Jag hade ingen aning om vad dansyrket var – trodde att det var ett ”gig” på Melodifestivalen

Henrietta Wallberg, Oskar Landström och Philip Berlin är alla utbildade vid Kungliga Svenska Balettskolans gymnasielinje i modern nutida dans.

Tre dansare som efter avslutad utbildning varit verksamma inom den nutida dansen både i Sverige och internationellt. I november medverkade de i koreografen Gisèle Viennes verk ”Crowd” på Dansens Hus i Stockholm.

Henrietta Wallberg började sin utbildning vid Svenska Balettskolan i Göteborg och avslutade den på Kungliga Svenska Balettskolan. Hon gick ut skolan 2009 och har sedan dess varit verksam som dansare, performer, skådespelerska och sångerska.

Hon har arbetat på dansscener och teatrar både i Sverige och utomlands, bland annat Dansens Hus, NorrlandsOperan, Den Jyske Opera, Riksteatern i Norge och Sverige och Stadsteatern i Helsingborg och Stockholm.
Hon har bland annat arbetat med koreograferna Lotta Melin, Susanne Jaresand, Virpi Pahkinen, Marie Brolin Tani, Dorte Olesen samt med regissörerna Leif Stinnerbom, Maria Löfgren och Charlotte Engelkes.
Hon har också undervisat i modern dans, repertoar och improvisation/komposition.

Oskar Landström gick även han ut Kungliga Svenska Balettskolan 2009.
Efter det har han arbetat som frilansare och med Cullbergbaletten/Riksteatern, Unga Danskompaniet och Skånes Dansteater. Han har arbetat med koreograferna Björn Säfsten, Virpi Pahkinen, Sebastian Matthias, Malin Elgán, Martin Forsberg och Gunilla Heilborn för att nämna några.

Under 2019 har Oskar arbetat med ccap (en oberoende organisation grundad av koreografen Cristina Caprioli) i ett projekt med Cristina Caprioli och Louise Perming.

Philip Berlin är baserad i Stockholm sedan 2010 då han avslutade sin utbildning vid Kungliga Svenska Balettskolan.
Han har sedan dess arbetat med dans och koreografi.

Philip har arbetat med CCN Ballet de Lorraine i Frankrike, han dansade i verk av bland andra Merce Cunningham, Mathilde Monnier och William Forsythe.

Ett bland flera samarbeten är projektet SUNDAY RUN_UP som han driver tillsammans med Ulrika Berg och Cristina Caprioli. Ett projekt som grundar sig i en önskan att bereda plats för konstnärliga praktiker och sociala processer.
Han har även arbetat med Cullbergbaletten/Riksteatern och undervisat på bland annat Stockholms konstnärliga högskola/DOCH och Kungliga Svenska Balettskolan.

* * *

Hur var det för er när ni kom ut på arbetsmarknaden efter avslutad utbildning?

Oskar:
Vi i vår klass hade lyxen att få vara på många olika platser och möta många olika koreografer under vår utbildning.
Efter utbildningen sökte jag mig till Unga Danskompaniet, som var verksamt i Malmö och Köpenhamn, som en språngbräda ut i yrkeslivet.

Jag var där i sex månader men förstod under den tiden att de som hade sökt sig till internationella utbildningar som Parts eller liknande hade ett mycket större kontaktnät. Något du behöver när du vill arbeta internationellt där mycket av den nutida dansen händer.

Henrietta:
Jag var väldigt hungrig på att få komma ut och jobba. Jag kände väldigt starkt att jag inte ville vara i ett kompani. Jag hade en tydlig bild för mig om vad jag ville göra och kände redan till ett antal koreografer i Sverige som jag ville jobba med.

Jag fick jobb på en gång. Först på Västanå Teater och senare med koreografen Susanne Jaresand som jag tidigare hade arbetat med på skolan. Det rullade på bra för mig jag blev kontaktad av koreografer med erbjudanden om jobb.
Jag kände mig väl förberedd men är också tacksam över att jag hade en sorts naivitet och var väldigt orädd.

