LONDON: Under Tamara Rojos ledarskap fortsätter English National Ballet att introducera spännande nya talanger på Londons teaterscen. De senaste är partnerskapet mellan Jurgita Dronina och Aaron Robison som gjorde en enastående debut i Rudolf Nurejevs Romeo och Julia.

Handlingen lär vara bekant för alla men den emotionella laddningen de visade skapades i ögonblicket. Den överdådiga uppsättningen har mycket att erbjuda både i tekniska och känslomässiga utmaningar och de motsvarade förväntningarna med bravur.

Öppningsscenen är mörk. De beslöjade, halvnakna ödesgestalterna, det nedfallande molnet av rött siden och det atmosfärskapande knarrandet från likvagnen tydliggör att döden är närvarande i Veronas vardagsliv, men Romeos första entré fylld av ungdomens förväntningar, skapar ett starkt intryck.

Romeo – rollen som Nurejev skapade för att motsvara sina egna talanger – är en enorm utmaning, men Robison svepte genom variationerna med turboladdad luftighet samtidigt som han lyckades visa elegans och lätthet trots alla batteringar och rond de jambes som dyker upp så ofta det är möjligt.

I teaterpjäsen liksom i baletten, är det Julia som bär den största bördan, trotsande både familjen och traditionen. Dronina dansar kristallklart, formfulländat och oändligt charmerande. Allt eftersom tragedin utvecklas finner hon sin inre styrka, med blicken stadigt fixerad i orubbligt motstånd.

Med Paris dansar hon med spända, bestämda rörelser, med Romeo med hjärtat sprängfullt av kärlek, för att fly till Broder Lawrence i vild desperation, genomgående hela skalan av känslor.

Rollen som Romeo framhåller danstekniken, men när han får chansen når Robison även känslomässigt djup. Passionen uttrycks framför allt i ögonblicken av stillhet och i ett enastående koreografiskt ögonblick när han, vid mötet med Benvolio (känsligt tolkad av James Forbat) som berättar att Julia är död, kastar sig upprepade gånger bakåt i armarna på sin vän.

Nurejevs duetter kanske saknar det sensuella flödet hos Kenneth MacMilllans, men i deras pas de deux i sängkammaren, när de älskande befinner sig i en malström av stridande känslor, tycks de fånga de bådas åtrå och förtvivlan i svåra lyft och heta omfamningar. Denna laddade realism återkommer i slutscenerna, där Dronina och Robison fyller den känsliga scenen med passion.

När Nurejev åtog sig uppdraget att skapa en ny version för English National Ballet (då English Festival Ballet) hade han redan dansat Romeo i andra uppsättningar, speciellt MacMillans version 1965 för Royal Ballet. De många små, välfunna, dramatiska detaljerna som Nurejev lägger in i denna version är bevis på hans ingående kännedom om karaktärerna.

Det är Mercutio och Benvolio, snarare än Romeo, som retar amman som bär på Julias dyrbara brev. Tybalt, en kraftfull Fabian Raeimar, leker känslofyllt med Julia, men scenen slutar med att han häftigt slänger brudklänningen mot Julia och tydligt visar att att hon inte har något val och att plikten är allt.

I scenen där den förtvivlade Julia frammanar Tybalts och Mercutios andar, är det Tybalts ande som räcker henne dolken som ett tecken på död och ära, medan Mercurios ande för fram sömndrycken och en möjlig framtida lycka.

Ken Saruhashi, en dansare med slanka, eleganta proportioner, var en överraskande bra Mercutio. Hans clownerier, spetsades med en klok, omtänksam framställning som skapade en tredimensionell och mycket sympatisk karaktär, som lika fint hanterar dans såväl som svärdfäktande. Striden med vapen och nävar, påskyndar handlingen och Nurejev visar samma skickligheti att hantera mängden både i hovets storslagenhet och marknadsplatsens livfullhet.

Élisabeth Maurin och Lionel Delanoë från Parisoperan, har gjort ett storartat arbete med återskapandet av detta verk, medan Ezio Frigerios scenografi fångar våra drömmars italienska renässans.

Maggie Foyer
11 sep 2017
Övers. A Jörlén