Världsstjärnor på balettgala

WILLMANSTRAND/LAPPEENRANTA: Balett och dans är populärt i Willmanstrand/Lappeenranta, kallad för lindarnas stad. Uppgången för denna konstform i orten startade i och med att operabalettens solistdansare Sonja Tammela flyttade till den östfinska staden och grundade sin skola.

Från balettskolan Lappeenrannan tanssiopisto har genom åren utexaminerats flera kunniga dansare och pedagoger. Samtidigt steg intresset för balett, och alltid – när det är möjligt att se högklassiga föreställningar – fylls salongen i teatern, av ortsbor och av oss dansvänner som varje år kommer t ex från Helsingforsregionen.

Balettgalan i Willmanstrand genomfördes i år för tionde gången. Den leds av Juhani Teräsvuori, före detta premiärdansare i Nationalbaletten i Finland och bland annat balettchef i Göteborg. Programmet är garanterat mångsidigt och varje gång galan ges i staden och även i Tammerfors lockas världsstjärnor till evenemanget. Så också denna gång. Timo Sokura, den självskrivne elegante konferencieren, presenterade numren och dansarna för åskådarna.

Festivalprogrammet:
Första numret var en världspremiär: Elina Miettinen dansade solot Aave (Fantom) av Jorma Elo, mjukt och sensitivt till musik av Bach. Numera är Elina frilansare efter sina år vid American Ballet Theatre. Hon flyttade till New York-kompaniet 2008 från Helsingfors och operabaletten. Ett trevligt återseende.

Lettlands Nationalbalett kom till galan med ett utdrag ur verket Images of Presence. Elza Leimane – själv stjärndansare i gruppen - har skapat en studie för sex dansare om tre kvinnors livscykel till musik av Kaspars Kurdeko och Max Richter. I turerna sågs Alise Prudane, Yuliya Brauer, Baiba Kokina, Arturs Sokolovs, Ringolds Zigis och Aleksandrs Osadzijs. Det är sällan man ser dansare från Riga, och de gjorde inte publiken besviken.

Ganska mycket svart och mörk kostymering sågs det i denna gala, så mycket att själva feststämningen präglades av detta. Självfallet skulle dock följande nummer dansas i svart: Dortmundbalettens Amélie Demont med partnern Duccio Tariello i duetten Black Swan skapade en hel del diskussion hos folket. Dock stilfullt dansat.

Konstnärlige ledaren Juhani Teräsvuori beklagade att Bostonbalettens Derek Dunn hade varit tvungen att ställa in sitt deltagande p g a skada.

På plats var dock de andra inbjudna gästerna från kompaniet: Maria Baranova som från och med denna höst kan ses som premiärdansare vid Bayerisches Staatsbalett i München, och partnern Lasha Khozashvili. Maria har fått sin balettutbildning vid Dansinstitutet Helsingin Tanssiopisto, efter vilket hon dansat i en del stora stora roller vid operabaletten i Helsingfors och därefter i Boston.

De framträdde först i de poetiska adagiot ur Jorma Elos Dream of Dream till musik av Rachmaninov, och senare i Grand Pas de Deux ur Le Corsaire. Den del av publiken som speciellt uppskattar t ex fouettéer fick här sin lystmäte. Trots att handklappningar kan störa dansaren och föra dem ur rytmen lyckades även de tekniskt bra.

Denna gång hade galan ett dragplåster i världsstjärnan Daniil Simkin som gästsolist.Många kommer ihåg hans framgång år 2005 då han som bara 17-åring deltog i Helsingfors internationella balettävling och vann Grand Prix. Efter att de första åren ha dansat i Wien stod American Ballet Theatre på tur under tio års tid 2008-2018. Numera är han engagerad som premiärdansare vid Staatsballet Berlin.

Daniil gjorde ingen besviken med sitt solo ur Pacopepepluto (koreograf Alejandro Cerrudo till musik av Dean Martin). Han var i full i fart, stegen var sparsamt effektiva och i vissa snabba vändningar flög han som en helikopter sträckande benet åt sidan vid avslutningen av en hoppserie. Verket har ursprungligen skapats för tre atletiska manliga dansare, och nu framförde Daniil ett utdrag i suverän stil. Hans andra nummer var Le Bourgeois av Ben Van Cauwenbergh till musik av Jacques Brel i nyanserad tolkning, ett nummer som inte lämnar någon oberörd.

En mycket fysisk duett ur verket Vertigo (musik Shostakovich) suveränt dansad av Alina Nanu och Adam Zvonar – var åter en studie om relationer mellan kvinna och man. Koreografin av Mauro Bigonzetti höll paret starkt sammansatt i vridande rörelser. Mycket spänning fanns här i rörelsespråket.

Precis före pausen tändes atmosfären i salongen av holländska stjärndansaren Marijn Rademarkers mogna och otroligt fina tolkning av verket med namnet SSSS… Konstnärligt perfekt framfördes denna koreografi av Edward Clug, och mera sparsmakat kan en dansare inte utföra sina steg. Rademaker har senast dansat vid Nationalbaletten i Amsterdam, och håller på att avsluta karriären som dansare på heltid.

Med kollegan från Stuttgartbaletten, Matteo Miccini, hade han tillsammans skapat verket What We've Been Telling You (musik Schubert) som allra först dansats av männen vid Noverregalan i Stuttgart. Det var en fröjd att se dessa två individuella konstnärer uppträda tillsammans i detta moderna nummer. Deras steg var rytmiskt anpassade till varandra i finaste stil.

Det avslutande numret var Aspects av Tjeckiens Nationalbalett (musik: en sammansättning av fem kompositörer) var en snygg och vacker koreografi av Katarzyna Kozielska i sig, en i bästa nutida contemporary anda. Det valda utdraget var dock lite för långt för en gala. Som helhet hade kvällen dock den pondus som en gala skall ha. Kvällen – eller matinén i detta fall – var lyckad.

Anita Jokela
18 okt 2019