Jag kände ingen press på att jag var tvungen att lyckas utan jag ville prova på dansen och se hur det gick. Här sitter jag nu tio år senare och det har gått bra. Det är klart att det hade varit toppar och dalar.

Jag står kvar vid samma uppfattning som jag hade när jag gick ut, jag vill själv välja vad jag vill göra och skulle inte passa i ett kompani. Jag vill ha möjlighet att ha inflytande över mitt arbete.

Philip:
Jag började som praktikant vid Norrdans. En praktik jag hade påbörjat under mitt sista år på skolan. Det är ett repertoarkompani så jag jobbade med många olika koreografer allt från Jo Strömgren till Mats Ek.

Det jag upptäckte att jag saknade mest var förmågan att lära och analysera snabbt. I skolan hade vi arbetat med långa processer och uppbyggnaden av träningen var liknande under lång tid. Här var det en ny klass varje dag och man jobbade med många olika koreografier under en dag.

Sedan började jag i samma projekt som Oskar på Riksteatern i en förgrening till Cullberg ett ungdomsprojekt. Där var det mera av ett verbaliserande och ett konceptualiserande om koreografi och dans vilket jag då hade väldigt lite förståelse för.

Jag hade velat kunna mer om danshistorien inom den nutida dansen. Önskar att jag hade haft en större praktisk och estetisk koppling till historien så att jag hade förstått vad de koreografier jag dansade i hade sprungit ur för tekniker och traditioner. Det kanske var jag som inte var med i matchen då men det var något jag fick upp ögonen för.

Henrietta:
Jag hade samma erfarenhet som Philip att jag var långsam när det gällde inlärning. Jag deltog tidigt i kreativa processer där jag skulle skapa eget material på 20 min.

I skolan hade man en vecka på sig för samma uppgift. Nu vet jag inte hur de arbetar på skolan idag men det hade varit bra att ha tränats i att få större utmaningar redan under utbildningen. Att tvingas slänga bort all prestige och utsättas utan att det behöver vara perfekt, att få modet att kasta sig in i nya uppgifter.

Under Henriettas, Oskars och Philips tid på Kungliga Svenska Balettskolan hade eleverna endast korta perioder av praktik i ett professionellt sammanhang. Numera har eleverna minst 15 veckors till ett års praktik APL (Arbetsplatsförlagt lärande).

Oskar:
Jag tror att de möjligheter eleverna har idag med sin APL är väldigt bra. Att eleverna hamnar i det professionella arbetslivet under längre perioder. Jag tror att det är svårigheten för en skola att vara utbildande och samtidigt en förberedande institution för ett yrkesliv.

När man kommer ut på fältet idag som är väldigt brett kan man som frilans jobba på många olika sätt.
Det intresseområdet som jag har varit verksam inom arbetar med dans på ett konceptuellt undersökande och teoretiskt sätt. Det tyckte jag saknades på skolan under min tid. Det var väldigt träningsinriktat vilket var bra.

Vi fick arbeta med flera etablerade koreografer men jag hade också viljat möta de nyutexaminerade koreograferna från till exempel DOCH (Dans Och Cirkus Högskolan) som jobbade med en mer nutida smak av fältet. Det hade varit intressant för att få se mer av bredden inom det frilansande området redan under utbildningen.

Varför ville ni bli dansare?

Henrietta:
Jag har inte haft några flickdrömmar om att bli dansare. Det var min mamma som såg att jag tyckte om att röra på mig. Jag började tycka om träningen väldigt snabbt.

Jag hade inga tankar på att jag skulle satsa på att bli dansare förrän i andra året på gymnasiet. För mig har det aldrig varit enbart dansen jag har också varit öppen för annat.

Oskar:
Min syster gick på dans när jag var liten. När hon ville sluta frågade min mamma mig om jag ville gå istället eftersom terminsavgiften var betald. Varför inte sa jag och gick på en hip hop-klass för första gången på kulturskolan. Senare när jag kom till Vaksalaskolan i Uppsala tyckte min balettlärare att jag skulle söka till Kungliga Svenska Balettskolans gymnasium.

