Flemming Flindt: Jag fick förmånen att leka, men gjorde det med allvar. Ny biografi

KÖPENHAMN: Utbildad i Köpenhamn blev Flemming Flindt dansör i världsklass, med, från 24 års ålder, sex år som danseur étoile (ungefär premiärdansör) på Parisoperan. Därefter 12 år som mycket produktiv balettchef i Köpenhamn där han dels vårdade arvet efter Bournonville, dels skapade sexton uppseendeväckande verk.

Samtidigt gav han plats för 30 verk av gästkoreografer från utlandet och 18 verk av andra danska koreografer. Sammantaget gjorde detta Köpenhamn till en av världens dansmetropoler. Efter detta följde en lång karriär som internationellt verksam koreograf, bland annat som balettchef i Dallas 1982-1988.

Flemming Flindt levde ett intensivt liv mellan 1936 och 2009. Han efterlämnade ett mycket omfattande arkiv och en videosamling med praktiskt taget alla hans sceniska verk. Vivi Flindt, som var hans musa och 1970-1995 också hans äkta hälft, bad dansforskaren Knud Arne Jürgensen (fil.dr) att ordna detta arkiv. Snart kom de två överens om att materialet skulle ligga till grund för en biografi.

Nu föreligger en grundlig sådan, med 180 fotografier på drygt 350 sidor. Dessutom ordentliga register, med bland annat en komplett verkförteckning om ca 90 nummer, med uppgifter om vilka inspelningar som finns tillgängliga på Kungliga Biblioteket i Köpenhamn.

Boken är indelad i fem naturliga kapitel. 1: Utbildning och tidiga år som dansare. Stjärna i Paris, balettchef i Köpenhamn, och genomgång av 12 viktiga verk. Självständig verksamhet i Danmark, Norge och USA. De sista åren, i Danmark och utomlands. Eftermäle.

Den som såg ”Dödens triumf” glömmer det inte
Flindts genombrott som koreograf var ett verk om maktkamp med politiska undertoner: timslånga ”Enetime” (Lektionen, 1963) efter Ionesco. Denne var inte alls road i början men jublade av glädje när han fick se det färdiga resultatet. Deras samarbete fortsatte med bland annat ”Dödens triumf” (1971-72).

Det verket utgick från Ionescos ”Jeu de massacre” [ung. Massakerspel] med 30 dansare och iöronenfallande musik, skapad av rockgruppen Savage Rose, med kompositören Thomas Koppel i spetsen och med Anisette Hansen som sångerska. I 12 delar skildras hur en stad drabbas av en farsot. Människorna försöker frenetiskt skydda sig, finna tröst eller fly.

Den första scenen, Staden vaknar, satte igång med ett maffigt ackord och fortsatte med en snabb melodi av nästan självspelande karaktär.

Den en tredje scenen, ”Det isolerade huset”, började med att hela scenen kläddes in i plast. I detta rum försöker husets härskare [Flemming Flindt] desinficera sig genom att kladda in hela sin nakna kropp med röd, kladdig färg.

Den nionde scenen, Ålderdom, är en utsökt vacker duett för två äldre dansare. När de vilar speglas moment i deras liv av ett yngre par. Till slut smälter de två paren ihop.

Den elfte scenen är en exklusiv modebutik, där dansarna i en extatisk orgie prövar kläder, sliter dem av sig och kastar dem i luften. Detta var en av de mest uppmärksammade scenerna: Många av dansöserna sprang omkring helnakna. I den sista scenen har döden segrat.

Musiken och verket hade mycket stor genomslagskraft och framfördes 200 gånger på Det Kongelige Teater. Det spelades in flera gånger för televisionen och gästspelade och nyuppsattes flera gånger i England, USA och på andra scener i Danmark. ”En passionerad hyllning till livet i förgängelsens tid” sammanfattade Anna Greta Ståhle i Dagens Nyheter.

Mera naket
Tidigt 70-tal var en glad tid för sexualitet. Då blev filmer som Mazurka på sängkanten och Utan trosor i Tyrolen publiksuccéer på biograferna. Den glada nakenrevyn ”Vidunderlige kaelling” [1975, en städad översättning av det senare ordet är slampa] blev också en publiksuccé. Där samarbetade Flemming Flindt åter i ett par nummer med Ionesco. Både damer och herrar uppträdde helnakna. Den välkände danskritikern Clive Barnes kallade revyn ”A celebration of sexuality” – en hyllning till sexualiteten. .

Under en period hängde på en av Det Kongelige Teaters entrékolonner en affisch på en halv gånger fem meter med Vivi Flindt helnaken, framifrån. En vacker syn på Kongens Nytorv.

I ”Dödens triumf” hade nakenheten en väsentlig funktion, som uttryck för gränslös desperation. I ”Salome” (1978) var sexualiteten passionerad. Där dansade Vivi Flindt helnaken både med svärfadern Herodes och med Johannes Döparens huvud.

En imponerande verkförteckning
Nakenheten låg i tidens anda. Men Flemming Flindt skapade så oerhört mycket mer - sammanlagt omkring 60 verk i form av helaftonsbaletter, enaktare, duetter, samt operor, operetter, musikaler, revyer och pjäser.

Om 28 verk resoneras ingående i denna biografi. Vackert så: Flemming Flindt framstår i sin prakt som en alldeles ovanligt originell, produktiv, skapande scenkonstnär inom så många områden.

Bokens titel
Biografin heter Mandarinen. Flemming Flindt – et teaterliv. Jürgensen motiverar detta med att Flindt intog en central position i danskt kulturliv under perioden som kunglig balettchef. I Kina var mandarin ämbetstitel för ledande personer i militär och civil administration fram till kejsardömets fall. Deras förnämsta uppgift var att utöva sina ämbeten med stark disciplin och auktoritet, att komma tillrätta med administrativ oreda och med försök att ge ett sken av ofelbarhet. I den andan verkade Flemming Flindt, enligt Jürgensen. Han tordes opponera sig mot systemet, samtidigt som han hade obändig vilja att realisera sina visioner i konst och ämbetsgärning. Det är onekligen ett vackert eftermäle.

Mandarinen. Flemming Flindt – et teaterliv. Af Knud Arne Jürgensen under medvirken af Vivi Flindt. Gyldendal, 2019. ISBN 978-87-02-27737-1.

Peter Bohlin
27 nov 2019