Stående ovationer för Göteborgs­operans danskompanis världspremiär Life’s a show

GÖTEBORG: Det var världspremiär på Göteborgsoperan med Life’s a show. Två dansverk, Valley och Contemporary dance, koreograferade av Marina Mascarell respektive Hofesh Shechter.

Två koreografer som sinsemellan är ganska olika i sitt arbetssätt, men vars bägge verk ger oss en kväll med ett kontrastrikt spektrum av dans till såväl suggestiv nykomponerad musik av den australiensiske tonsättaren Ben Frost under första aktens Valley, som välkända toner av Bach, Paul Anka och Sinatra i andra aktens Contemporary dance.

Mascarell påbörjade sitt arbete tillsammans med dansarna i studion och dansarna står också, tillsammans med brasilianska följeslagaren och koreografiassistenten Nina Botkay, i programmet som koreografer. Shechter å andra sidan ägnar ofta år av faktainsamling för att skapa sina verk, men även hans verk är en kollektiv process där även publiken ingår.

Andra aktens Contemporary dance är en spegel och kontrast till Valley i såväl musik somkoreografi, men de fungerar ypperligt tillsammans i föreställningen. Igenkänningsfaktorn är stor när det gäller såväl musik och rytm som själva dansen som stundtals för tankarna till 70-talets diskotek och rockklubbar. Publiken har knappt hunnit sätta sig ner efter paus innan ridån gått upp och vi möts direkt av dansarna, discomusik, strålkastare och intensiv energi.

Hofesh Shechter står inte bara för koreografin utan har också skrivit stora delar av musiken till Contemporary dance. ”Pop will eat itself” står det med distinkt strålkastarljus på den svarta tavla som också projicerar varje akts nummer och dess sentens.

”Popen kommer att äta upp sig själv”, ”Pop will eat itself” är den första. Är det månne det alternativa rockbandet med samma namn med sin blandning av Indie- och industrirock från Birmingham som Shechter åsyftar? För likt PWEI eller Poppies som de även kallas så samplar Shechter musik och blandar med sina egna kompositioner.

Salongen släcks ner och Ben Frosts musik, specialskriven för Mascarells verk Valley bryter tystnaden, Mascarell har valt att låta den pågå i flera minuter innan ridån går upp (det är nästan så man undrar om det är ett tekniskt fel!). Men plötsligt lyfts ridån och vi förs ni i en färglös värld som liknar ett månlandskap med formbara mörkgråa tetrapack och ett slags utomjordingar som rör sig lågt horisontellt som en blandning av insekter och datafigurer och som nästintill rör sig ur led.

Dessa horisontella rörelser med knäleder och höftleder som böjs och viks liksom runt sig själva, lite som mekaniska leksaker, dockor vars ben man kan snurra baklänges och framlänges i 360 graders vinkel.

Enligt koreografen och dramaturgen är detta en dystopisk dal med rebelliska kroppar och framåtsträvande desertörer: ”En dystopisk värld där kroppar har blivit organiska objekt, vandrande varumärken, konsumtionsvaror. Där en bild av ren intimitet uppfattas som en spektakulär uppvisning.”

Mascarells starka sociala engagemang som hon översätter som koreograf i de kroppar som inte vill anpassa sig helt till normer, ideal eller krav när de anländer till Valley, dalen. Marscarell säger att hon vill göra uppror mot samhällets konsumtion av hypervisibilitet och ständiga bekräftelse av vårt yttre, våra kroppar.

”Den linjära tiden har brutits upp till ett överflöd av selfies, en uppsjö av ’eviga ögonblick’. Ett samhälle som konsumerar tomma bilder och ord utan värde, utan någon kontinuitet eller någon annan mening än själva konsumtionen. Världen har blivit till ett kalejdoskop som vrids allt snabbare, där hastigheten står i direkt proportion till glömskans styrka.”

Är Mascarells Valley en reaktion mot digitaliseringen, ett upprop över våra skärmars flimrande yta? Dansarna som tillsammans med Mascarell och Nina Botkay skapat detta verk visar, om inte en protest, så en återuppväckning av våra kroppar och ett behov av fysisk beröring och bort från den låtsasvärld och putsade yttre som vi möts av via våra skärmar.

”Kroppen är vårt sätt att kommunicera med världen, vår möjlighet att skapa förbindelser till andra människor,” konstaterar Mascarell och fortsätter: ”Framförallt är det kroppen som gör oss till individer, unika subjekt, identifierbara varelser. Vår själ är inbäddad i köttet.”

