Anna Ståhl: Jag tycker om att dansa, skapa dans och att undervisa

STOCKHOLM: En kväll träffas Anna Ståhl och jag på ett café i centrala Stockholm. Anna kan beskrivas som en allkonstnär där dansen står i fokus. Jag förundras och inspireras över hennes energi och kraft. Som 43-åring upplever hon sig starkare än på många år och säger ”jag känner att jag är jätteglad i kroppen och vill jag verkligen utnyttja det”.

Hur skulle du beskriva ditt yrke?
Jag känner mig som en dansare som skapar. Det blir lite konst, jag skriver musik, jag sjunger och koreograferar men det är dansen som är drivkraften. Jag kan lätt bli rastlös och det är mycket som pågår i huvudet, mycket humor, mycket klur och jag gillar att spåna nya idéer oavsett om det blir något eller inte. När jag koreograferar får jag ibland frågan om jag har slutat att dansa och vice versa när jag dansar, men för mig finns inte antingen eller.

Vad får dig att varje dag välja dans?
Dans är hemma. Jag växte upp i England och började dansa som treåring. När jag var 16 år så kom jag till Sverige. Då hade jag ingen aning om vad man skulle kunna göra av det och hoppas att jag fortfarande inte vet allt, men dans var en stor del av min vardag och känslan blev hemma.

Första året i Sverige valde jag bort dansen i en månad, men jag blev helt bananas och snart var dansen tillbaka i mitt liv och jag började på gymnasiet på Kungliga Svenska Balettskolan.

Men att välja dans det är inte riktigt ett val. Många säger att de inte kan leva utan musik och det är samma sak för mig. Jag lever jättemycket i dans och musik. Båda är för mig något musikaliskt, ljud eller inte ljud så är allt rytmer som det går att hitta mönster i vilket blir spännande för hjärnan. Jag inspireras av att få dansa olika stilar i och med alla produktioner jag jobbar med.

Ibland får jag fokusera mer på partnering eller mer klassisk teknikbaserade grejer eller supercontemporary som när jag jobbade i Norrdans. Andra perioder är det stepp som när jag var på Kungliga Operan i samband med ”Alice i Underlandet” och lärde ut tekniken. Jätteroligt att få träffa det kreativa gänget och träffa mina gamla klasskamrater. Jag tycker om att dansa, skapa dans och att undervisa. Helt olika element.

Upplevde du någon skillnad på att dansa i England jämfört med i Sverige?
Det är inte lika uppdelat i England. RAD (Royal Academy of Dance) var grunden till baletten, Du hade din balettvariation som du tävlade med och ”your pointshoework”. I träningen ingick även modernt, karaktär, stepp och sång. Som barn var jag med i musikaler och där sas det att om du ska satsa på dans så ska du kunna allt.

På Svenska balettskolan fanns inte stepp eller sång och för mig var det jätteviktigt att få utlopp för det musikaliska. Jag gick och sjöng vid sidan av för att få in i musiken. Jazzen som är grundad i balett-tekniken är också viktig för mig.

Sen blev det flera år med Modern jazzdans ensemble tillsammans med Charles Moore, Jan Åström och Roger Johansson. Sjukt kul. Parallellt med dansen så har jag koreograferat, gjort kortfilm, musikaler.

I 13 år, dock inte i följd, så har jag jobbat med Stjärnklart och körat och dansat bakom olika artister. Förra sommaren var jag med och dansade i filmen ”En del av mitt hjärta” som är baserad på Tomas Ledins musik. Roine Söderlundh koreograferade och Edward af Sillén regisserade. Vi var runt 40 dansare som var med i filmen i olika scener. Samtidigt så koreograferade jag en föreställning på Stadsteatern, Krilon med Carolina Frände som regissör.

Nyligen spelade jag in ett dataspel för Lionbite Games. Där jag animerades och karaktären kommer att se ut och röra sig som jag.

Under samma period arbetade jag med musikalen ”On the Town” som under hösten 2018 gavs i Jönköping. I den har vi jobbat hårt med dansen där allt är baserat på klassisk teknik och de medverkande dansar jättefysisk jazz. I manuset är det 60-70 procent dans.

Vad har du haft för roll i den?
Jag var biträdande koreograf till Roine Söderlundh. Jag har jobbat med honom i många år, och det är alltid med stor glädje. Han jobbar med kvalitet och kreativitet så det känns hemma.

Har du någonsin varit utan dansjobb?
Ja då. Tidvis har det varit superknapert. Särskilt när jag var ung och inte hade alla kontakter eller erfarenheter som jag har idag.

Har det aldrig skrämt dig?
Nej, aldrig. Det handlar nog om hur jag är som person. Frilans fungerar bra för mig då jag har ett behov att känna mig fri. Jag kan bli lite oinspirerad om jag har långtidskontrakt. Egentligen är det bara en känsla, tiden går snabbt och i många kontrakt får jag chansen till att vara dansare och ibland även koreograf, repetitör, regiassistent. I perioder undervisar jag och så är jag utbildad massör. Variation är viktigt för mig, allt har samma värde det är bara olika färger.

Berätta mer om din karriär?
Under skoltiden fick jag möjlighet att ingå i uppdrag tillsammans med Mats Ek och Per Jonson. Jag kommer aldrig glömma när Per Jonson ställde sig framför gruppen och sa att vi skulle improvisera genom att följa honom och sen rörde han sig snabbt. Idag skulle jag velat veta i vilket tempo det egentligen var, men då kändes det mycket snabbt.

Efter skolan jobbade jag med Norrdans som var det första kompaniet som jag hade ett längre kontrakt med. Till en början var det mycket contemporary och jag jobbade med koreografer som Helena Franzén, Jessica Iwansson, Bogdan och Carina.

Om du skulle ge ett råd till en ung dansare idag, vad skulle det vara?
Gör! Låt inte tvekan stoppa dig att pröva. Upptäck under tiden om det är rätt eller fel. Att inte missa chanser, att få uppleva saker även om det bär i väg mot en annan riktning än det man tänkt från början. Jag önskar att jag tidigt i karriären hade fått mer push i det. Att någon även hade sagt att det är ok att landa på rumpan ibland, att vara dålig. Dömandet kan vara hårt speciellt från sig själv. Ogrundad kritik oavsett om det kommer från en själv eller från någon annan är fullkomligt okreativt, det ger inte bättre dansare eller medarbetare.

Hur hittar du kraft och vila?
Det varierar. Att träna är ett sätt att vila och jag sover väldigt bra. Sen är jag jättebra på att stänga av, sitta still som när jag målar då blir det meditativt.

Anna och jag skiljs åt. Premiärer och föreställningar avlöser varandra. Under våren har Anna bland annat regisserat och koreograferat Lisa Nilssons föreställning LISA KVINNAN SOM ÄR JAG som hade premiär på Rival i Stockholm den 14 februari samt Elvira Madigan som i juni går att se på någon av Parkteaterns många scener. Anna har många järn i elden och har en till synes outtröttlig energi. Jag låter mig inspireras att hitta balansen mellan kreativitet och meditativ vila.

Jenny Berkán
17 juni 2019