Jag hade ingen aning om vad dansyrket var. Jag trodde att det var ett ”gig” på Melodifestivalen. När jag hade gått några månader på gymnasiet och sett flera föreställningar på Dansens Hus började jag förstå mer och att man kunde bli dansare inom modern dans. Då bestämde jag mig för att satsa på en danskarriär.

Efter att jag jobbat sex månader i Unga Danskompaniet tog jag en paus och jobbade som modell ett tag. Jag var inte nöjd med att jobba i ett kompani och jag visste inte vad annars jag kunde arbeta. Så blev jag erbjuden ett jobb i frilansvärlden och sedan rullade det på.

Philip:
Jag började i en liten teatergrupp utanför Västerås när jag var åtta år. Det var det absolut roligaste som hade hänt mig. Småningom fick jag vara med i vuxenproduktioner. Jag fortsatte på teaterspåret och ville helst bli regissör eller skådespelare.

Sedan såg jag en föreställning med Skånes Dansteater och ett verk av Mats Ek på SVT och blev helt tagen.
I samma veva hade jag börjat med Backstreet Boys-dans med killar i grupp, med det hade jag börjat nosa på vad man mer kunde göra på scenen än spela teater.

Jag tyckte om att röra på mig mycket och jag tyckte det var vackert med dans.

Jag hade en väldigt romantisk idé om hur det var att vara dansare och att jobba i ett kompani. Jag upptäckte med tiden att det inte stämde ett dugg med verkligheten.

Det finns fördelar med att jobba i ett kompani men mig passar det bättre att frilansa. I ett kompani finns ekonomiska muskler. Man får spela mycket, turnera och jobba med kända koreografers verk.

Nackdelen är att man jobbar med korta processer, få kreationer och sällan med koreografen direkt eller bara kort på slutet innan premiär.

Som frilansare har jag möjlighet att välja dem jag ska jobba med och vara delaktig i många kreativa processer.

Hur tycker ni den nutida dansens förutsättningar ser ut i Sverige kontra internationellt?

Oskar:
Sverige är så himla bra och tryggt på många sätt. Vi jobbar och får betalt, det finns en hög standard för dansarna här. Om man jämför med Tyskland där man jobbar mer för ”konstens egen skull”, så tycker jag det finns ett mycket mer vibrerande kulturliv där, det händer väldigt mycket mer, men standarden för dansarna är sämre.

I Frankrike har dansen en mycket högre status i samhället än här.

De har flera produktionshus över hela landet, även i de små städerna, där det skapas och visas dans. Dansen i Frankrike är likvärdig med andra scenkonster. Publiken är folkligare och mer utbildad i vad dans är.

Här i Stockholm har vi en bas för nutida dans men det saknas ute i landet. Hela landet behöver fler bra lokaler anpassade till dans där man skapar förutsättningar för konstarten att utvecklas. Som det nu är får man ofta tränga ihop sig i trånga källarlokaler med dålig ventilation.

Främst Danscentrum driver nu ett initiativ om att bilda ett produktionshus i Stockholm som svarar upp till den den kapacitet och de möjligheter de fria utövarna besitter.

En annan sak jag reflekterar över är att Kulturhuset i Stockholm knappt presenterar dans, det är i stort sett bara teater där.

Philip:
Jag tycker att det satsas alldeles för lite på danskonsten i Sverige. Här har vi väldigt fokus på den enskilda konstnärens trygghet medan man i Frankrike och Tyskland har fokus på produktion av föreställningar och har byggt upp en infrastruktur för detta.

Jag är också mycket kritisk mot det uppdrag, formulerat av kulturrådet, danskonsulenterna har i Sverige. De har en problematisk position där de sitter på två stolar. Dels ska de främja dansen men samtidigt programlägga dans, främst för barn och unga.

Vi har en väl utvecklad struktur när det gäller kultur för barn och unga men hur förhåller det sig med det för en vuxenpublik?

Vi har inte skapat förutsättningar för den traditionen i vårt land som de har i Frankrike och Tyskland. Där går man på en dansföreställning som en del av sin vardag.

En annat problem anser jag är att de fria koreograferna och de fria scenerna konkurrerar om samma pott pengar som fördelas av kulturrådet.

