Isadora Duncan möter nytolkare

STOCKHOLM: Upplevelsen blir som en bris från historian när dåtidens koreografier möter nyskapat material.

Det fladdriga vita tyget framför fönstren fungerar som en skir 'backdrop' i den lilla danssalen högt uppe i Sensus lokaler vid Medborgarplatsen i Stockholm.

Kanske kan gardinerna tolkas som en version av Isadora Duncans tunikor.

Kathleen Quinlan Zetterberg har bjudit in till en redovisning av ett, hittills 10 veckor långt, projekt där just gammalt möter nytt.

Dansarna Lilly Zetterberg, Sara Larsson Fryxell och Amelie Borg dansar bevarade koreografier av Isadora Duncan blandat med nya av Kathleen Quinlan och Sara Larsson Fryxell. 

Sara berättar hur hon i skapandet inspirerats av Duncans egna tankar kring att alla rörelser utgår från solar plexus.

Att alla känslor finns där och utan kontakt med kroppens centrum förekommer ingen energi.

Igenkännandet av Isadora Duncans egna rörelser låter inte vänta på sig. Speciellt inte för den som sett bilder på en dansande Duncan eller fått tillfälle att ta del av hennes egna koreografier i exempelvis workshops.

Ryggarnas förlängda bakåtböjningar där ansikten vänds mot himlen som för att ta emot solens strålar. Hopp där benen formas i attityder. Mjuka armar som både sveps med och noggrant placeras i förutbestämda mönster.

Det är lätt att tolka in att varje enskild rörelse och sekvens har en berättelse. Även i promenader över diagonalen, där blickens bestämdhet låter publiken förstå vart aktören är på väg.

Kathleen Quinlan och Sara Larsson Fryxell lyckas få det nya materialet att både bryta av och smälta in. Brahms valser främjar det dansanta och ramar in arbetet.

Kathleen berättar om musikens betydelse för Duncans koreografier. Här finns ingen räkning utan det är mer som att kroppen sjunger musiken genom rörelserna.

Hon återger hur hennes grupp 'Lilla baletten', bestående av unga dansare som får lära sig bibehållet Duncanmaterial, stannar upp just av den anledningen om pianisten spelar fel.

Upprepningar av rörelsesekvenser återkommer i både gammalt och nytt. Kanske sticker starten och slutet ut mer från helheten än någon annan del av de samlade koreografierna.

Dansarna springer baklänges för att ta sig ner på marken glidandes på rygg för att sedan springa fram och göra det om och om igen. Sekvensen är den mest rakaupplevelsen under det ca 35 minuter långa framträdandet.

Inom loppet av en timme får publiken lyssna till Kathleen, svepas med av dansarnas aldrig sinande flöde för att till sist bjudas in till diskussion om sina upplevelser av presentationen. Det känns alldeles för kort, som att bara få glänta under locket på en skattkista.

Hade gärna både lyssnat mer till hennes kunskaper om Duncans liv och sätt att arbeta, samt fått se mera dans.

Under samtalet uppstår flera intressanta kommentarer. Bland annat lyfts fram hur det kan ha varit för kvinnor i publiken som för ca 100 år sedan fick uppleva Isadora Duncan live.

Duncan räknas som en av de stora pionjärerna inom den moderna dansen. Hennes sätt att dansa skilde sig från samtidens klassiska balett som dåtidens åskådare med största sannolikhet var mer vana vid att se.

Duncan klädde sig i lösa fladdrande tunikor och vägrade bära korsett. Med bara ben och fötter och utsläppt hår gjorde hon succé på scener runt världen. Precis som Kathleen Quinlan uttryckte det så kan vi bara spekulera om den enskilda individens mottagande.

Men att tro att det måste varit upplyftande, spännande och kanske skrämmande att se en kvinna vara så självständig och fri i en tid när kvinnor inte hade rösträtt eller gick ensamma på restaurang, det går ändå att föreställa sig.

Isadora Duncan kunde nog aldrig visualisera att hennes verk och tankar kring dans skulle leva vidare i den utsträckning som de gör idag.

Även om hon själv bäddade för att föra vidare arvet genom sin grupp Isadorables och de i sin tur vidare till andra arvtagerskor.

Kathleen Quinlan är en av dessa arvtagerskor, verksam i Sverige undervisar hon om Duncans koreografier, tankar och förhållningssätt.

Hon berättar att Duncan trodde helt och fullt på att det hon gjorde var det rätta, så kanske kunde hon ändå ana hennes livsverks fortsatta existens.

Jag kan inte låta bli och undra hur hon skulle ställt sig till dagens utövare där den klassiska baletten och annan modern dans lyser igenom. Det är vackert, tekniskt, strikt hållet och fritt på en och samma gång. Förhoppningsvis skulle Isadora Duncan njuta av upplevelsen att allt, även det som bevaras, är föränderligt.

Jenny Berkán
3 december 2015