Balettfest med nya koreografer och nya idéer

KÖPENHAMN: Den fjärde stora balettfestivalen i Köpenhamn inleddes 1 juni. Året valt då det var 39 år sedan den första festivalen i Auguste Bornonvilles (1805-1879) namn 1979, 100 år efter balettmästarens död.

Den festivalen blev en stor succé som gav eko i hela balettvärlden. Så småningom kom tanken att upprepa succén och 1992, 13 år senare, slog man till. Då firade man att det var det 150 år sedan Bournonvilles mest populära balett Napoli hade premiär. 13-årscykeln blev ett faktum och 2005 firades 100-årsdagen av hans födelse.

Nu är det 2018 och en ny festival presenterades.

Balettmästaren heter nu Nikolaj Hübbe. Han ansåg att man skulle fira balettkonstens utveckling mot en stark framtid. Bournonville är den danska balettens grundsten, det är ett faktum säger han, men konsten lever vidare. Inspirerad av traditionen utvecklas nya koreografer med nya idéer och dansare med nya erfarenheter.

Nu fick Bournonville ändå inleda. På premiärkvällen i den gamla teatern vid Kongens Nytorv gavs hans mästerverk Napoli i Hübbes egen tolkning – i lätt uppdaterad scenografi av Maja Ravn och med en ny andra akt. Denna akt har allt sedan urpremiären ansetts vara svag, och många har prövat på att göra något bättre.

Hübbes version är en modernare och vacker undervattensdröm med nykomponerad musik av Louise Alenius. Tredje aktens stora folkfest med alla balettbarnen på bron, de vuxna nedanför, tävlande i ekvilibristisk dans och saluten med jaktgevären finns dock kvar till publikens stora förnöjelse.

Bournonvilleana kallades andra dagens föreställning. Här fick man se utdrag ur en rad populära Bournonville-baletter som bland andra Sylfiden, Konservatoriet, Kermessen i Brügge och Et Folkesagn samt ett dussintal andra verk.

På den nya stora Operan gavs nästa dag Svansjön. Iscensatt efter Petipa och Ivanov av Hübbe med Silja Schandorf som medkoreograf. Med Operans moderna resurser skapades en något mörkare föreställning.

Scenografin var i form av projektioner i en gotik-inspirerad utformning, stiligt och effektfullt – scenografi, ljus och videodesign Mikki Kuntu.

Vidare mot framtiden kom så programmet Nye Toner, där unga koreografer fick visa upp sina alster. Dansaren Oliver Starpov har redan gjort flera verk för baletten.

Nu hade han samarbetat med popgruppen øya och fyra dansare i Dreams Rewind, en ”fysisk, känslofull beskrivning av förhållandet mellan kontroll och eftergivelse”.

Allessandro Sousa Pereira, dansare vid Dansk Danseteater, har i Individual skapat ett helt abstrakt verk kring mänskliga känslor med en fascinerande kroppslighet.

Sebastian Kloborg, son till Eva Kloborg och Frank Andersen, tog sina första danssteg i Stockholm där hans föräldrar då ledde Kungliga Baletten. Nu har han synbarligen gått mer över till koreografi. Hans Meloposia är ett spirituellt, lekfullt stycke dans utformat för ballerinan Amy Watson, en mycket positiv upplevelse för oss i publiken.

Aftonen avslutades med Vertical Road av mästaren Akram Khan, skapad 2010 för dennes eget kompani. Ett starkt nummer med rytm, frenesi och djup.

Hübberiet kallas en serie program som balettchefen sätter samman ett antal gånger per år. I festivalens Hübberi ingick framträdanden av solister och dansare ur Den Kongelige Ballett och ur des kår av aspiranter, liksom från andra grupper som Dansekapellet och Dans i Nordvest. Bland andra framträdde den unga stjärndansaren Ida Pretorius i Stabat Mater och solister från baletten avslutade med Pas de dix ur baletten Raymonda.

Det visades filmer bland annat en fin skildring av Bournonvilleteknik och dess tolkningar i filmen The Art of Silence av Signe Roderik.

Dinna Bjørn berättade om det speciella med Bournonvilles koreografiska språk som demonstrerades av unga dansare från teatern.

Författaren och danskritikern Erik Aschengren framträdde vid flera tillfällen och förmedlade delar av sina stora kunskaper inom dansen.

Man behandlade också frågor som: hur blir baletten mer synlig, vad har baletten för roll i samhället och vad betyder Dansfestivalen.

Dansgruppen Corpus, som består av dansare ur Den Kongelige Ballett och leds av sverigebekantingen Tim Matiakis framträdde med en improviserad föreställning kallad It Finishes When It Finishes.

En festival ska ju också ha ett festligt slut – så även denna. Den 8 juni gavs en riktig Fest- och Galaföreställning, stjärnspäckad med gäster från de berömda kompanierna i Moskva, Paris, London, Milano och New York.

Det bjöds på rader av solon och pas de deux och avslutades med ett lysande framförande av den andre, 100 år yngre, store danske koreografen Harald Landers (1905-1971) mästerstycke Etudes. Här briljerade hemmadansarna tillsammans med danske stjärndansaren på hembesök, Ulrik Birkjer, som numera ingår i San Francisco Ballets ensemble.

Genomgående bjöds det på förstklassig dans under hela festivalen. Att räkna upp alla fina solistinsatser skull bli för långt – men den klassiska balettens nordiska huvudstad heter fortfarande København.

Anders Jörlén
25 juni 2018