken.

När jag själv sätter mig som åskådare, under en repetition, eller som under generalrepetitionen i går, så tittar jag på allt, jag kontrollerar allt och jag realiserar verkligen min föreställning.

Jag har själv sett en öppen repetition och innan intervjun tittade jag på en del videoklipp och för mig hade det jag såg nästan något surrealistiskt, drömskt och även om det är tekniskt avancerat så är det något väldigt mjukt i rörelserna. Hur hittade du dit?
Jag har inte sökt efter någon speciell stil. Däremot så har jag letat efter en precision i arbetet och kanske är det så att stilen kommer med det… utan att söka efter den.

Det som intresserar mig och som jag letar efter är de fysiska möjligheter som förstärker naturliga fenomen och här rör det sig om centrifugalkraften. Jag har också valt detta för att det är idag viktigt att ge uttryck för vår samverkan med omgivningen. Och varje gång försöker jag hitta en balans i samspelet mellan människan och rummet och jag tror att det är den här känslan av balans och jämvikt, det specifika tillståndet, som skapar den här mjukheten du menar.

Det jag ber artisterna, dansarna, om är att skapa en rörelse. Det är därför det oftare är en rörelse som går genom en dansare än tvärtom. För mig är det ett slags estetiskt skäl att försöka återskapa den här relationen med omgivningen. Att bli som en slags vektor.

Yoann kommer från början från cirkusvärlden och är själv akrobat. Kan du berätta hur du kom dit, hur började du din cirkusbana?
Det är en personlig anekdot. När jag var liten bodde jag i Jurabergen i Frankrike, ett ganska otillgängligt och obebott område, och när mina föräldrar skilde sig så sålde de huset till en cirkus. Och cirkusen i fråga var Le Cirque Plume, ett av pionjärkompanierna inom nycirkus.

Det är egendomligt för det var under den perioden som jag höll på att lämna barndomen och gå in i tonåren. Då man ställer sig alla frågor om vilken riktning man ska ta. Och jag tror att, det är konstigt, men allting blandades ihop för mig då och jag tror att inne i mig ville jag aldrig riktigt lämna barndomen.

Det var som om cirkusen var ett sätt för mig att aldrig göra karriär utan att istället få stanna kvar i barndomen. Det där har jag förstått långt efteråt ...

Här jobbar du ju med dansare och inte cirkusartister, vad finns det för skillnader mellan dessa två yrkesgrupper?
Återigen vill jag säga att för mig finns det en relation mellan cirkusen och min barndom. Kanske i mitt sökande efter en disciplin. Därför så försöker jag till varje pris att aldrig låta mig bli bekväm, utan istället jobba med olika yrkesgrupper.

Det som har slagit mig här är risktagandet. Cirkusartister jobbar alltid med ett risktagande men det gör inte dansare på samma sätt. Det var något nytt för dem. Jag tror att varje konstform arbetar med risker, men ibland är risken mer symbolisk.

Varje artist måste engagera sin själ och ta en risk men här finns också en fysisk fara och det har faktiskt varit så att under arbetet var det en dansare som inte var tillräckligt uppmärksam och gled av rampen. Det kan vara mycket allvarligt, ibland livshotande.

När man går på lina eller håller på med voltige finns det stunder då man inte få göra något misstag. Inte ett enda misstag över huvud taget. Och den kontrollen har varit något helt nytt för dansarna. För mig är det inte något ändamål att utmana döden, inte alls, utan istället att öka deras nivå av den alldeles särskilda, den ultimata uppmärksamheten.

För jag tror att om de har en extraordinär nivå av uppmärksamhet så kommer deras grad av närvaro att öka. Och kanske också åskådarnas närvaro.

I själva verket tror jag att jag är mer intresserad av att visa den mänskliga ömtåligheten än all vår styrka. På cirkusen är ofta artisterna en slags hjältar som utmanar döden, tyngdlagen, djuren och allt det där, men det intresserar inte mig. Vad jag däremot är intresserad av är att gå in i spelrummet där skörheten skymtar, och den skymtar genom en extrem uppmärksamhet.

Det är det som vi har gått till botten med i arbetet med dansarna här. Och jag tror att det är i den klangbotten vi har skapat poemet vi har skrivit tillsammans här. Det är inte en fråga om form. Formen har kommit senare i den här erfarenheten av risktagande.

Yoanns arbete kretsar runt det som han kallar ”point de suspension”, brytpunkten och det korta ögonblick av tyngdlöshet som uppstår i mötet mellan kraften uppåt i ett hopp, ett kast och gravitationen. Vad är det som inspirerar och attraherar dig med denna ”point de suspension”?
Frågan om ”point de suspension” är inte något slags tema i mitt arbete, utan det är verkligen ett sätt att erövra existensen. Jag försöker leva under ”le point de suspension”. Vad betyder det? Jag tror att det är vägskälet mellan två fundamentala kraftfält, den fysiska kraften och gravitationen. Vändpunkten då man befinner sig i absolut tyngdlöshet.

Jag upptäckte detta själv när jag blev jonglör och de sa till mig ”fånga bollen i vändpunkten”, vilket betyder fånga bollen Där, just i den stunden, i viktlösheten.

