Artiklar från 2008 – till idag
Nathalie Nordquist i Ponte Molle. Foto Markus Gårder
STOCKHOLM: Kungliga Balettens framförande av August Bournonvilles timslånga enaktsbalett Ponte Molle är så mycket mer än en fest för öga och öra.
Baletten skapades ursprungligen 1866 i Köpenhamn och gavs där för sista gången 1911. När verket nu åtaeruppstår som en "scenisk och koreografisk nyskapelse" av Bournonvillespecialisterna Frank Andersen och Dinna Bjørn är det resultatet av forskning, sakkunskap och stilkänsla i skön förening.
Dawid Kupinski som konstnären och Per Arthur Segerström och Marie-Louise Sid-Sylwander som hugade spekulanter. Foto Markus Gårder
Bakgrund
Artonhundratalets första hälft kallas ibland för guldåldern i danskt kulturliv. Thorvaldsens skulpturer lyste vita, i bildkonsten sken solen över borgerlig idyll. Balettens motsvarighet till denna guldålderskonst skapades av August Bournonville (1805-79).
I sin ungdom hade han studerat den dansteknik som då var högsta mode i Paris, och 1830 återvände han till Köpenhamn som balettchef och koreograf. Med sig tog han från Paris en högt specialiserad balettstil med snabbt fotarbete och stora rikedomar av stegkombinationer.
I Köpenhamn reorganiserade Bournonville balettutbildningen, utvecklade dansstilen, införde en tydligt berättande mimstil och skapade en omfattande, egen repertoar om ca 50 baletter och mängder av inslag i operor. Med ett par avbrott stannade han på sin post till 1877, då han drog sig tillbaka.
Under tiden utvecklades balettkonsten i Paris snabbt vidare. Den tidiga franska balettstilen bevarades enbart i Köpenhamn, som i ett levande Törnrosaslott. Tio av Bournonvilles baletter dansas fortfarande i levande tradition. Först på 1940-talet upptäckte den internationella balettvärlden vilken skatt som bevarats i Köpenhamn.
Vahe Martyrosian och Dmitry Zagrebin i Ponte Molle. Foto Markus Gårder
Ponte Molle
För fyra år sedan frågade Kungliga Teaterns snillrike balettchef Johannes Öhman om det möjligen kunde finnas något Bournonvilleverk man kunde återskapa.
Så lyckligt var det att Dinna Bjørns fader, Niels Bjørn Larsen, som tidigare varit dansare och balettchef i Köpenhamn, hade lämnat efter sig ett omfattande källmaterial som inte kommit till användning på Det Kongelige Teater.
Efter noggrant sökande insåg Dinna Bjørn och Frank Andersen att materialet om Ponte Molle var särskilt rikt. Då började det konstnärliga arbetet. Det färdiga resultatet är lysande, av det hjärtevärmande slaget.
Nyfödda Ponte Molle utspelas i konstnärskretsar i Rom. Verket är en balett i två tablåer med musikaliskt mellanspel. Det börjar som svartvit stumfilm om danska konstnärer i en ateljé i Rom, i något hastigt tempo som ofta i filmer från tiden. Elegant övergår filmen till scenisk form, där filmens gestalter fortsätter handlingen på scenen, i levande form.
Första tablån är framför allt en mimscen. Med beundransvärd tydlighet och omsorg mimas den fjäderlätta men detaljerade handlingen av Kungliga balettens dansare: En konstnär får sälja en tavla, delar med sig av pengarna till två unga damer och då tillåter mamman dem att förlova sig med två panka unga herrar.
Andra akten är en enda glad dansfest utanför ett värdshus. Konstnären skall åka tåg hem till Danmark, och de två förlovningsparen blir tre. Dansanta maskeradupptåg och medryckande gruppdanser som siciliano, vals och galopp avlöser varandra i generös följd.
Koreografin är genomgående charmerande. På scenen uppträder också en elvamans militärorkester. Glädjen står högt i tak.
I en juvel till mellanspel drömmer konstnären kärleksfullt om den unga dam som väntar hemma. Hon bär en klänning i längtans ljusblå blomfärg.
Många benkläder i denna andra tablå går i svart. När scenografin och andra plagg har ljusa färger framträder i desto tydligare kontrast dansarnas exemplariska ben- och fotarbete.
Ensemblen är stor: tretton roller, en kår på tjugo dansare plus statister och barn. Som ofta i Bournonvilles baletter har både barn och äldre dansare viktiga uppgifter.
Förmodligen är det nu över hundra år sedan den härliga musiken av framför allt Vilhelm Christian Holm och Andreas Frederik Lincke framförs. Den danske dirigenten Henrik Vagn Christensen leder med bravur Kungliga hovkapellet i ett flöde av livsbejakande melodier.
Andrey Leonovitch som Harlekin i Ponte Molle. Foto Markus Gårder
Sammanfattning
Jag är överförtjust i Ponte Molle. Blott elva framföranden blir det denna omgång. Jag ber därför till högre makter om att baletten må återkomma på repertoaren. Kungliga baletten borde rimligen kunna turnera med detta lilla mästerverk i sin art.
Dessutom borde det framställas en skrift eller ännu hellre en bok om baletten, med massor av bilder. Forskningsbragden förtjänar att framhållas med eftertryck. Det finns också så mycket att säga om verket: det är typiskt för Bournonville, med blandningen av skönhet och glädje. Vikten av att dela med sig är en dygd som också kunde framhävs.
Den historiska situationen skall inte glömmas bort: Danmark hade 1864 genomlidit ett förfärligt krig mot bland annat Preussen. Längtan hem till Danmark är i det sammanhanget ett inte oviktigt motiv.
Daria Ivanova i Bill. Foto Markus Gårder
Distinktion
Från början var en dansk helafton planerad under samlingstiteln Les grands danois. Planerna ändrades. I stället kombinerades Ponte Molle med Sharon Eyals Bill, som hade svensk premiär med Kungliga Baletten 2014 , efter urpremiär med Batsheva Dance Company 2010.
Den nya titeln på föreställningen blev i stället Distinktion. Utmärkt saamlingsnamn: Skillnaderna mellan de två verken kunde knappast varit större. Inför andra akten lyste också, välfunnet, på ridån en textrad med lydelsen "And now for something completely different".
Sex solister fascinerar i Bill. Ytterligare 14 dansare medverkar. Några av dem hade dessutom tidigare samma kväll dansat i Ponte Molle. Den dubbleringen förtjänar all beundran.
Peter Bohlin
31 oktober 2016
Ponte Molle dansas med två lag. I rollerna:
Dawid Kupinski / Calum Lowden
Dmitry Zagrebin / Jonatan Davidsson
Andrey Leonovitch / Gabriel Barrengengoa
Vahe Martyrosian / AdiLiJiang Abudureheman
Bence Jancsula / Devon Carbone
Gunnalugur Egilsson / Jörgen Stövind
Ross Martinson
Nathalie Nordquist / Minji Nam
Luiza Lopes / Emily Slawski
Jeannette Diaz-Barboza / Jenny Nilson
Alisha Brach / Elena Zagrebina
samt
Per-Arthur Segerström och Marie-Louise Sid-Sylwander.
I Bill dansas solorollerna av
Jérôme Marchand, Johnny McMillan, Gil Shachar, Daniel Norgren-Jensen, Ross Martinson, Daria Ivanova och Clyde Emmanuel Archer.
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision