Rytmisk dans mot strömmen

HELSINGFORS: Tero Saarinen Company bjöd med anledning av sitt 20-års jubileum in två tidigare medarbetare i Tero Saarinen Company till Aleksandersteatern.

Anu Sistonen gästspelade med sin koreografi Against The Flow och Yuval Pick med två små verk med titlarna Loom och PlayBach.

Anu Sistonen var solistdansare vid Nationaloperan fram till 1998, och dansade även bland annat i Cullbergbaletten 1990–1992. Hon var en aktiv gästdansare hos Tero Saarinen Company 1997–2000, varefter hon av familjeskäl flyttade till Luxemburg. Där och även i franska Nancy jobbar hon numera som koreograf och pedagog.

I hennes verk Against The Flow (Mot strömmen) kunde man fullt ut njuta av dansglädjen, de artistiska prestationerna och framför allt det rytmiska flödet i rörelserna. Mirka Viitala, placerad i mitten av scenen. ackompanjerade med Chopins Pianosonat nr 3. Dansarna Jonna Aaltonen, Grégory Beaumont och Jarkko Lehmus är starka interpreter av detta organiska verk.

Vi såg tre av de ursprungligen fyra delarna, berättar Anu Sistonen. Hon uppskattar dansarna, karaktärsfulla uttryck, och det fysiska i tolkningen. Delarna är olika, och dansarna formar olika konstellationer.

När man tror sig veta hur allt fortsätter, förflyttas man till en annan sorts rörelsebilder. Den avslutande delen sammanställer allt det sedda till ett allegro i full fart.

I samtal med koreografen nämner jag att jag uppskattat det jag sett och frågar hur verket fått sin början. Anu säger att allt börjar med musiken och dess rytm, dansarna ska kunna följa den. Man såg att flödet fanns där hela tiden, säger jag. Vi talar vidare om dansarkvalitet och om disciplinen i tekniken. Att ha den klassiska balettens grundteknik är en fördel – vad man än gör – skulle man vilja säga.

Dansaren och koreografen Yuval Pick var med när Tero Saarinen Company fick sin början. 2002 grundade han i Frankrike en egen grupp med namnet The Guests. Han dansade själv tidigare i Batsheva Dance Company och på baletten vid operan i Lyon.

Pick är något mer konfrontationsrik med sina verk. Jag märker att mot slutet av Loom börjar publiken, som under Sistonenverket, även under pauserna, varit så fullkomligt tyst att en nål – eller här kanske hårnål – skulle ha hörts falla, hitta på saker att göra.

Vid det laget har de två uppträdande damerna, Julie Charbonnier och Madoka Kobayashi, hållit på med sina tämligen enkla rörelser mycket länge. Då slutar plötsligt allt och det är över, passligt. Hela verket igenom har de rört sig på nästan ett och samma ställe.

Rörelserna liknade vågornas rörelse, fram och tillbaka med överkroppen, tänjande ryggen in i det eviga, stående mot varandra med fötterna isär, som två stora fåglar som tävlar om sina revir, men ändå inte så aggressivt.

I PlayBach fanns det mera att vara observant på. Madoka Kobayashi sågs även här nu tillsammans med två män, Jérémy Martinez och Alexander Standard. De använder hela scenutrymmet och farten här är helt annorlunda.

Musiken blir mer betonad, man njuter åter av den i samspel med dansen. Upplevelsen av rörelse blir också fullständig i och med detta Bachstycke. Viktens betydelse studeras här enligt impulser av musik, upplyser programbladet.
– Varför inte?

Anita Jokela
28 april 2016