Romeo och Julia med nya ögon

HELSINGFORS: Natália Horečnás helaftonsverk Romeo och Julia har fått sitt uruppförande vid Nationaloperan.

Balettchef Kenneth Greve berättar att han gett den i Slovakien födda koreografen fria händer, och detta har resulterat i många ganska revolutionerande lösningar.

Prokofjevs bekanta musik är splittrad, likaså händelsernas ordningsföljd.

Förutom De Fyra Andarna (två par: Tiina Myllymäki och Sergej Popov samt Anna Konkari och Michal Krcmar) och den nästan lustiga brevbäraren med sina plakat (Evaldas Bielinis) är karaktärerna mestadels bekanta från Shakespeares berättelse.

Andarnas dans är poetisk och vacker, helt från en annan värld än de övrigas – egentligen kunde Romeo och Julia har uppträtt i dessa delar som påminner mig starkt om Uwe Scholz Den Andra Symfonin – med samma poser och stämning. Dansarna i sin tur gör dessa soli med kunnande och speciellt märks denna gång Tiina Myllymäki positivt.

Klädseln skiljer sig från det som vi sett i stora balettproduktioner. Romeos (Ilja Bolotov) skjorta och byxor är inte någon överklassynglings och Julias (Linda Haakana) vita klänning är vardaglig. Inga tåspetskor här, man har vita sockor ovanpå de mjuka tossorna. Haakana och Bolotov är hemma i sina roller, klär varandra och gör skickligt ifrån sig i utmaningarna, både i karaktärerna och i dansen. De lever sig fullt in i sina roller.

Broder Lorenzo (Thibault Monnier) har väckts mitt i natten, han bär en dräkt med fjärilsmotiv, och ovanpå denna pyjamas har han en mantel med kors på ryggen, väldigt lågt, och en röd kalott på huvudet. Denna centrala figur framstår på detta sätt i ett något humoristiskt ljus

I koreografin är det inte alltid tydligt vem som är vem. Man har till och med svårt att skilja mellan representanterna för de båda ätterna Capulet och Montague. I berättelsen framhävs dock Julias mor, Lady Capulet, hon är koreografiskt en mycket stark figur och har fina soli. Ira Lindahl gör rollen suveränt, och hjärtskärande är hennes förtvivlan i scenen där hon tror sig ha förstått att dottern är död. Undra på att någon i publiken berättar att det var svårt att hålla tårarna borta.

 Fullt upp till sina roller lever också Antti Keinänen som Mercutio och Gabriel Davidsson som Prinsen av Verona. Horecna har valt bl a prinsen att uttrycka sig även verbalt, men musiken dånar ställvis fullt ut på dessa ställen och vissa repliker hörs inte. Keinänen är en mycket individuell konstnär och rör sig mycket snabbt. Davidsson har utvecklats till en solist med uttryck och finess.

Rörelsespråket i verket varierar och tycks ofta söka sig till något som skulle vara annat än klassiskt, t o m grovt och okultiverat.

Otaliga lyft där damen inte kommer i höjden i en vacker pose, avsikten tycks vara det motsatta. Mycket flexade fötter isär från varandra och i flera sammanhang, vardagliga gester. För att fjärma sig från tidigare sedda produktioner, att närma sig åskådarens vardag?

Horečná säger att det fula blir vackert i och med att man gör saker naturligt. Detta kan man ifrågasätta, då koreografisk dans ju inte är naturlig utan producerad i en koreografs hjärna.

Det är på koreografins villkor man rör sig. Det här närmar sig dansteater, och som sådan får man ta det hela, komma till föreställningen och se allt med helt nya ögon. Koreografens tydliga mening har varit att leda åskådarens tankar till en världsligare verklighet i stället för en illusion som inte har anknytning till dagens värld.

Videobilden med en hästgestalt i en stenbelagd tunnel kunde fint ha avslutat föreställningen men efter det kommer det ännu ett teaterkompani och dansar glatt till mandoliner. Därefter uppenbarar sig hela baletten och klär av sig sina rolldräkter tills de står inför publiken i underkläderna – som för att visa att här är vi – gestalterna som har medverkat i ett skådespel och nu är det över.

Anita Jokela
9 okt 2016