Ett levande konstverk om våra liv: Dust to Dust

GÖTEBORG: Betonggrå bokhyllor som täcker väggarna, skulpturer i samma färg, ett bibliotek, en konsthall? Snart trillar de första dansarna fnittrandes och hånglandes in genom ena dörren. Också de i samma monokroma gråa färg. I stilettklackar och snäva kjolar berättar de om våra förljugna spel och tillkortakommanden. Som en tavla om våra liv.

Göteborgsoperans Dust to Dust inleds med Sidi Larbi Cherkaouis Stoic, hans tredje verk för Göteborgsoperans kompani. 75 minuter av dans och berättelse eller berättad dans, för i Larbi Cherkaoui koreografi pratar dansarna, rytmiska dialoger, monologer, one-liners och med de enastående musikerna Kaspy N’dia, Mohammed El Arabi-Serghini, Samy Bishai. Gabriele Miracle och Tsubasa Hori på scen, sjunger de också.

Det är ett allkonstverk som berör den mest ovane åskådaren för Larbi Cherkaoui vill berätta om våra liv, våra våndor, vad medelklassen, de belästa, de intellektuella döljer, rättar till och försöker balansera med diverse bedrägerier, beroenden, gifter, för att slippa möta de andra lagren därinne i oss.

I en scen är det nikotinberoendet som denna effektfulla tavla visar genom alltmer blossande dansare med cigaretter mellan fingrarna, i en annan är det alkoholen, drinkar som balanseras, från den nätta salongsberusningen till det okontrollerade pinsamma som väcker det vi helst vi dölja.

Jag träffar Dorotea Saykaly, en av dansarna Göteborgsoperans kompani som medverkar i Larbi Cherkaouis Stoic för att tala om föreställning och arbetet med koreografen.

Du säger att du älskar att spela teater när du dansar, kan du utveckla hur du tänker?
"Jag tror att dans är något väldigt unikt och det är teater också. När man ber dansare prata är det lätt att skippa stegen däremellan. Att verkligen skådespela och agera professionellt är en unik begåvning och ibland sägs det att det kan komma från en naturlig förmåga, att det handlar om att anknyta till människor under påhittade förhållanden, så hur gör man det? Jag gillar verkligen att använda min fantasi….

Lika mycket som jag tycker om att använda min kropp vilket inte kan förklaras, det kan inte sättas ord på, det är därför vi använder våra kroppar. Precis som text, ord, används för att uttrycka sådant som kroppen inte kan uttrycka. Och det jag tycker är vackert med ord är alltid det som är bakom orden, känslorna bakom orden, agendan bakom orden. Det är så fascinerande och väldigt, väldigt tillfredsställande att få använda båda uttrycken."

Dorotea berättar att de har fått röstträning och dansarna har fått välja vad de är bekväma med när det gäller att använda sin röst på scenen.
"Hur man arbetar med en text handlar också om verktyg som man kan lära sig så att det inte bara blir endimensionellt. Det handlar inte bara om att leverera ord i första hand utan att utveckla sin karaktär. Du måste kunna ditt manus så pass väl att det bara kommer av sig själv, då först kan du börja göra något annat med texten."

Hade ni ett färdigskrivet manus eller arbetades det fram under repetitioner/improvisationer?
"Vi hade ett manus som var hämtat från psykoterapeuter som pratade om medicinering för schizofreni och det fanns också textbitar om att vara den som talade ut, you tube-videor osv. Den sista monologen som jag har är en text från en vän till mig. Hon håller just nu på att 'av-medicinera' sig efter att ha ätit mediciner och anti-depressiva medel i många många år för att kontrollera sig själv och sina känslor. Jag hade inte pratat med henne på ett tag och sen hörde jag att hon lät annorlunda när vi hördes.

Jag pratade med Larbi om hur svårt det måste vara att sluta medicinera och jag frågade min väninna om hon kunde skriva hur det verkligen kändes att komma ut ur medicineringen och hon skrev ett, verkligen vackert textmeddelande till mig, det tog henne 3 minuter att skriva och jag ville att Larbi skulle höra på det och frågade om jag kunde läsa något för honom och han bara sa ”det är vackert, vi ska ha med det i pjäsen.”

