Stilfullt och rörelser fulländade till fingertopparna

HELSINGFORS: Dansarna från Georgiens Statsbalett i huvudstaden Tbilisi kom redan andra gången i rad till Aleksandersteatern, och gav tre föreställningar. Våren 2017 var en framgång, och nu blev det ett välkommet återseende av den ypperligt skolade och övade gruppen.

Den leds sedan 2004 av stjärndansaren Nina Ananiashvili, som fortfarande uppträder även själv. Denna gång gjorde hon det bara på premiärkvällen, jag såg den tredje av aftnarna och kunde inte i år bevittna hennes fina gestaltande i Rosendrömmen. Förra årets Marguerite i Ashtonbaletten Marguerite and Armand är dock i minnet fortfarande.

Ananiashvili har redan i årtionden varit på tapeten på världsscenen. Hon har fått utmärelser och dansat först vid Bolsjoj i Moskva, senare även i American Ballet Theatre och Houston Ballet, och därutöver gästat ett stort antal stora scener i världen. Hon är en av de mest kända dansartisterna i modern tid. Förutom karriären i balett har hon verkat som Goodwill Ambassadör vid FN.

I programmet i Helsingfors sågs denna gång tre kända baletter av Mihail Fokin, vilket visade sig vara ett fint val.

Föreställningen började med en ljuvlig pärla från 1909 i klassisk stil, Sylfiderna eller Chopiniana – båda namnen används. Den dansades av balettens artister med enastående grace, rörelserna fulländade till fingertopparna.

Man blev lycklig av att sitta i salongen och bara se och njuta av detta högklassiga – och klassiska – uppträdande av solisterna i toppen: Ekaterine Surmava, Ruika Yokoyama, Nino Samadashvili och Boris Zhurilov och inte minst av hela corps de ballet. Så stilfullt!

Le Spectre de la Rose – Rosendrömmen till musik av Carl Maria von Weber följde härnäst. Baletten från 1911 är mycket känd och handlar om en ung kvinnas dröm efter den första balen. Hon har somnat i en stol, och en ros fäst på hennes klänning sänder ut sin doft, och blir i drömmen till Rosens ande gestaltad av en man. De legendariska dansarna Tamara Karsavina och Vaclav Nijinskij var de första som dansade rollerna, gruppen var den berömda Ballets Russes i Monte Carlo av Sergej Djaghilev.

Först var man färdig att nästan tro att här satt nu själva balettchefen Nina Ananiashvili i den unga damens roll i stolen på scenen, att hon åter skulle göra rollen efter att redan på premiären dansat den. Mariam Eloshvili var dock dansaren denna söndag, redo att gå in i drömmen om och med partnern Angelos Antonious rosengeist göra sin tolkning av rollen. En fin Rosendrömmen med dessa dansare fick vi se, proffsigt och vackert.

Den tredje baletten i programmet – Eldfågeln – var en mycket traditionell uppsättning i gammal rysk stil. Den hade sin premiär 1910. Sagan om Eldfågeln utspelas i ett rike där den onda härskaren Kaschey (Kakhaber Andriadze) har makten.

Det finns därtill en tapper prins, Ivan (David Ananeli), som vill finna sin tillfångatagna prinsessa (Ekaterine Surmava). Denna handlingskraftiga unge man råkar en udda varelse till fågel i en trädgård. Utan Eldfågelns (Nutsa Chekurashvili) hjälp skulle Ivan inte lyckas i sina strävanden att få sin prinsessa fri. Detta sker genom att krossa ett ägg där Kascheys själ finns.

Exotiska färger och kombinationer av dessa dominerar i dräkterna på scenen från första början. Titelrollinnehavaren Nutsa Chekurashvili uppenbarade sig effektfullt inför våra förväntansfulla ögon. Rörelserna såg mycket bestämda ut och det såg det ut att bli ganska sagolikt.

Även Igor Stravinskijs musik som i mina öron alltid klingar lovande och full av mystik skapar en grund för detta. Dansarna gjorde bra ifrån sig här också och det hela blev ett fint ledsagande i denna folksagas inre. Dansspråkets karaktär var härefter och solisterna samt en mindre balettkår bidrog till att det blev en rik upplevelse.

Även om folksagor från fjärran kan verka riktigt främmande och ofta är obekanta för en modern åskådare, är det ibland riktigt trevligt att få se baletter av denna genre.

Det är uppenbart att Nina Ananiashvili gjort ett bra jobb som chef för Statsbaletten i Georgien. Gruppen är vältränad och allt på föreställningen är på sin plats.

Anita Jokela
4 juni 2018