De utmanar tankar och känslor

STOCKHOLM: En mörk eftermiddag i november träffas Tarika, Emelie och jag på ett fik på Söder i Stockholm. Jag lyssnar till deras uppriktiga engagemang för arbetet med JUCK.

Under de få år som dans och performancegruppen JUCK existerat har de engagerats för en rad olika framträdanden. Under Unescos mångfaldsdag dök de upp på Rosenbad i Stockholm, de har jobbat tillsammans med Beatrice Eli och Silvana Imam.

Varit engagerade av FI på 1:a maj, uppträtt på NordDance festival i Edinburgh, Pride-festivalen, Vitabergsparken bland andra. Listan kan göras mycket längre och uppdragen fortsätter att rulla in.

Gruppen som består av Tarika Wahlberg, Feyona Naluzzi, Shirley Harthey Ubilla, Cajsa Godée och Emelie Enlund sticker ut med både kostym och budskap. Med sann självklarhet tar de plats i det offentliga rummet och tänjer på gränser.

Alla fem har med sina individuella livserfarenheter mötts och skapar något spännande, aktuellt och tankeväckande tillsammans.

Det är mycket inspirerande med dessa unga som med sitt juckande möter publikers olika reaktioner. Responsen är såklart personlig, men det öppnas upp för reflektioner kring ens egna fördomar och rädslor och hur dessa hanteras.

Hur fick ni idéen till att bilda JUCK?

Tarika: Det började med att Emelie, Cajsa och jag fick ett gig på en familjefestival i Nora. Vi ville göra ett showcase och började samtala kring systerskap och hur det speglas i att var ung kvinna. Vi utforskade sexualitet och ur det växte jucket fram.

Emelie: Cajsa hade en ganska klar idé om att hon vill göra något i skoluniform. Under hösten 2013 pratade vi om att göra något filmiskt och tillfrågade Shirley och Feyona om deras medverkan.

Min bror Linus Enlund filmade, och efter en artikel av Ravijojla Novakovic ”Challenging the phallocentric” började videon spridas i bland annat Spanien och Frankrike.

Tarika: Hon lyckades sätta ord på saker som vi själva inte riktigt verbaliserat ännu. Vi blev aspeppade på oss själva.

Emelie: Det kändes som om hon fattat allt. Efter det började vi mobilisera oss och skapade både hemsida och facebooksida. Vi ansökte om att vara med på olika festivaler och nu har filmen visats i Indien, Mexico och USA. I Tyskland vann den ett publikpris.

Vilka är era tankar kring skoluniformen?

Tarika: Det finns så mycket under den där kostymen. Den står för en typ av överenskommelse av kroppen i ett skal. Vi jobbar en del med hur slipsen justeras och snörper åt intellektet. Vi leker med maskulinitet och det som bubblar under en skoluniform som sexualitet och systerskap.

Emelie: Det är en slags maktlek. Normen finns där. Men vi kan fylla kvinnligheten med vad vi vill.

Ni går nära åskådare, utmanar tankar och känslor. Hur märker ni av publikens reaktioner?

Emelie: Vi bygger jättemycket på maktskapandet i relation till publiken. I mötet har vi alla olika laddningar beroende på dagsform och vad vi för tillfället går igenom. Här finns aggression, sexualitet blandat med det spröda.

Förhoppningen är ett ömsesidigt möte, men också att knacka hål på idéer kring kvinnlighet vilket kan vara både skrämmande och frigörande.

Tarika: Det handlar om närvaro i stunden och om en mellanmänsklig kommunikation där vi inte säger till publiken hur de ska känna eller reagera. Oavsett om en tycker att det vi gör är tekniskt bra eller dåligt så tar en del av en upplevelse som förhoppningsvis inte lämnar någon oberörd.

Jag känner att vi jobbar med sårbarheten i att vara människa. Stundtals när vi är aggressiva kan jag anamma ett maskulint beteende och tänka maktposition. Men också uppleva frustrationen med att vara kvinna med normer och idéer och vad som förväntas av en.

Vad som händer när jag juckar och tittar upp mot taket mot när jag juckar och tittar in i en mans blick är helt olika och upplevelsen varierar både för åskådarna och för oss.

Emelie: Det är en spännande process där JUCK har blivit som ett begrepp där valmöjligheterna är jävligt stora och vilar på en gemensam plattform som handlar om idéer om feminint platstagande. Det blir på något sätt platsspecifikt, situationsspecifikt och behovsspecifikt.

Är JUCK en politisk grupp?

Emelie: Partipolitiskt helt obunden. Våra föreställningsidéer om politik är alldeles för snäva för att jag skulle använda det ordet. I vårt arbete finns mer eller mindre formulerad anarkism, men inte som i avsaknad av total ordning utan mer som att vi hela tiden skapar en ny ordning och ifrågasätter den ordningen som finns.

Tarika: Vi medverkade i en paneldiskussion där Shirley satt i panelen tillsammans med Maria-Pia Boëthius, Sahar Mosleh och Ida Östensson. När vi uppträdde med JUCK i det sammanhanget blev det så tydligt att kropp är politik och kan säga minst lika mycket som ord om inte mer utan att behöva skriva folk på näsan.

Emelie: Vår avsikt är mer att bjuda in till någon form av gemenskap som för vissa kanske är hotfull. Men den är inte farlig och kommer aldrig bli farlig utan är systerskap.

Hur ser ni på er själva i gruppen?

Tarika: Vi kompletterar varandra med våra varierande erfarenheter och diskuterar mycket utifrån våra olika hjärtefrågor och agendor som vi vill lyfta fram i det sceniska arbetet.

Bland annat så har jag, Feyona och Shirley utbyte av varandra när vi diskuterar hur det är att bli rasifierad i Sverige och hur en ska tackla rasismen som finns överallt i vårt samhälle. Shirley och Cajsa är mer insatta i HBTQ-frågor än oss andra.

Empo använder sig av ett helikopterperspektiv när vi diskuterar för att zooma ut och återkoppla till samhällsstrukturer. I det konstnärliga har vi också olika egenskaper.

Cajsa presenterar nya metoder när vi tränar och har ofta galna och roliga idéer. Shirley har sin självklara anarkistiska scenpersonlighet som jag inspireras mycket utav då jag själv är så invand med att presentera dans i mer traditionell scenkontext.

Feyona tar alltid steget längre i scenrummet och jag slutar aldrig fascineras utav henne.

Emelie: Jag tror vi alla känner oss otroligt tacksamma att vi får dela det här med varandra. Det är sjukt terapeutiskt att möta sina rädslor. Jag står här precis som jag är just nu med svettfläckar och snor som rinner eller vad det nu kan vara. Vi delar en systerlig kamp som samtidigt är helt individuell.

Innan vi skiljs åt nämner Tarika och Emelie en blivande dokumentär om JUCK. Mer än så säger de inte i nuläget, men den som väntar på något spännande…

Jenny Berkán
29 feb 2016