Vad handlar då Stoic om?
"Om att vara människa, vad vi gör, beroenden, hur vi förstår oss själva medberoenden – vare sig det gäller rökning, mobiler, alkohol, droger, kärlek, berömmelse, bekräftelse… Konstvärlden borde vara till för alla. Men ibland kan den ses som väldigt elitistisk, t e x sättet att använda en visst sorts språk. Då utesluter den istället.

Stoic handlar om att ta av sig lager för lager. I slutscenen när de flesta kläderna åkt av; kvinnorna har tagit av sina peruker och vi målar varandra, bryr oss om varandra. Det är som att vi är alla densamma ... Vi blir alla målade i samma färg. Det sker någonting där, man släpper en känsla och samtidigt komprimerar känslan. Stoicism handlar inte om att bli känslosam utan att lösgöra sig själv från det man fastnat i, att hålla fast vid saker och liksom gå bortanför det. För mig personligen har det varit väldigt bra. Det handlar om att erkänna hela sitt spektrum."

Stoic är också rolig! Något som för mig i alla fall är ganska ovanligt, att få en danspublik att skratta!
"Ja, komedi är svårt. Saker uppstår och ibland blir en viss timing rolig. Du gör bara ditt bästa och då blir det ibland roligt. Humor är ju också kulturellt betingad. Jag tycker om när någon skrattar när ingen annan skrattar! Det var också många skratt under repetitionerna!"

Musikerna är en del av föreställningen, de står på scenen under hela föreställningen och agerar med dansarna och är alltså även de en integrerad del av danskonstverket på ett mycket påtagligt sätt. Dorotea berättar att det är musiker, sångare och dansare och de sjunger alla, vilket är rätt ovanligt för ett danskompani och det är också en fråga om tillit.

"Vad jag tycker om med Larbi är att han låter oss välja, det är inte så svart eller vitt, det är många grå nyanser där 50 nyanser av grått! Det är verkligen tillfredsställande och föreställningen bjuder in publiken, även de som inte är vana att se dans."

"Jag känner verkligen att det finns fler och fler möjligheter i det här stycket, man kan driva vidare, knyta an till människor på scenen, överraska sig själv så att arbetet fortsätter vidare. Jag fortsätter skala av lager i mig själv mer och mer.

Stoic är ett fantastiskt arbete sett från insidan och jag är säker på att det ser fint ut också från utsidan. Jag tror att det här är viktiga saker att prata om; att vi är i en situation där vi är beroende av grunden i oss, men vi är även beroende av mediciner, alkohol, droger, mobiltelefoner, nikotin.

Och vi fastnar som mellan två branta klippor vi inte kan ta oss över och ut ifrån. Hur hanterar vi dessa situationer? Det är vackert att Larbis verk faktiskt berör publiken på det här sättet, att verket inte bara stannar vid en distanserad estetik utan också ställer frågor om våra liv, det mänskliga och gemensamma."

Den andra akten och det helt annorlunda verket, Solo Echo, avslutar GöteborgsOperans föreställning Dust to Dust.

Koreograferat av kanadensiska Crystal Pite till två av Johannes Brahms cellosonater där hon låter sju dansare finstämt uttrycka livets förgänglighet och förluster mot en dekor av fallande snöflingor. Detta verk skapades ursprungligen för Nederlands Dans Theater och är inspirerat av Mark Strands dikt, Lines for winter:

Tell yourself

As it gets cold and gray falls from the air

That you will go on

Walking, hearing

The same tune no matter where

You find yourself –

inside the dome of dark

or under the cracking white

of the moon’s gaze in a valley of snow.

Pite var från början dansare i William Forsythes kompani och hon ser honom som helt avgörande för sin egen karriär som koreograf, med fokus på kroppens kraft och samtidigt stora sensibilitet. Solo echos två delar speglar livets alla konflikter men också möjlighet till lugn, harmoni och balans. Som Crystal Pite uttrycker det: ”Att begrunda vad det är som gör oss mänskliga, vad det är som berör oss, vad som är meningen med oss. Frågor det inte finns något svar på inspirerar och motiverar mig."

Så binds föreställningen Dust to Dust samman, nästan som i ett samtal med publiken, om våra liv, ambitioner, beroenden, tillkortakommanden och våra förluster.

And if it happens that you cannot

go on or turn back

and you find yourself

where you will be at the end,

tell yourself

in that final flowing of cold through your limbs

that you love what you are.

(Mark Strand, Lines for winter, i Selected Poems, 1979).

Thérèse Eng
5 nov 2018