Anna Karenina – en karismatisk balett

OSLO: Leo Tolstojs Anna Karenina är en av dessa mega-berättelser – så frestande för koreografer och så svåra att pressa in på ett par timmars speltid.

Hur som helst, Christian Spuck har redigerat berättelsen på ett enastående sätt för att skapa en potentiell balettklassiker.

Skriven för Zürichbaletten 2014, har den nu inlemmats i repertoaren hos Norska Nasjonalbaletten.

Mellan första och sista scenens bild av personagerna, ger han varje betydelsefullt skede utrymme att utvecklas. Det första intima pas de deux-et mellan Anna (klädd i flammande rött) och Vronskij blir till en stunds klimax medan deras vistelse i Italien skildras i ett långsamt tempo och fylld av känslor.

De stora ögonblicken av liv och död och de små detaljerna i deras karaktärer finns alla där, medan publiken dras in i det pulserande men oförsonliga ryska societetslivet.

Anna står hela tiden i centrum, karismatisk, passionerad och med fingret farligt svävande över utlösaren till sitt eget fördärv. Eugenie Skilnand lyckas förmedla allt detta i en ytterst trovärd framställning.

Hennes Vronskij var Douwe Dekkers, en snabbt stigande stjärna. En säker partner och utmärkt dansare som övertygar som den passionerade greven: arrogant, osäker och så förälskad.

Levin, den karaktär som står Snoilsky närmast, ges ett varmt och mänskligt ansikte av Lucas Lima. Enbart genom en ljudkuliss skapar Spuck lantbrukets puls medan Lima/Levin skickligt byter ställning från herre till kamrat.

Emma Lloyd var ett utmärkt val som Kitty, så förläget förälskad i Vonskij i första akten, mognar hon till en förtjusande brud för Levin.

Det olyckliga äktenskapet mellan den ytlige Stiva, Yoel Carreño, och den tillbakadragna Dolly, Melissa Hough, bildar en känsligt regisserad undertext skildrad inbäddad i den större bilden med den hetsiga balen i bakgrunden. Hela tiden bevarar Spuck en enhetlig stil i sin neoklassiska koreografi: uttrycksfull, uppfinningsrik och alltid sevärd.

Karenin är en komplex figur och en present till karaktärsdansaren Dirk Weyershausen. Annas sista besök hos sonen och maken är förödande, fyllt av smärta och desperation. Slutscenen där Anna faller framför tåget är effektfullt iscensatt: ett enkelt och hjärtskärande slut.

Emma Ryotts kostymer är utsökta, skapar tidskänsla och understöder dansen.

Musiken, under Paul Connellys mästerliga taktpinne, är övervägande hämtad från Sergej Rachmaninov och Witold Lutoslawski, unikt personiferad av Martin Donners originella bearbetning.

Allt utgör en underbart tillfredsställande afton: så mycken fin dans, så många fascinerande karaktärer och allt så vackert presenterat.

Hela spelperioden såldes ut redan innan premiären. Oslopubliken tycks veta vad som tilltalar den.

Maggie Foyer
8 mars 2016