"Jag var inte den mest tekniska dansaren men jag älskade att stå på scenen"

STOCKHOLM: Premiärdansaren Dragos Mihalcea är inbjuden till Operans Balettklubb för att berätta om sin snart avslutade danskarriär.

Dragos är utbildad vid Nationalbalettens skola i Bukarest och vid Kirov Academy of Ballet i Washington. Hur skilde skolorna sig åt och hur fick du möjlighet att komma till Washington?Alla i vår ålder vet ju att det var stängda samhällen i Östeuropa på den här tiden. Alla skolor var influerade av Ryssland. Jag var lång och smal och hade långa ben det var därför jag antogs till balettskolan.

Jag hade en traumatisk barndom i Rumänien. Jag var ett ganska sjukligt barn och svag. Var man svag så blev man 'left behind'. Jag hade ingen framtid i Bukarest. Det är skolan i Washington jag har att tacka för min karriär.

Skolan i Washington var nyöppnad och de sökte pojkar. Vi var tre pojkar från Rumänien som blev antagna. Våra föräldrar behövde bara betala för en flygbiljett en gång om året. Det hade inte mina föräldrar råd med så jag fick stanna i Washington över alla lov.

Att få komma till Washington var det bästa som har hänt mig, mitt livs största chans.

Jag lärde mig engelska snabbt. Efter två månader i USA var jag smartast i klassen efter att ha varit sämst i klassen i Rumänien. Jag växte och utvecklades och fick beröm, vilket var nytt för mig.

Jag anser att det bästa man kan göra för ett barn som har svårigheter är att låta det byta miljö.

Vad hände efter avslutad utbildning?
Jag var 18 år när jag var färdigutbildad. Skolan i USA var kopplad till ett balettkompani i Sydkorea. De skickade mig dit att gästa i Don Quijote under några månader. Samtidigt hade jag också ett kontrakt med Semperoper i Dresden.

Chefen i Sydkorea tyckte mycket om mig. Jag fick dansa solistroller med en gång. Jag har aldrig dansat i kåren. Jag bestämde mig för att stanna och blev där i fyra och ett halvt år.

Det måste ha varit en stor omställning?
Ja, det var extremt tufft. Folk stirrade och tog på mig i tunnelbanan för att jag hade lite blondare hår och såg annorlunda ut. Numera är det ett öppnare samhälle.

Jag fick möjlighet att dansa mycket. Jag hade dansat alla klassiska prinsroller innan jag var 22 år.

Vilket gav mig otroligt mycket erfarenhet, särskilt av pas de deux-arbete.

Du arbetade också i USA under ett år?
Jag pendlade mellan Sydkorea och Southern Ballet Theater i Florida i ett år.

Det var skönt för mig att få komma till USA, det land jag växte upp i.

Du har deltagit i internationella balettävlingar och fått medaljer. Vad tycker du om att tävla i dans?
Jag är kluven, vad är det man bedömer egentligen? Är det idrott – är det konst? Många blir imponerade av en dansare som gör sju piruetter. Sedan ser man samma dansare på en föreställning och tycker att den inte är någon artist.

Numera har tävlingar blivit så enormt stort och man tjänar stora pengar på barn, vilket jag tycker är fel anledning. På min tid var inte att vinna det viktiga. Det var arbetet med att sikta mot ett mål, bygga styrka, utvecklas och att skaffa sig erfarenheter.

Det var genom en tävling du kom till Sverige 2001?
Det var en tävling i Rom som jag vann. Jag visste att chefen Helgi Tomassen för San Francisco Balett skulle sitta i juryn och jag ville väldigt gärna komma till det kompaniet. På en fest efter tävlingen väntade jag på att han skulle komma fram till mig, men det hände inte.

Istället kom en annan man fram till mig. Det var balettchefen i Stockholm, Petter Jacobsson. Han erbjöd mig jobb i Stockholm som jag tackade ja till.

Du gjorde nyligen din avskedsföreställning på Operan. Om du tänker tillbaka på de 18 år du har varit i Kungliga Baletten vad har du för favoritroller, vad har varit mest givande?
Jag var inte den mest tekniska dansaren men jag älskade att stå på scenen. Och jag var lyckligt lottad som fick dansa alla prinsroller när jag var ung, då jag hade den energi och de stora hopp som krävdes. När jag kom till Sverige fick jag gå in i mer dramatiska roller. Dessa ligger nära hjärtat för mig. Titelrollen i Onegin och de Grieux i Manon är mina favoritroller. Också ”Oberon i Neumeiers en Miidsommarnattsdröm var rolig och spännande att göra. Dessa roller gjorde att jag kunde utvecklas mer som konstnär.

Inom den mer strikta klassiska repertoaren älskade jag att dansa Albrecht i Giselle och Prins Sigfried i Svansjön. Båda dessa roller var intressanta och utvecklingsbara. Det var en lärare i Sydkorea som kom fram till mig en kväll innan Svansjön och sa ”Tänk om Trollkarlen Rothbart egentligen är din pappa.” Det gav mig en ny ingång.

Varför tror du att just de här rollerna varav de flesta har en mörk sida tilltalar dig?
Jag har tänkt på det ganska mycket. Rumänska televisionen ska göra en film om mitt liv så jag har behövt titta tillbaka. Frågan om varför jag tilltalas av mörka roller och är introvert har troligen en koppling till min östeuropeiska kultur som innehåller mycket mellankoli. Kanske har det med min barndom att göra, men jag gillar roller där man lider mycket.

Dragos berättar att förutom att fortsätta undervisa ska han bland annat vara med i ett projekt ”Versus” med Katarina Edling, en före detta dansare på Operan.

Dragos är även utbildad pilot och tänker framöver få tid till att glädja sig åt sitt certifikat. Den närmaste tiden ska han njuta av sitt nya hem och solen på Mallorca.

Margareta Lidström
4 mars 2019