Danskonst som förtrollar och förundrar

OSLO: När Alexander Ekmans koreografi står på programmet går man inte och ser en föreställning – man får en upplevelse. Och med Rooms, verket som avslutade Norska Nasjonalballettens säsong 2016/17, var upplevelsen total.

Detta är konceptuell konst av samma storhet som Michelangelos Sixtinska kapell.

Tidigare har Ekman plaskat in med A Swan Lake, den här säsongen befolkar han inte bara dammen på mitten, han sprider ut sina talanger över hela scenen, bakscenen, sidoscenerna och varje våningsplan i teaterrummet.

På detta enorma utrymme har han skapat sitt egenartade inhägnade samhälle av varelser, där varje solo, duett eller trio har sin egen sammetskudde.

Mikael Karlssons musik fogar samman det hela i ett musikaliskt nät av ljud spelade på stränginstrument på en plattform med en klunga pianon i bakgrunden och i mellanrumen. Där sitter vi, en skara förtrollade och förundrade åskådare som har blivit insläppte på lekplatsen för att vandra runt och häpna.

Med sin karakeristiska spökröst, introducerar Ekman de som hör hemma där. Mary, (Camilla Spidsøe), som älskar att bada – exakt fyra gånger per dag – hoppar i och ur sitt badkar. Yoshifumi Inao – som slaktare och mördare på deltid – drar ett skräckinjagande knivblad fram och tillbaka över stycken av kött.

Sedan finns där de religiösa männen. Kàri Freyr Bjørnsson som den engeska prästen och Kristian Alm som Padangustana, Yogi och Buddhistmunk, för dem som gillar alternativ religion.

Elisabeth Teige, sångerska som extraknäcker från operan, fogar sin kraftfulla röst till denna mix av excentriteter, allt för många för att räkna upp.

Kostymerna, skapade av designern Henrik Vibskov, beskriver deras karaktärer och de kompletteras med ulliga orangefärgade tygstycken, svansar, rattmuffar, rysch och peruker, allt bärs med en min av likgiltighet av ensemblen på cirka 40 dansare.

Det händer saker. Gruppen förenas i samfällda stampningar mellan sina egna uppgifter: gymträna, äta middag, vika papperssvalor eller föda ett barn – allt ingår i livets rika mönster.

Fösta av scenarbetarna förs vi bakåt för att bereda en fri yta i mitten medan ensemblen bildar en sammanhållen grupp, som vrider sig tillsammans i centrum. Högt ovanför flygs två dansare in, hängande i linor, till ett samlat ögonblick av passion innan de dras tillbaka igen.

Förscenen är upphöjd så att den formar en bro för Whitney Jensen, i programmet presenterad som "en nattlig varelse", så att hon kan dansa sitt solo. En exotisk skönhet utrustad med två horn, som först ses vandrande genom teaterns parkett innan hon kliver upp på scenen. Där ses hon korsa över plattformen med jetéer och bourréer, både plågad och jagad, mystisk och magisk, lik en sorts enhörning.

Paul Vidar Sævarangs ljussättning, är också en del i leken, sätter strålkastaren på handlingen och, för ett vidunderligt ögonblick, slungar oss in i stratosfären, en midnattsblå värld omgiven av svävande stjärnor.

Dansarna försvinner ut genom teatersalongen och, ledda av Spidsøe, semaforerar de ett budskap över till oss, som nu befinner oss mitt på scneen. Lyckligtvis blir det inte översatt, men föreställningen avslutas med att de spelar publik och ger oss en rungande applåd. Ekman saknar aldrig ironi.

Balettchefen Ingrid Lorentzen och hennes ensemble har gjort Oslooperan till en av de mest spännande scenerna i Europa och om nu Rooms för resten av världen ter sig som en skolavslutningsfest är det verkligen välfötjänt.

Maggie Foyer
14 aug 2016