”Alldeles, alldeles, underbar”

STOCKHOLM: Ute biter decemberkylan försiktigt i kinderna. Inne på Kungliga Operan i Stockholm sprider sig julkänsla och värme. I entrén samlas många för att beundra den vackra julgranen gjord av tyllkjolar och tåspetsskor.

I guldfoajén sitter barn på kuddar i en halvcirkel och lyssnar till när Roy Sandgren inlevelsefullt återger historien om Pär Isbergs Nötknäppare, Petter och Lottas jul. Barnen är lika entusiastiska som sin berättare.

De lyssnar, ropar ut sina svar på Sandgrens frågor, dansar livfullt med till Tjajkovskijs Nötknäpparmusik och får möjlighet till att pröva kostym från baletten.

Mot slutet undrar Sandgren om någon liksom Petter och Lotta blivit väckt tidigt på juldagsmorgonen och i så fall varför. Flera händer vinkar i luften och ett barn får svara ”Ja, det var när vi skulle flyga till Mallorca”. Skrattet sprider sig i rummet och kanske förväntades det av den vuxna publiken ett helt annat svar.

Inne i salongen är det fullsatt. Stämningen uppsluppen. Ridån går upp och vi dyker rakt in i sagan. Isbergs version är en slags sammanslagning av Elsa Beskows Petter och Lottas jul och E.T.A Hoffmans Nötknäppare. Precis som i en romantisk balettuppbyggnad från 1800-talet så utspelar sig första akten i det verklighetsbaserade livet medan andra akten tillägnas magi och det övernaturliga.

Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin firar jul tillsammans med barnen Petter och Lotta och Farbror Blå. De bjuder på stor fest tillsammans med vänner ifrån staden där de bor. När det oväntat dyker upp en andra julbock råder förvirring bland gästerna. Vem är denna julbock och är han inte lite burdus?

Festligheterna pågår länge och de inbjudna går till slut trötta och sorglösa hem i natten. Petter och Lotta lägger sig under granen för att sova. Plötsligt sprider sig magin och granens dekorationer får liv. Råttkungen och hans undersåtar smyger upp från ett hål i golvet och en äventyrlig mardröm som sedan förvandlas till en kärlekssaga påbörjas.

Under föreställningen går det att känna igen bilder förkroppsligade av dansarna från Elsa Beskows egna illustrationer till berättelsen om Petter och Lottas jul. Kanske är just igenkännandet en del av balettens förtrollning. Gamla traditioner som ständigt är under förändring har korn av gemensamma nämnare för alla med liknande traditioner. Undrar vad Isberg själv tänker efter alla år som hans balett har spelats. Hade han idag haft en annan ingång till skapandet? Hade interaktionen mellan karaktärerna gestaltats annorlunda? Det vet bara koreografen själv. I januari spelas den 300:e föreställningen sen premiären 1995.

Kungliga balettens dansare tar sig an koreografierna med precision. Några koreografier är tekniskt snabba som Snöflingornas dans. Luiza Lopes som Husan och Dawid Kupiniskis som Kolaren gör en fulländand pas de deux tillsammans.

Innan jag lämnar huset för den här gången ser jag ett av barnen från guldfoajén studsandes upp och ner. Någon frågar hur föreställningen var och barnet svarar ”Alldeles, alldeles, underbar”.

Jenny Berkán
24 dec 2018