Nypremiär för Skid & Decadance Gothenburg

GÖTEBORG: GöteborgsOperan ger nu återigen två av Danskompaniets stora succéer Skid av Damien Jalet och Decadance Gothenburg av Ohad Naharin.

Gravitationens gränser testas i Jalets Skid då dansarna under hela första akten befinner sig på en platta med 34 graders lutning rakt ner i orkesterdiket. Plattans sluttning är enligt koreografen Jalet inspirerad av gravitationskraften, 9,8 meter per kvadratsekund. Och det är ”verkligen jobbigt” att dansa på denna sluttande backe, vittnar dansarna om i pratstunden med publiken efteråt:

”Man måste konstant vara fullständigt medveten om var de andra befinner sig. Det är man som dansare normalt också, men här blir detta så ytterst påtagligt och det kräver total medvetenhet,” understryker en av dansarna när han beskriver den fysiska utmaning som Skid kräver. Det har också hänt att de har skadat sig, speciellt när de blixtsnabbt rullar av den ljussatta scenen och ner i det kolsvarta orkesterdiket.

Både begränsningarna, men också möjligheterna som denna skarpt lutande scen ger, tvingar dansarna att skapa nya rörelser genom att motverka eller följa med i gravitationens kraft. Från det att de kryper framför åskådarna allra högst upp på den lutande vita väggen till dess att de faller av den sex-sju meter längre ner.

”Alla varelser slits mellan driften att ta sig uppåt och rädslan för att falla. Vi faller… i sömn, vi blir kära och ’trillar dit’, sammandragningar tvingar oss ut ur moderlivets kokong och vi konfronteras med jordelivets stränga, osynliga lagar. I den mänskliga kroppen korsas vilja, kollaps och motståndskraft, där relationer till de andra ofta är den enda trösten när avgrunden kallar,” säger Damien Jalet till Dansportalen.

Skid är en fortsättning på det arbete som Jalet påbörjade i sina föregående verk där han som koreograf söker utforska förhållandet och gränserna mellan dans, den visuella konsten och bildkonsten. Det är också så man känner som förutsättningslös iakttagare i publiken; det som händer på scenen blir tavlor, bilder som rör sig, med associationer till konstnären DO-Ho-Suhs små figurer som klättar på varandra i konstverket Screen på Världskulturmuseet i Göteborg.

Jalet har här samarbetat med den New York-baserade konstnären Jim Hodges. De ville skapa projekt där nya omständigheter och gränser sätts för dansarna, för att de ska tvingas återuppfinna dansen, hitta nya sätt att förhålla sig till rörelser, tyngdpunkter och balans.

I Skid, med denna starkt lutande plattform har Hadges tillsammans med scenografen Carlos Marques da Crus sökt skapa ett rum mellan det vertikala och horisontella vilket visar det genomtänkta valet av verkets titel.

Det engelska ordet Skid har dessutom (!) fornnordiskt ursprung i ordet skitr vilket som substantiv betyder räls, skena, balk, medan verbet skid har betydelsen slira, sladda, slinta, kana, rutscha. Det finns också referenser till nordisk mytologi och gudinnan Skadi, en skidåkande jägare som bland annat omnämns i Eddan.

Det är genom att relatera till varandra, liksom klättrande akrobater som kedjar ihop sig och tvingas lita på och hjälpa varandra som GöteborgsOperans Danskompani söker bemästra den obönhörliga gravitationskraften.

Ohad Naharins Decadance är andra aktens verk och inleds med en enda dansare Lee-Yuan Tus improviserade rörelser framför ridån i ett fullt upplyst publikhav. Yuan Tus enastående och långa improvisation är allt mellan Michael Jackson, Fred Astaire och någon slags ormliknande akrobatiska rörelser och vibrerande robot.

Decadance är en lek med oss åskådare och vad vi inte vet i början är att en del av oss också kommer att bjudas upp på scen och bli en del av verket. Naharin är övertygad om dansen som ett hälsofrämjande medel och det är också därför som han vill utvidga sina rörelser till att omfatta gemene man, amatörerna, oss i publiken.

Titeln Decadance för tanken till Kieślowskis Dekalogen, Boccaccios Decamerone och de tio budorden, men här är budorden Dans; oavsett ålder, rörlighet och kön.

Det är koreografens sanna övertygelse att dansen till och med kan fungera som livräddare. I detta verk blandas inte bara dansstilar och dansare utan även musik. Vivaldi mixas med pop, orientaliska toner, cha-cha, flamencomusik, allt är tillåtet och allt väcker rörelse och dans. Även om olikheterna framträder finns det i Decadance ett sammanhängande mönster trots att ingen föreställning blir den andra helt lik.

Huvudnyckeln till Naharins danskonst är det speciella rörelsespråket som kallas Gaga som han har utvecklat under ett par decennier. Det utgör numera den dagliga huvudträningen för Batsheva Dance Company där Naharin en gång började och det har också fått stort genomslag i den internationella dansvärlden.

Gaga är ett slags ”workout” som bygger på improvisation i grupp och Naharin menar att det inte handlar om en uppsättning rörelser som dansarna ska härma utan redskap ur en verktygslåda för att stärka kroppen, för att bli mer närvarande och inkännande i rörelserna.

Decadance är ett slags retrospektiv över Naharins koreografiska verk och man talar ofta om explosiviteten och kraften i dansarnas rörelser som påminner oss om Pina Bausch och hennes Tanztheater.

Naharin vet hur man använder effektfulla kontraster mellan enskilda dansare i lågmäldhet och intensiva gruppkonstellationer. Det är också därför det fungerar ypperligt när publiken blir uppbjudna och vi andra som sitter kvar plötsligt blir varse om möjligheten till dans inom var och en av oss.

Thérèse Eng
28 jan 2019