Ett möte med Jenny Nilson

STOCKHOLM: Under vårsäsongen besöktes Operans Balettklubb av premiärdansaren Jenny Nilson, som avgick från Kungliga baletten vid slutet av spelåret 2016-2017.

Intervjuad av Margareta Lidström (ML), Marie-Louise Waldenström (MLW) och Helena Wigle (HW) berättade hon om sin tid som dansare vid Kungliga Baletten.

 ML: Vi har sett ett väldigt fint bildspel här innan du kom, och då har vi sett vilken fantastisk dansare du varit. En mångsidig och stark scenartist som vi haft glädjen att se under många år och i många olika roller.

Du har jobbat med många olika koreografer som Pär Isberg, Kenneth MacMillan, John Cranko, William Forsythe, John Neumeier, Jiri Kylian och många fler. Du har många strängar på din lyra!

Du har varit anställd på Operan sedan 1991 och gick i pension som dansare i våras i Pär Isbergs Drömmen om Svansjön, där du gjorde en ”mediahäxa”.

JN: Ja egentligen heter rollen teaterdirektören.

MLW: Ja, just så var det, och en sådan måste ju vara något av en mediahäxa om man ska följa med i vår tid. Du gjorde rollen väldigt fint – men vad var det första du gjorde när du kom till Operan och baletten här?

JN: Ja så här var det: Simon Mottram var chef då och jag hade en extra benbit i foten och den lossnade, så jag kunde inte röra foten. Då gick jag upp till Simon och frågade om det var OK om jag gjorde en operation och han sa naturligtvis OK. Fem dagar efter operationen fick jag höra att Simon letade efter mig. Då sa han att eftersom jag inte hade fast kontrakt, så kunde jag inte få stanna kvar i baletten. Där stod jag då – på kryckor. Jag kände att jag måste kämpa och träna så att jag kunde få vara kvar.

Jag stressade inför vår kommande Japanturné, men det var ju för snabbt och blev för mycket. Jag hade ingen riktig kontroll över foten. Efter turnén sa Simon igen att jag – tyvärr – inte kunde vara kvar i kompaniet. Jag hade då missat alla andra auditions, så jag fick ringa runt och fråga om jag kunde få komma och ta klass hos någon o.s.v.

Men det var många som var upprörda över det här. Det var bland annat facket och det var Valentina Savina, som var vår balettmästare. Hon gick upp och pratade med honom. Då fick jag i alla fall ett ettårskontrakt och vara kvar.

Sedan på hösten fick jag göra stora solistuppgifter i Pär Isbergs Harmonielehre, bland annat ett fantastiskt pas de deux med Göran Svalberg. Sedan var det Vier Letzte Lieder av Rudi Van Danzig och även In the Middle Somewhat Elevated (William Forsythe) och då var det plötsligt OK och Simon sa: ”vad bra du är!”. Så det var verkligen att plötsligt gå från en ytterlighet till en annan!

Jag tror att det första som jag fick koreograferat direkt för mig var pas de deuxet i Harmonielehre – sedan var det flera solister som var gravida och därför fick jag gör även de andras roller. Det gick bra och det gjorde att jag fick fler chanser – men jag har till stor del Pär att tacka för det.

MLW: Jag kommer ihåg den där tiden och att jag stod och tröstade dig i korridoren när du var upplöst i tårar – det var jättejobbigt.

JN: Ja det var jobbigt och det var många som var fantastiskt stöttande, Jens Graff bland annat.

ML: Det är ju tufft, det där med skador, och du hade ju otur när du skulle göra din debut i Svansjön också. Men du kom igen och gjorde den alldeles briljant. Har du någon highlight, någon roll som du tyckte var fantastisk att göra?

JN: Det som jag tyckte allra bäst om att göra var Mahlers 3:e symfoni (John Neumeier) och ett pas de deux med Jan-Erik Wikström där. Det var verkligen en highlight. Det är så sällan att allting klickar, det var en helt magiskt känsla för mig personligen.

[Rolltolkningen var även en bidragande orsak till att Jenny tilldelades Mariane Orlandos Stipendium samma år.]

En av min största upplevelser på scen var min Manon premiär med Pascal! Den var heeelt magisk!

Också en föreställning av On the Front Porch of Heaven (Ulysses Dove) på Operans Norrlandsturné, då jag hamnade i ett slags unikt tillstånd. Det var ett sådant tillfälle när allting känns helt fantastiskt. MacMillans Mayerling och Julia förstås! Det är nog den finaste rollen, helt underbar faktiskt!

HW: Finns det någon roll som inte var fantastisk?

En roll som verkligen var jobbig, som inte passade mig stegmässigt, men som var rolig att göra på scen sedan, var Helena i En Midsommarnattsdröm (John Neumeier). Allting ska vara så jättesnabbt – tyå attityder till vänster, penchéer, flipsteg och man springer på tå – det kändes som helt fel steg för mig . . .

Sedan den italienska prinsessan i Svansjön (Natalia Conus). Jag passade inte alls till den rollen och det fanns andra jättefina dansare som gjorde den — snabbt och fint. Gör man en roll som inte passar en riktigt blir det ju aldrig bra.

ML: Pascal Jansson, det är ju din man och ni har två söner, hur har det varit att få ihop familjelivet – båda är dansare — det kan ju inte ha vart helt lätt.

JN: Jag fick barn rätt sent då jag var tjänstledig för att gå på Teaterhögskolan ett år, och jag blev gravid när jag gick där. Jag tänkte det blir nog att sluta dansa nu, men när jag födde Milo kände jag att jag ville nog fortsätta dansa lite till.

