”Det är dansarna som får ett verk att tala.”

STOCKHOLM: Gunilla Jensen har skrivit en efterlängtad biografi om Mariane Orlando. en av våra största stjärnor.

Dansportalen möter Gunilla för ett samtal om hennes arbete med boken ”Jag ville bara dansa”.

Mycket av Gunillas verksamhet har handlat om drama och litteratur. Hur föddes ditt intresse för dans?
"Jag sattes i balettskola i sex-sjuårsåldern av mina föräldrar hos Elly Holmberg och Sven Tropp på Östermalm.”

Gunilla beundrade Elly Holmberg Tropp och såg en ”dansprinsessa” med lockigt blont hår, stilig och vacker. Hon minns att hon undervisade i en svart sidendress. Som många på den tiden fick Gunilla också se Lille Petters resa till månen. (För yngre läsare kan nämnas att det var en omåttligt populär barnföreställning som gavs på Kungliga Operan i många år.) Men det allra starkaste intrycket i unga år var nog en föreställning av Coppelia, där paret Holmbergs/Tropps dotter Monica Tropp debuterade, säger Gunilla.

Där grundlades hennes kärlek till balett. Ett annat minne från barndomen var medverkan i Prinsessan på ärten, signerad Sven Tropp.

”En väldigt charmig förställning”, säger Gunilla, som spelade page. ”Man fick lite scenvana och en inblick i hur det var att skapa olika roller på scen." Hon blev så förtjust i narrens roll så att hon lärde sig den själv genom att titta, men spelade den aldrig.

I ensemblen fascinerades hon av en ung Mona Malm, som på den tiden gick på Dramatens elevskola. Gunillas och Monas vägar möttes igen senare i livet, då de arbetade tillsammans, bland annat med Lars Molins filmer.

Jag påpekar att i mina ögon tillhör hon den ”gamla skolans” kritiker, på det sättet att hon har en gedigen kunskap om ämnet. Något som saknas idag. Gunilla svarar att hon läst och sett mycket. Det har också varit till hjälp att ha känt hur rörelser i kroppen känns i och med att hon dansat själv, även om det inte var på professionell nivå. Hon säger att hon känner sig hemma i begreppet den ”gamla skolan”. Hennes fil.kand. i teaterhistoria inbegrep också dans- och baletthistoria vilket gav en mer teoretisk bas.

Citaten av många recensioner i Jensens bok visar tydligt på detaljrikedomen i kritikernas åsikter under Mariane Orlandos karriär. Jag anser att därmed synliggörs den stora bristen på kritik och kunnig analys, min åsikt är att den typen av utvecklade omdömen saknas ofta numera. Gunilla poängterar dock att det finns flera skribenter med mycket god kännedom om ämnet. "Problemet är att de inte får utrymme och tillräckliga tillfällen att skriva", säger hon.

Varför ville just du skriva en bok om Mariane Orlando?
"Jag har alltid velat skriva en dansbok, men att det blev just den här var inte riktigt planerat." 2013 skrev Gunilla en artikel om Våroffer i Svenska Dagbladet till 100-årsjubileet. I den skrev hon också om svenska uppsättningar. Mariane Orlando kontaktade då henne och berättade att hon hade material från sin medverkan i Våroffer och även från Svansjön.

Ett par år senare träffas de på en middag på Carina Aristiftelsen, där båda arbetar med stiftelsens Minnesfond. Där påmindes de om sitt samtal. Ämnet diskuterades livligt tills förslaget plötsligt uttalades: ”det här är ju en bok”! Så öppnades möjligheterna och processen kunde sätta igång.

Efter en aning nervös start, upptäckte Gunilla och Mariane att de hade flera minnen gemensamt och deras kontakt fördjupades, alltsammans beskrivet i boken.

"Mariane har varit mycket engagerad i bildarbetet för boken, en självklarhet för en dansare." Skrivandet har Gunilla stått för som biograf och författare. Hon poängterar hur generös och tålmodig Mariane varit, både med sin tid och sitt material. När texten började ta form blev väntan ganska lång innan huvudpersonen fick läsa, men sedan hade hon mycket få synpunkter, annat än konkreta faktafel till exempel.

Boken är kronologiskt upplagd, vilket visade sig vara det som fungerade bäst. En ambition som Gunilla hade var att boken skulle gå att läsa även för den som inte kan så mycket om dans, men som är road och intresserad. Det är viktigt att försöka nå ut till fler än de redan ”frälsta”.

Arbetet med boken tog ungefär två och ett halvt år. Vad var det viktigaste att få fram i boken?

Gunilla förklarar att det naturligtvis var att beskriva Marianes konstnärskap och karriär, att visa henne i helfigur. Det gläder Gunilla att på köpet kom svensk danshistoria med från 1940, 50- och 60-talet, som kanske inte är så känd och självklar för många idag. Till exempel var det inte så vanligt att dansa både klassisk balett och nyare koreografi på 50-talet men det gjorde Mariane Orlando!

Många verk skapades direkt för henne, som Isagel i Aniara i koreografi av Birgit Åkesson. Mariane hade bärande roller i hela tretton baletter av Birgit Cullberg, som den dramatiska dansös hon var. Hon var lång och kraftfull. I många baletter var detta tydligt, till exempel i Månrenen och i Medea.

