Eva Lundqvist – jag tycker att dansare är fantastiska

STOCKHOLM: På Dansmuseet i Stockholm pågår utställningen ”Vindhäxor - ett levande väsen”. Jag har fått förmånen att få gå en guidad tur genom utställningen med en av Vindhäxors grundare Eva Lundqvist som också var dess konstnärliga ledare. Evas verk har inte bara visats i Sverige, hon har även turnerat i övriga Europa och i USA.

Det blir ett intressant möte och en givande resa genom hennes tid som skapande danskonstnär inom den moderna nutida dansen, närmare 40 år mellan 1977 och 2013. Fotografen Lesley Leslie-Spinks har följt Evas arbete under alla åren och det är ett urval av hennes bilder som presenteras på utställningen.

Eva har producerat utställningen tillsammans med Lesley och ljussättaren och formgivaren Ilka Volanen som hon samarbetat med under många år. Ilka är en av de konstnärer som blivit stommen i Vindhäxors utveckling.

Eva och Lesley har under ett års tid gått igenom och valt ut de 170 fotografier som nu visas. De är fantastiskt uttrycksfulla och lyfter på ett tydligt sätt fram Evas alldeles egna värld och speciella stil.

Eva har själv gjort scenografin till sina verk. Hon vill skapa föränderliga rum med rörlig scenografi. I utställningsmaterialet kan man tydligt se hur dansarna integrerar scenografin i dansen. Det visas också två video filmer och även en dokumentärfilm.

På väggarna sitter poem skrivna av Eva. Hon berättar att hon alltid har skrivit. Dock ej programtexter då hon vill att publiken ska möta hennes verk helt förutsättningslöst. Istället för text har hon skrivit poem som ibland är förankrade i drömbilder.

Man kan även se repetitionsbilder med dansare, musiker och till och med hundar! Eva pratar med värme och tacksamhet om de dansare, kompositörer, musiker, ljussättare och övriga som hon arbetat med genom åren.

Hur kom du i kontakt med dansen?
Jag växte upp i Karlskronas skärgård med naturnärhet och en stor frihet och där undervisade min pappa på Karlskrona Örlogsskola där han tränade attackdykare. Han var elev till Ernst Idla och tränade stora grupper av barn i gymnastik där även jag tränade. Mina föräldrar lät mig utveckla en fysisk oräddhet.

En sommar åkte jag på gymnastikläger där jag tränade klassisk balett för första gången och det tyckte jag var kul. Efter kursen började min mamma och jag träna modernt och jazz för danspedagogen Birgit Bjurhem enligt Katherine Dunhams och Walter Nicks teknik. Jag blev helt tagen och sedan var det bara dans för mig. Jag skulle bli klassisk dansare.

Det fanns ju ingen utbildning för dansare i Karlskrona så min mamma skrev till Olof Palme och påpekade detta. Han svarade snällt att det här måste vi ta itu med, det är viktigt. Jag har kvar det brevet.

Jag fick höra om en audition på Operan för proffsdansare. Jag åkte dit, körde järnet och hade kul inför balettchefen Erik Bruhn och andra. Jag hade ju inte den blekaste aning om vad detta innebar, det var 'the age of innocence'.

Efter audition fick jag ett brev med en rekommendation att söka mig till Balettakademien. Där tränade jag huvudsakligen Grahamteknik för Juliette Fisher och det kändes direkt rätt. Till Juliette Fishers lektioner kom också flera dansare från Operan.

Efter en tid på balettakademien fick Eva med hjälp av Iwo Cramér ett stipendium för att åka och studera vid London School of Contemporary Dance och på The Place. Så småningom blev hon medlem av London Contemporary Dance Theatre.

I början på 70-talet dog Evas mamma och Eva återvände till Balettakademien och tränade där Cunninghamteknik för Miriam Burnes. Hon uppmanade Eva att åka till New York för att studera för koreografen Merce Cunningham, vilket hon också gjorde under ett års tid. Under sin tid i London och New York tränade Eva även klassisk balett.

Hur har tiden i London och New York har påverkat och inspirerat ditt skapande?
Jag tror att det alltid har varit dansare. Jag hade aldrig sett sådana människor tidigare i mitt liv när jag kom till London, jag bara stirrade på dem, smög in på teatern för att titta på repetitioner och bara stirrade. Fortfarande tycker jag att dansare är fantastiska.

Vad har då Evas studier för den svenska koreografen Birgit Åkesson betytt?
Pytt Geddes som jag tränade Tai Chi för på The Place, bad mig kontakta Birgit – hon hade själv varit elev. Jag ringde upp Birgit men hon lät väldigt farlig, jag var inte riktigt färdig för att träffa henne. Ett år senare när jag kom hem från New York ringde jag igen. Med tiden blev hon som en mentor för mig. Jag var 23 när vi träffades och hon var lika gammal som jag är nu, 67.

Jag tyckte att jag kunde allt och att jag var färdig med dansen. Birgit lotsade mig försiktigt vidare utan att sätta press förutom när det behövdes. En gång ringde hon upp mig och bara röt i telefonen 'jag ska komma hem till dig och skriva tre bokstäver på din vägg L A T' och så slängde hon på luren. Jag fick en uppgift av Birgit att ge henne fyra rörelser. Vadå, vad menar den här galna tanten, det är väl ingenting!

Jag hade oerhörd respekt för Birgit och för att våga visa henne visste jag att det här skulle kräva det mest centrala jag har. Hon bad mig göra det en gång till. Hennes kommentar efteråt var 'det är inte samma sak'. Jag fick visa det om och om igen för att komma tillbaka till det uttryck och den närvaro som jag presenterat första gången. Birgit var med hela vägen fram tills jag visade mina första grejer, hon var fantastisk!

