Ett samtal med dansaren Anna Pehrsson

STOCKHOLM: Anna Pehrsson är en dansare som sätter rörelsen i fokus. En dansare som inte är rädd för att testa olika sätt att experimentera med tyngd och flöde för att få fram nya dimensioner av vad dans kan vara.

Efter många år som frilansare är Anna Pehrsson anställd av Cullbergbaletten, just nu är hon inne på sin tredje säsong med kompaniet. 

I november var det urpremiär för Against the current glow, koreograferad av Cristian Duarte på Weld i Stockholm. Verket består av fyra solon uppdelade på två kvällar med dansare från Cullbergbaletten. Pehrsson är en av solisterna. 

Vi träffas en regnig kväll på ett café på Söder i Stockholm. Under vårt samtal berättar Pehrsson att hon i slutet av sin utbildning på Balettakademien blev tillsagd av en av lärarna att hon inte skulle vara ledsen, men någon Cullbergdansare skulle hon aldrig bli.

Hur kommer det sig att du sökte till Cullbergbaletten?

Jag sökte inte till Cullbergbaletten. De frågade mig. Efter alla år som frilansare längtade jag efter en mer säker anställning, men under flera år så var jag inte typen av dansare som Cullbergbaletten sökte. Egentligen kanske jag inte var det för resten av danssverige heller. Jag har jobbat mycket utomlands.

För några år sedan gjorde jag ett arbete på DOCH (Dans- och Cirkushögskolan) som Anna Grip var inblandad i. För mig var vårt samarbete helt underbart. Kanske var det så som kompaniet fick upp ögonen för mig. Just då behövdes det en ny kvinnlig dansare eftersom en var mammaledig och en annan hade sagt upp sig.

Erbjudandet var omskakande och jag bad om lite betänketid. Jag hade inte tänkt på mig själv i den miljön, men kompaniet var på väg mot ett håll som jag var intresserad av att vara med i. Anna Grip hade satt tonen på en riktning som jag ville stötta och se vad jag kunde bidra med och få vara med om. Jag kan aldrig tacka Anna tillräckligt för chansen.

Vad skulle du säga är största skillnaden på hur Cullbergbaletten såg ut för 10-15 år sedan jämfört med idag?

Repertoaren och hur vi jobbar med koreografier är annorlunda. Dansen är mer abstrakt om man jämför med hur det var under till exempel Mats Eks tid. Mats Eks arbete bygger mer på en kombination av balett, teater och mim.

Det har försvunnit och kompaniet har på något vis gått tillbaka till en undersökning av vad dans och koreografi kan vara om det inte är kopplat till teater. Jag hoppas att Cullbergbaletten ska tillgängliggöra experimentell konst för en bredare publik vilket annars oftast görs på en liten scen för få åskådare.

Med Deborah Hays ”Figure a Sea” hade vi en bra publikuppslutning på Dansens Hus, det var roligt att så många kom.

Brukar det inte göra det?

Det har varit några år när det varit lite svårt för publiken att förstå vad profilen för kompaniet är. Jag tänker att Cullbergbaletten kan hjälpa till att utveckla dans och koreografi både som separata konstformer och som en kombination av dem båda.

Hur är det att jobba med Cristian Duarte?

Det är spännande. Arbetet utgår från en tanke om kroppen som arkiv, att kroppen kommer med vissa influenser från olika dansformer som vi jobbat med under våra karriärer. Vi har arbetat med kontinuerligt långsamma rörelser som ständigt driver kroppen framåt och vidare, denna metod kallar Duarte för the current.

Flödet både binder och suddar ut dansarens intränande rörelsemönster. Steg och bilder antyds som spöken från förr. Jag blev mycket förvånad över att jazzdansen satt så starkt inom mig, det är inte någon dansstil som jag varit så intresserad av.

Duarte har använt improvisation som material i verket men inte som grund för kompositionen. Han arbetar därmed inte med en dramatisk höjdpunkt. Åskådaren ser ett utsuddande av referenser och bjuds in att betrakta små detaljer i en kropp som hela tiden rör sig. Precis som de flesta koreografer vi jobbar med nu så kom Duarte inte med några färdiga steg.

Den här ingången har blivit ett vanligt sätt att jobba med dans och koreografi inom modern och nutida dans under de senaste åren. Koreografen tar ett steg tillbaka och lämnar lite av sin kontroll över verket till dansarna. Dansarna tillåts influera verket samtidigt som det fortfarande från koreografens sida är ganska kontrollerat i sin form.

Varför blev just ni fyra utvalda?

Det var Gabriel Smeets som beställde Duarte att jobba med oss. Från början skulle vi vara två stycken men utökades senare till fyra. Det ökar chanserna för att kompaniet att få spela stycket mer. För processen har det varit bra att vara flera, vilket inneburit ytterligare influenser.

Det kan lätt bli lite väl isolerat om man är för få. Vi varierar kända Cullbergsteg med yoga eller andra rörelser. När man tror sig veta hur något ska ta sig uttryck så suddas det plötsligt ut och blir något okänt. 

Var hittar du din egen inspiration?

Jag vill förstå verket. Genom att aktivera mig och tro på processen så blir arbetet självgenererande. Att vara dansare handlar ju inte om mig utan om verket och hur jag kan få det dit det ska.

Emellanåt behövs återhämtning, då tycker jag om att läsa och att leka med mina syskonbarn. Under min karriär har jag fått jobba med många spännande koreografer.

Idag finns det flera koreografer som är i början av sina karriärer som jag tycker är intressanta. Jag skulle även vilja fortsätta göra egna grejer. Än känner jag mig inte på något sätt färdig som dansare.

Jenny Berkán 
25 nov 2015