Matiné på Royal Ballet School

LONDON: The Royal Ballet Schools 'Grand Défilé' är ett så glädjefullt firande av dans, ungdom och förhoppningar, att man skulle vilja hälla det på flaska och korka igen, för att öppna den de grå dagar när världens alla bekymmer hopar sig.

Klass efter klass av unga studenter får alla sina ögonblick av ära, var och en sprudlande av iver att visa – i korta framträdanden – det kunnande de har uppnått.

Så läggs en ny växel in när eleverna i ´The Upper School' (gymnasiet) intar scenen. Harrison Lee utförde en briljant piruett, med ett lika strålande leende, vilket tände stubinen och inledde en oavbruten ström fram till avslutningen.

The Royal Ballet School, nu under Christopher Powneys ledarskap, har utmaningen att balansera tradition mot motivation, medan de förbereder studenterna för dagens professionella värld. Balansen var tidvis lite osäker när det gäller mixen av verk från repertoaren och nyskapade tillägg.

Kenneth MacMillans Concerto är en säker succé vid skolföreställningar, då detta njutbara verk erbjuder möjligheter för både solister och kår. I den lyriska andra satsen fyllde Tu Hang, med Nicholas Landon som kompetent partner, scenen med lugn säkerhet. Hennes utsökta ben och fötter prickade alla MacMillans ikoniskt moderna linjer; medan Sae Maeda och Harrison Lee var i sitt rätta element i första satsen och bjöd oss på teknisk briljans levererad med frisk fräckhet.

Ytterligare ett utmärkt val var Frederick Ashtons pas de quatre ur Svansjön. Yu Kuirhara och Amelia Townsend framförde sina solon med mycket fin stil och Lee, tillsammans med Eli Grushka briljerade med utmärkt timing i den manliga duetten.

Det är alltid en ynnest att få se koreografi av studenterna själva. Jonathan Watkins Onwards (Framåt), skriven för första årskullen, är en säker uppvisning av neoklassiskt arbete, men ljussättningen, som tenderade att dölja mycket av handlingen, var nog inte en god idé för en skolföreställning. Jag antar att den kort tilltagna tiden för repetitioner inte gjort saken bättre.

Ohad Naharins mycket populära Echad Mi Yodea, gavs ett inspirerat framförande. Det är ett enastående verk, men som det enda storskaliga verket på programmet innehåller det begränsat med ren dans och ger studenterna små möjligheter att visa sitt kunnande.

Detta gällde inte Didy Feldmans duett See Blue Through, där Katherina Nikelski and Harris Bell behandlade det komplicerade förhållandet och partnerarbetet med säkerhet, med kulmen i ett roande sätt att dela töjbara T-shirts.

Sylfiderna, som inledde, kämpade med att finna en linje mellan det historiska och det värdefulla. Frisyrerna, klistrade över öronen och med en krans av rosor, lyckades med konststycket att få dessa ljuvliga unga dansare att se tantiga ut. Nadia Mullova-Barley och Haoliang Feng dansade ett omsorgsfullt pas de deux, men det var endast Sae Maeda som tycktes ha fångat Fokins anda i en glad mazurka.

Årskullarna 10 och 11 gav en obesvärad skärpa åt Erik Bruhns Here We Come, till Morton Goulds American Marches där Daichi Ikarashi visade särskilt fin form. Skriven 1978, när män stred för att få en fair chans på balettscenen, utgjorde det ett intressant synsätt, men kommande efter epoken med gruppen BalletBoyz, kunde man kanske ha tacklat något mer nutida?

August Bournonvilles Conservatoriet, också historisk (1849), och dansk, tycktes, underligt nog mer relevant. Den är infernaliskt svår och gavs ett utomordentligt framförande med knivskarpa, rena batteringar, spänstiga hopp och massor av charm.

Hans van Manen, stolt uppvisande sin nyligen tilldelade orden Commandeur des Arts et Lettres, satt bland publiken, medan på scenen Jerome Barnes, Joshua Junker och Augustus Payne hade glädjen att få framföra hans Solo. Oerhört kompetitivt, och bubblande av showmanship, var det en av höjdpunkterna på en tillfredsställande eftermiddag där studenterna firade triumfer, oberoende av repertoarval och produktionsvärderingar,

Maggie Foyer
25 juli 2017
Översättning Anders Jörlén