I det vardagliga livet finns inga rörelser som ser ut som de Mats Ek skapar, men i rätt sammanhang, som på scenen ser det helt naturligt ut.

Tre av världens främsta koreografer Jiří Kylián, Mats Ek och Ohad Naharin – för första gången tillsammans på Kungliga Operan – varav Mats Eks överbord (Woman with water) är en urpremiär.

I en danssal högt upp på Kungliga Operan i Stockholm sitter åskådare längs ena långväggen. Med nyfikenhet får vi se på när Mats Ek och dansare repeterar hans del av föreställningen Kylián/Ek/Naharin.

Ek uppmuntrar sina dansare, Daria Ivanova och Dmitry Zagrebin, genom att säga vilka delar som var bra och ber dem sedan upprepa sekvens för sekvens.

Blickar, kroppsvridningar, förlängningar utforskas, ingen detalj är för liten för att lämnas åt slumpen. I hörnet repeterar en annan kvinnlig dansare, Kaho Yanagisawa, som också gör huvudrollen fast i ett annat lag. Jag slås av hur olika de båda kvinnliga dansarna är rent fysiskt. Den ena lång, den andra kortare. Båda utvecklar allt som Ek efterfrågar, likt men ändå helt olikt och personligt.

Marie-Louise Ekman intervjuar Mats Ek.
Ekmans scenografi har förgyllt och kompletterat Eks baletter flera gånger under årens lopp. Detta har Ek tagit fasta på och tillägnar koreografin till Ekman. Även denna gång har Ekman ett finger med i spelet då hon valt färgen på den klänning som den kvinnliga dansaren bär i föreställningen.

Verket skapades för flera år sedan. I första versionen var det endast en kvinna och vattnet. I versionen som spelas på Kungliga Operan och som vävs in i Ohad Nahrins koreografi, medverkar också en man. Ek menar att ytterligare en kropp för med sig en ny spänning till koreografin. Förutom dansarna och glaset med vatten finns ett bord på scenen. Ett rektangulärt grönt bord.

Marie-Louise Ekman undrar varför han så ofta väljer att ha med just detta föremål i sina koreografier. Ek påtalar att det finns en laddning i bordets form, att flera komponenter gör det spännande. Bordet möjliggör scenytor både ovanpå och under. Det vardagliga får en annan betydelse genom att lyfta in den på scenen. Det blir en slags kontrast till kroppen som erbjuder dialog.

Ekman frågar hur färdig Mats är när han möter dansarna, om han kommer med skapat material eller om rörelserna improviseras fram tillsammans med dem som ska utföra koreografierna. Ek ler och säger att han har lite problem med att vara spontan. Materialet arbetar han fram i sin egen kropp och i mötet med dansarna erbjuds det som ett förslag eller startpunkt. För att kunna vara spontan säger han sig behöva vara mycket förberedd.

I det vardagliga livet finns inga rörelser som ser ut som de han skapar men i rätt sammanhang som på scenen ser det helt naturligt ut. Dem erfarenheter och kunnande han har hämtar ur hans egen kropp förvaltas och förändras i mötet med dansarna.

Han poängterar att det för honom blir ganska ointressant om dansaren bara får göra det som dem tycker är roligt eller ser häftigt ut. När det blir avgörande så försvinner det intressanta. Men när rörelserna anpassas till dansaren och stommen behålls så utvecklas materialet.

Hans samarbete med Ana Laguna och den egna självkritiken är också komponenter för att koreografierna förhoppningsvis bli bra. Med glimten i ögat säger Ek att Laguna är en sträng domare.

Ekman undrar över Mats Eks beslut att för några år sedan lägga av och frågar varför det inte blev så. Ek säger att han inte skapade något nytt under fyra år. Däremot sattes hans gamla verk upp på olika platser i världen, vilket kan ha påverkat att det kändes som han inte slutade.

Under denna period vaknade en längtan till att stå på scenen igen. Vilket ledde till att han bröt sitt löfte med bland annat Axe där han dansade tillsammans med Ana Laguna och Yvan Auzely.Det var som att en ny dörr öppnades. Ek menar att det är bra för en koreograf att ha erfarenhet av att vara dansare. Förutom att det är roligt och svårt så ökas förståelsen för dansarna som han jobbar med.

När frågorna släpps fritt, frågar någon i publiken vad vattnet i verket har för betydelse. Mats svarar att han gärna låter publiken få ha sin egen tolkning. Men att vattnet kan föreställa en livsgivande kraft, och hur samma saker kan ge motsatt effekt i olika situationer.

Mats Ek poängterar att samarbeten är viktiga. Förutom Ana Laguna och Marie-Louise Ekman nämner han också Eva Säfström repetitör på Kungliga Operan. Han känner sig glad att få vara med som en del av föreställningen och uttrycker sin beundran för de andra två koreograferna Jiri Kylián och Ohad Naharin.

En vecka senare är det dags för premiär.
Föreställningen erbjuder en dynamisk blandning av finstämd dans till kraftanvändning på olika sätt. Publiken erbjuds att åka med i en berg och dalbana av hänfördhet, hissnande, skratt och en känsla av att åkturen var alldeles för kort. Jag tror ingen kan värja sig från dansarnas, repetitörerna, musikens, scenografernas och koreografernas samspel.

I premiärsamtalet strax innan ridån går upp säger Mats Ek att dans är en konstform som inte går att jämföra med någon annan. Konsten förkroppsligas och levandegörs i exakt det ögonblick som publiken ser det och sen är det borta.

För dansarna gäller det att bygga upp en värld av koncentration och trots att stegen har utförts säkert 1000 gånger förut på samma ställe i musiken måste de levandegöra varje del. För mig lyckades alla denna premiärafton.

Jag går hem och tänker att gärna återupplever allt en gång till även om det bara blir för en kort stund.

Kylián/Ek/Naharin

Spelar från 21 februari till 12 mars
Kungliga Operan

Jenny Berkán
Stockholm