Henrietta:
Jag vet inte hur det är utomlands men en sak som skapar problem för många danskonstnärer i Sverige är att att det är väldigt detaljstyrt från politiskt håll vad de ska göra för att få medel. Det är som att konsten ska täcka upp för sociala brister i samhället.

Jag vill inte förringa det arbetet men egentligen är inte det konstens uppgift, den måste få vara fri. Jag har jobbat med många koreografer som är nära att ge upp för att de inte har frihet att få skapa det de anser angeläget och det de vill göra.

Dansarna har medverkat i verket Crowd sedan premiären 2017 i Strasbourg. De har spelat för utsålda hus i Frankrike, Singapore, Japan och i flertalet länder i Europa. På Dansens Hus i Stockholm i november gavs den 80:e och 81:a föreställningen.

Henrietta och Oskar har ända sedan de såg verket Kindertotenlieder av Gisèle Vienne 2007 haft en dröm om att få arbeta med henne. De följde hennes arbete och närmade sig henne. Närmare tio år senare deltog de i Workshops i Paris som ledde till att de blev utvalda till att medverka i Crowd.

Philip blev utvald till att medverka i ett verk av Gisèle som hon satte upp i kompaniet i Lorraine där han arbetade. Han slutade där innan det blev av. Senare blev han kontaktad för att deltaga i en workshop med Gisèle i Bryssel som ledde till medverkan i Crowd.

Dansarna berättar att mycket av det material som arbetades och improviserades fram i olika workshops ligger till grund för verket. Materialet har under arbetsprocessen bearbetats och vidareutvecklats. Produktionsperioden var sammanlagt 7-8 veckor utspridda över ett år då de arbetade på olika platser i Frankrike.

Vi samtalar om tankar gällande framtiden.
Alla tre framhåller att de har börjat fundera på att helt eller delvis sadla om till något helt annat eller till något annat inom kulturområdet så småningom. Nu har de fått arbeta med koreografen Gisèle Vienne som de har drömt om. En fantastisk erfarenhet så vad kan bli bättre?

Henrietta säger att hon har blivit väldigt kräsen sedan hon arbetat med Gisèle det har varit lite av kronan på verket. Oskar tycker att det kan vara ett problem som dansare att man alltid eftersträvar att vara inspirerad men tillägger att det är för att man vill göra ett bra jobb som kommer av att ha en passion.

Min sista fråga till dansarna är vad de skulle ge för råd till unga dansare idag?

Henrietta:
Jag skulle vilja föra vidare ett tips som jag själv fick. Var inte rädd för att ta kontakt med dem du vill jobba med, och tala om vad som gör att du är intresserad. Ge inte upp om du inte får svar, var tjatig, ta kontakt igen och försök få till ett personligt möte.

Det är också viktigt att man samarbetar med och stöttar sina kollegor.

Oskar:
Jag skulle säga att man ska ta reda på vad man i längden själv är intresserad av. Viktigast är att man måste få sitt första jobb. Det är inte viktigt vad det är, man måste bara in på arbetsmarknaden.

Philip:
Gå och se så mycket som möjligt. Det är viktigt att bilda sig, inte bara inom dansen utan också inom andra konstområden.

Ett annat tips är att gå in på kulturrådets hemsida och ta reda på vilka som är verksamma inom det fria dansområdet.
Jag vill också lyfta det som stod i vägen för mig i början. Jag var för prestationsinriktad.
Det var viktigare att vara duktig än att göra uppgiften, jag var rädd för att göra fel.

På skolan blev man utbildad till att bli en högpresterande dansare vilket är bra i vissa sammanhang.
Det är inte alltid bra att ha ett för prestationsinriktat driv när man arbetar med kreativa processer som man gör mycket inom det fria fältet. Det kan stå i vägen för den egna kreativiteten.

* * *

I vår firar Kungliga Svenska Balettskolans Moderna Nutida Dansarutbildning 30 år 1989-2019. Detta firas med föreställningar på Riddarfjärdsteatern 3 april kl. 18.00 och 4 april kl. 14.00. Medverkar gör elever i gymnasiet.

Margareta Lidström
Stockholm