Någon annanstans – det första verket som Eva koreograferade och dansade i framfördes 1977 på Fylkingen i Stockholm. I samma veva bildades danskompaniet Vindhäxor av tre dansare, Eva, Linda Forsman och Marzenna Kolesnik. Upplevelsen av att dansa den här föreställningen öppnade en dörr och tände en gnista hos Eva som kom henne att fullt ut ge sig i kast med dansen.

Evas verk under de två första åren framfördes i tystnad. Efter det samarbetade hon med framstående kompositörer och musiker inom den moderna nutida musiken och jazzen. Fläskkvartetten, Jonas Lindgren, Mats Persson, Goran Kajfes och Dror Feiler för att nämna några.

Eva har använt mycket live musik nykomponerad för sina verk. Hon anser att det tillför en helt annan intensitet, en annan närhet och en helt annan dimension till dansen.

Åren 1981-1992 var Vindhäxor verksamma på ”Glashuset” i Stockholm, en dynamisk tid för kompaniet.

Eftersom jag hade sett hur den nutida dansen levde i London och New York och såg att det inte fanns någonstans att vara här, så var det nödvändigt att finna en scen där publiken skulle få kontakt med den nutida dansen. Det borde vara lika enkelt för publiken att gå på dans som att gå på bio.

Det var Marzenna och jag som hittade Glashuset som då var en nersliten bilverkstad på Söder. Vi hyrde det i tio år, årshyran var två gånger högre än vad vi tjänade tillsammans. Men vi tänkte: det är klart att vi ska fixa det!

Glashuset renoverades till en dansteater genom bankmannen Hugo Caneman som gick in med alla pengar. Han tyckte att den experimentella konsten är ett lands lunga. Var träffar du en sådan person idag? Någon som tycker den experimentella konsten är det mest väsentliga i konstlivet.

Vi gick i konkurs 1992 när kommunen drog in sitt bidrag och tvingades lämna Glashuset. Vi kom tillbaka 2002-2006. Då åkte vi ut eftersom man inte var intresserad av att ha konstnärlig verksamhet där längre...

Hur ser Evas konstnärliga process ut, var får hon sina idéer ifrån?
Jag har inga idéer. Jag börjar med mig själv och rörelsen, ur det kommer det ett rörelsematerial. Det var Birgit som lärde mig hur man definierar ett rörelsematerial. Vad är ett material som blir en ny föreställning?

Till slut när du jobbar så känner du igen: här börjar det, här är introduktionsrörelserna till nästa verk. Efter det börjar man jobba med dansarna. Energin från drömbilder som har stannat hos mig kan också inspirera mitt skapande.

Jag tror på dansen som en egen kraft som man får tillgång till, då måste man vara väldigt lyhörd.

Det tar upp till ett år att skapa ett verk. Jag gör all koreografi i tystnad, sedan kommer musikerna och tittar och skapar musik efter vad de sett och de intryck de fått.

Hur ser samarbetet med och val av dansare ut?
Dansarna får rörelseslingor som de får göra i sin egen ordning, ibland är det det som är improvisation. Andra gånger är det tiden eller riktningen. Detta görs i ett rörelsematerial som hela tiden hör ihop med utvecklingen av koreografin. Hur de börjar och hur de slutar. Vilken dansare som introducerar nästa moment. Det är hela tiden öppet när en dansare gör det. Men alla dansarna följer ett förutbestämt schema så de vet vem som kommer att introducera nästa grej.

Jag vill ha kraftfulla, rörelsebegåvade dansare med personlighet och stark närvaro. Det är en väldigt sorglig historia inom den nutida dansen att träningen inte längre är intressant. Jag vet inte hur de tänker. Det har gått tillbaka till att man ska ha vardagsrörelser och den typen av material.

Jag pratade med en ung koreograf som sa att det är processen som är det väsentliga och att publiken inte är viktig. Det är helt OK, säger jag, men varför ska någon betala dig för det? Eftersom föreställningen inte är viktig och bara din process är viktig, var är vi då någonstans? Ska inte processen leda till publikkontakt?

Eva har också varit verksam som pedagog under alla år och utarbetat ett eget träningssystem för nutida dansare.
När jag kom hem från New York började jag undervisa för att försörja mig. Jag kallade min undervisning 'nutida jazz'. Jag har tränat hela mitt liv och lärt mig så väldigt mycket. Från tioårsåldern från min pappa och senare från alla fantastiska pedagoger jag mött. Med tiden utvecklade jag en träning som kroppen skulle klara av, en träning i min stil. Den underlättade för dansarna att förstå min koreografi. Jag ville att dansarna skulle ha en kropp som skulle klara av de upp till 135 föreställningar per år som vi gjorde.

Det växte fram en träning där kroppen blir stark, känslig och där dansarens energi får ta plats, allt från fallteknik till stora hopp. Jag är stolt över att dansarna aldrig var skadade.

Hur ser framtiden ut?
Vi vill göra den här utställningen i bokform och mina poetiska texter ska vara med också. Men dikterna har inte med produktionerna att göra. De är en sak för sig liksom dansen, men de kommer från samma källa och tillhör samma värld.

Avslutningsvis säger Eva att det är en väldig lättnad att det blev en utställning och att det gav en fin upplevelse. Utställningen om Vindhäxor pågår fram till 6 januari på Dansmuseet. En intressant och rik utställning om ett danskompanis närmare 40-åriga historia inom den svenska nutida dansen.

Margareta Lidström
26 nov 2018