Dokumentationen blev viktig, många kollegor lever, men av alla kända koreografer Mariane jobbat med, finns bara en kvar i livet idag, nämligen Eliot Feld i USA, även få dirigenter finns kvar.

Hennes karriär sträcker sig från en lite mer undanskymd period i svensk baletts historia till att täcka en mycket intressant utvecklingsperiod. En epok.

Den perioden når ända till 1990-talet: Ingmar Bergmans och Börtz Backanterna och den roll som Bergman skrev för henne. Han hade sett Eldpelaren av Anthony Tudor många gånger där Marianes rolltolkning som Hagar imponerade stort. Bergman beundrade henne och var mycket intresserad och kunnig om dans, säger Gunilla.

Mariane Orlandos make Knut har ingen framträdande position i boken, men vi enas om att han varit en mycket engagerad och stöttande make. Han blev ofta tillfrågad om råd. Han var fagottist i hovkapellet och lär ha sagt att det var Mariane som var den mest musikaliska av de två.

Gunillas uppfattning var att han var ett stort stöd och en trygghet för Mariane i ett lyckligt äktenskap.

Hur kom bokens titeln till?
"Den kom väldigt tidigt. Jag hörde så ofta Mariane säga repliken 'jag ville bara dansa', så det föll sig naturligt," säger Gunilla.

Idag är dansarna mer anonyma än tidigare. Stora stjärnkulter som Nurejev, Fonteyn, Baryshnikov och Sylvie Guillem till exempel är det svårt att finna trots att dansarnas teknik blir bättre och bättre.

Gunilla Jensen har med sin bok bidragit till att Mariane Orlando får sin status som ballerina.

Kommer någon att kunna skriva en bok om enskilda dansare i framtiden?
Det har Gunilla också tänkt på. Det finns några exempel i Sverige och fler på andra språk. Men personer hon talat med för boken om Mariane, bland andra Imre Dozsa i Budapest och Bruce Marks i USA, har uttryckt hur viktigt det är att någon skriver om ”oss dansare” och vår historia. Många berättelser har genom Gunilla Jensens bok nu bevarats till kommande generationer.

Att synligheten i media är undermålig är vi överens om. Publikens intresse skulle öka med större uppmärksamhet för dansare. Dagens sociala medier är en flod som är svår att tränga igenom. Gunilla reflekterar över att sportens värld är mer framgångsrik med att skapa förebilder!

Ett välkänt faktum är idag att den snabba genomströmningen i kompanier globalt gör att det är svårt för publiken att etablera kontakt med dansare. För en kritiker är det ett problem, det innebär att recensionerna blir mer allmängiltiga och mindre personliga.

”Det är dansarna som får ett verk att tala” säger Gunilla med känsla.

Du har rest en del och talat via mail och telefon med många om Mariane. Hur har det varit?
”Det har varit jätteroligt, alla har velat ställa upp och varit generösa med sin tid. Ibland har det varit ett detektivarbete. Några dansare har tipsat mig om kontakter.

Jag har förstått att Mariane var mycket omtyckt, och de har gärna delat med sig och pratat om henne. Att de pratat lite om sig själva också har inte varit fel det heller!”

Ett avsnitt som förmedlar en stark känsla är Mats Eks vittnesmål av sitt barndomsminne av Medea. Trots att han som alltid var mycket upptagen, vid just detta tillfälle då Cullbergbalettens 50-årsjubileum firades, gav han sig tid och var mycken öppen med sig själv.

Hur valdes omslaget ut?
"Det tog lång tid, det fanns naturligtvis så många fina bilder."

Men när Therese Orlando, Marianes dotter, påminde om den bilden blev det självklart vilken bild som skulle vara omslag, alla inblandade var överens. Mariane som Eldfågeln, färgerna, Yngve Gamlins kostym. Fotot är taget av Sven Åsberg. Bilden är manipulerad och har en fördröjningseffekt som gör den extra spännande.

Har du strukit mycket i boken?
”Faktiskt inte alls mycket”, säger Gunilla. Det som har komprimerats är avsnitt omkring olika baletter, inte sådant som rört samtalen med Mariane, som är grunden i historien.

Är Mariane nöjd med boken?
Det tror och hoppas Gunilla naturligtvis. Synpunkterna har varit uppriktiga men finkänsliga och samarbetet gott. Mariane har sagt att hon gläds över att ”något finns kvar” och det är förståeligt för en dansare, där gärningen inte längre går att uppleva på scenen.

Hur känns det nu?
”Först känns det lite tomt som det alltid gör när ett stort arbete är avslutat, men nu tar annat arbete vid. Som att berätta om boken på olika forum som Teaterorden, Dansmuseet, Operans balettklubb med flera. Det är alltid roligt att möta läsarna.”

Gunilla Jensen har gjort dansvärlden i Sverige en stor tjänst genom att förklara och gestalta en av våra stora artister, Mariane Orlando. Genom att bevara och visa upp en av de dansprofiler som är en väsentlig del av vår kulturhistoria.

Marie Louise Waldenström
3 dec 2018