Men något som hände var att den där viljan och superdriven att dansa, den försvann på något sätt. Jag kunde inte pusha mig lika mycket. Milo kom alltid först. Det var på gott och ont – vissa roller kräver ju att man jobbar jättemycket, massor av konditionsövningar, motionscykeln, löpbandet . . .

Å andra sidan fick jag mer perspektiv. Jag kände mig mer tacksam för de roller jag fick. Jag var otroligt glad att jag fick vara med om det här, samtidigt som jag var lugnare också. Men visst har det varit jobbigt ibland, till exempel när Nötknäpparperioden kommer, då man repar väldigt mycket, även på kvällarna, och har många föreställningar under två månader. Som tur var har vi haft Pascals föräldrar och min mamma, annars hade det inte gått.

MLW: Jag tänkte fråga dig, när du nu slutat här på Operan, känner du dig färdig med dansen?

Jag var ju med i Svansjön i våras och gjorde den där teaterdirektören. Då gick jag där och tänkte att nu är jag här, jag kände lukten, närvaron och tänkte: att jag får vara med om det här! Men sedan den slutade har jag inte saknat det alls – men det var ju en lång sorgeprocess på sex månader innan!

Efter min pension gjorde jag föreställningen Det är i mötet det sker, under Bergmanveckan på Fårö och dansade med Pascal.

Sommaren 2015 var vi också på Gotland och gjorde den där filmen Bergman genom koreografens öga och i början av 2018 var vi på turné med den förställningen till Luleå och Piteå. Det var jätteroligt att få dansa igen, men jag har faktiskt inte saknat det.

MLW: Jag måste få fråga, den här skådespelarutbildningen som du gått, både i Stockholm och i London, när gjorde du den?

JN: Utbildningen i London var bara en två månaders kurs ”Shakespeare and Acting” på Royal Academy of Dramatic Arts. Sedan har jag jobbat med huvudläraren där i ett par omgångar.

Så tog ju Teaterhögskolan åter upp vidareutbildningen från 1980-talet för artister med mycken scenisk erfarenhet och Ludde Hagberg (tidigare dansare) gick där. Han var så entusiastisk, så nästa gång den kom igen så sökte jag dit. Det var en ettårig skådespelarutbildning som var mycket bra. Vi hade olika block som Strindberg-, Tjechov-, grekiskt drama och filmblocket . . .

MLW: Hur tänker du använda dig av den utbildningen och hur ser du på framtiden? Du är med din bakgrund ganska väl rustad för teater.

JN: Jag skulle jättegärna jobba med mer teater. Jag har varit med i en del små projekt, men – hur kommer man in i branschen? Jag har gjort en del auditions och jag har gjort en del projekt tillsammans med Birgitta Egerbladh, Mats Flink och en del andra, som är mer teater än dans och som kan vara en början till något.

Under våren har jag också spelat själv i pjäsen Häxorna på både Stora- och Lilla scen på Dramaten. Jag hoppade in och gjorde Elin Klingas alla roller under fyra föreställningar och Karin Franz Körloffs roller i en föreställning.

Jag har också jobbat på Dramaten som assistent till regissören Alexander Mørk-Eidem. Då har det har varit jättebra att ha erfarenhet av både dans och teater. Det har varit super att arbeta även som repetitör och det har gått superbra. Jag har jobbat med båda sidorna och då har det känts att det vore roligt att stå på scen igen. Man kanske kan jobba med både och...

MLW: Det låter som om du känner dig för lite grand och frilansar nu.

Ja, jag ska fortsätta samarbetet med Dramaten och jobba med den tyske regissören Falk Richter med en föreställning som ska inleda Bergmanfestivalen. Där är fem dansare med.

HW: Du har ju fött två barn. Hur gör man som dansare, planerar man in det tidsmässigt.

JN: Det är ju inte alltid som man kan planera sådant, men det händer väl att man tänker att: jag vill göra den här rollen först men sedan…

Men det kan ju också resultera i att det kanske blir för sent. Jag har varit hemma med båda barnen, och det är ju en stor grej att komma tillbaka. Det är fint att här i Sverige kan man göra så, föda barn och sedan komma tillbaka. Det är mycket svårare i andra länder.

HW: Har du någon gång tänkt att du ville söka dig utomlands?

JN: Det som varit närmast är väl när jag arbetat med John Neumeier. Han är så fantastisk att arbeta med och han har uppmanat mig. Samtidigt är det så speciellt att arbeta med en koreograf som är så uppburen och det har varit otroligt spännande och lärorikt.

Vad som känts frestande är också arbetet med koreografen William Forsythe och Anders Hellström när han var chef i Göteborg. Däremot har jag tagit pauser emellanåt och ifrågasatt ganska mycket.

HW: Vilka pedagoger har du tyckt bäst om att arbeta med?

JN: Christina Bernal från USA var en, jag tränade för henne i New York och San Francisco. Det var när min fot var inflammerad och jag knappt kunde röra den, hon hjälpte mig mycket och tränade om mig helt. Efter det hade jag inga skador. Utan henne hade jag inte haft någon karriär!

Att jag fick Mariane Orlandos stipendium gjorde att jag kunde ta henne till Stockholm för att andra skulle få chansen att träna med henne...

På Balettskolan hade jag bland andra Elise Englund som pedagog i åk 6-9. Sedan de andra lärarna: Astrid Strüwer, Donald Kirkpatrick och Mariane Orlando. På somrarna var jag mycket hos Kevin Haigen på Bartholin-seminariet i Köpenhamn. En annan är David Howard i New York.

Margareta Lidström, Marie-Louise Waldenström, Helena Wigle
27 aug 2018