Denna dal fylld av geometriska former som ständigt kan förvandlas, tryckas till i en vinkel och sträckas ut eller plattas till jäms med scengolvet. I denna värld står dansarna till slut uppresta med varandra, samlade, lågmälda, och de upphör att vara en del av Molnet, som också konkretiseras av ett moln på scen (!), när ridån går ner. De har tagit tillbaka sina kroppar från de virtuella blickarna och blir återigen levande i den verkliga verkligheten.

Detta dansverk för verkligen tankarna till en rockkonsert, med ljusspel och strålkastare som en skarp vintergata över publikens huvuden och här är nästintill varje musikstycke igenkänt av publiken. Shechter är en känslans och sinnesrörelsens koreograf och vikten av ”emotion” i hans verk återkommer till i intervjuer. Han har också sagt att skulle han inte arbetat med dans så skulle han ha blivit vetenskapsman och hans koreografi genomsyrar detta, den är en slags forskning där Shechter utforskar känslor genom rörelse och musik.

Han började själv som musiker och är utbildad slagverkare vilket märks i koreografin. Den rytmiska strukturen är central, även om han blandar elektronisk musik med vitt skilda influenser såsom folkmusik, jazz, barock, pop etc. Contemporary dance är inget undantag; utöver Shechters egna kompositioner finns här bland annat J.S. Bach, Claude Francois, Paul Anka och sist men inte minst Sinatras ”My way”.

Shechter har varit verksam i Storbritannien sedan början av 2000-talet där han är knuten till Sadler’s Wells Theatre i London och är konstnärlig ledare för Hofesh Shechter Company. Han har skapat verk för kompanier som Alvin Ailey, Royal Ballet, Bern Ballet, American Dance Theater, men också koreograferat för tv, teater och opera på bland annat Metropolitan i New York och Royal Court i London. 2016 belönades han med en Tony Award för sin koreografi till en ny Broadway-uppsättning av ”Spelman på taket”.

Men det som har varit avgörande för Shechter som koreograf menar han själv, är hans rötterna i den israeliska folkdanstraditionen och hans tid som dansare i Batsheva Dance Company med Ohad Naharin. I hans verk rör det sig aldrig om individuella stjärnor som ska glänsa utan utgångspunkten är gruppens energi och dynamiken mellan dansarna. Som koreograf är Shechter långt ifrån sina samtida experimentella kollegor, här rör det sig istället om en koreografi där dansgolvet är med som en kraft som dansarna snarare studsar mot än rullar och kravlar över och där rytmen är överordnad.

Dansarnas kostymer är alla olika men är enhetliga i sin nästan ”naturliga” form av löst sittande vanliga kläder. Det finns inget teatralt över dem, vare sig slickade danstrikåer eller glitter och glamour, utan dansarna framstår istället som om vore de hämtade från gatan. Det är skjortor, jeans, urtvättade t-shirts och linnen.

Huvudtemat är, som han säger själv, hofesh, frihet, precis som hans eget förnamn. Hofesh är också det som pryder hans kompanis hemsidas logga i ett utdraget sken. Kanske är det också en slags befrielse dessa kostymer ska signalera i all sin anspråkslöshet och totalt utan behov av att imponera för att synas som enskild individ. Det är kollektivet av dansare som utgör rörelsen. Inte någon soloartist.

Scenografin i Contemporary Dance är en mörk industrilokal. Stora rörsystem täcker väggarna och vi skulle lika gärna kunna befinna oss på någon avfallsstation utanför en storstad som i ett gruvschakt eller en surrealistisk bakgård bland samhällets olycksbarn. Konstnären och scenografen Mylla Ek står för scenografin och har skapat detta gråa, kalla rum som förmedlar en nästan farlig plats, dammig och nära till explosion, vilket förstärks av en slags metallisk akustik och det skarpa ljuset.

Ljusdesignen är fräck och den bryter igenom hela publiken med sina många tunna skarpa trådar mot scenen där verkets akt tydligt markeras på den svarta tavlan. Ljuset är inte något som bara gör att publiken ska se vad som sker på scen, nej, det är så mycket mer, nästan som en tredje part som leker med dansarna och publiken. Skarpt markerar det rytmen och understryker karaktären av rockklubb.

Finalen med ”My way” är enastående och berör hela publiken. När Sinatras sammetsröst sjunger ”And now the time has come”, ser jag hur den äldre mannen framför mig fattar kvinnans hand och viskar ”den här är vår”. Aldrig har Life’s a show varit ett mer passande namn, tänker jag.

Stående ovationer för Göteborgsoperans danskompanis världspremiär Life’s a show.

Thérèse Eng
25 mars 2019