Samtidigt är denna punkt påverkad av tiden, ögonblicket, det absoluta nuet. Och för mig är det just i mötet mellan dessa två, tyngdlösheten och det absoluta nuet, ändå ett litet fönster som öppnas för oss mot evigheten. Det är verkligen det som jag letar efter i livet. Jag tror inte att det finns andra perspektiv för livet än att försöka vara Där. Och det är det som är det allra svåraste.

Jag tror att all konst, alla konstnärliga discipliner försöker att stå emot döden. Som ett exempel på detta är pyramiderna i Egypten, de är mycket motståndskraftiga, men det är också så att en dag kommer även de att bli till stoff, för det finns ingenting som varar. Därför tror jag att det är lönlöst att försöka bekämpa döden. Och vår enda riktiga utmaning är att försöka vara här just nu. Det är det som det handlar om för mig.

Det sägs att den enda demokratiska lag som finns är tyngdlagen. Vad säger du om det, håller du med?
Åh, det var fantastiskt formulerat! Jag tror att det våra liv styrs av inbillade föreställningar. För vissa är det religion eller politik eller något annat. Demokrati är för mig ett påhitt av människorna och för att det ska fungera så måste vi tro på det, gör vi inte det så fungerar det inte.

Jag tror för övrigt att det är det som skiljer oss från djuren. Jag tror att vi har den möjligheten, den friheten, att tro på historier, att producera historier och att samlas runt dessa historier. Och det är därför vi har lyckats dominera alla andra djur och på mycket få år lyckades vi resa oss högts upp i näringskedjan för att dominera alla andra.

Tyngdlagen är något annat. Det är en naturlag. Vare sig man tror på den eller inte så äger den rum. Och det är ganska fascinerade. Det är också därför som jag älskar att arbeta med sådana fysiska fenomen för jag tror att de driver fram en kapacitet till universalitet som är mycket större än man anar. Vi måste alla bära vår kroppstyngd, men när vi leker med gravitationskraften, vare sig man är barn, gamling, kines, svensk så fångas man av den.

Vad vill du ge åskådarna med föreställningen, eller vad hoppas du på?
För mig är det alltid samma sak, även om jag går olika vägar, vad jag söker är alltid att dela den stora men ömtåliga intensiteten i att vara här och nu helt enkelt.

Utöver gravitationslagen, finns det andra utmaningar som väntar dig, som du ännu inte arbetat med?
Nej, för mig rör sig allting runt denna ”point de suspension”, men det är polysemiotiskt, det kan betyda massor av saker, och det finns så många olika vägar och dimensioner att hitta dit. När krafter står helt i balans uppstår det något. I en kärleksrelation till exempel är det också en ständig strävan efter detta. Den finns i en mängd former och det är det som jag ägnar hela mitt liv åt.

Titeln, Hurricane, hur kom du på den?
Den kom genast. Också med tanke på miljöfrågan så hade jag lust att skapa en slags virvel och jag hade lust att låta allt födas runt denna virvel, allt föds och allt dör och föds igen för det måste dö för att uppstå igen och jag hade lust att visa detta försvinnande och uppdykande. Vi letade också efter ett enkelt ord som alla förstod.

Jag tänker också på rädslan som vi pratade om nyss. Är du också rädd, jag tänker på föreställningen och hur gör du för att övervinna rädslan? Tänker du på den?
Det här är ännu värre för mig, jag är ännu räddare när jag sätter andra personer i risk och eftersom jag har ett slags ansvar här så förstår jag också att rädslan inte kommer att hjälpa oss. Det handlar om att hitta en attityd mot rädslan och jag tror att det är uppmärksamhet, att vara uppmärksam.

När man är rädd är man mindre uppmärksam och då är det något som sluts. Men när man inte är rädd alls är man inte uppmärksam heller, så det är något som finns däremellan, och som jag tror är en fråga om tillgänglighet.

Tack vare risktagandet tror jag att vi får hjälp att hitta den här sinnesnärvaron. Men det är väldigt viktigt att jag lyssnar in dansarna och känner deras gränser som är olika för alla. Jag vill aldrig försätta dem i en situation av rädsla.

Själv är jag inte alls av våghalsig natur, jag har till exempel svindel och jag har ändå varit lindansare. Och jag kan inse att rädslan finns där hela tiden, den upphör inte, inte med åldern. Ibland byter den plats och ändras.

Musiken, är det du som väljer den eller väljer den dig?
Det är alltid jag som väljer musiken. Ibland ber dock musiker att göra koreografier åt dem. Till den här föreställningen var jag säker på vilken musik jag skulle ha mycket tidigt i arbetet. Musiken är av en kanadensisk grupp som heter Godspead you! Black emperor. Musikstycket Sleep varar i dryga 20 minuter, med olika intensitet men med en slags kontinuitet och det har varit mycket inspirerande.

Vad väntar dig i livet efter föreställningen i Göteborg?
Jag skapar alltid. Jag kan inte föreställa mig en dag utan skapande. Jag behöver det. Många projekt är på gång, och de är väldigt, väldigt olika.

Jag bor själv i bergen i Chartreuse och jag drömmer om att skapa något där, ett konstnärligt rum för det är där min källa till inspiration finns.

Thérèse Eng
Göteborg