"Och hur identifierar man vem som är en främling?"

GÖTEBORG: I programmet The almost nearly perfect ger sig två kvinnliga koreografer och GöteborgsOperans Danskompani i kast med danssäsongens tema 'Gemensam/ensam'.

Marina Mascarell från Spanien har, "i samarbete med team och dansare", skapat Mongrel. Constanza Macras från Argentina står för regi och koreografi i soft cell.

I drygt timslånga Mongrel medverkar tolv dansare, i soft cell, ca 80 minuter långt, femton dansare. Båda verken innehåller mängder av texter, framförda på engelska. Jag kunde inte urskilja alla ord, långt därifrån, och begriper inte varför i hela friden man avstått från att använda Operans textmaskin.

Därför gick innehållet i det första verket till stora delar mig förbi och min text blir blott ett par kommentarer till texter i programhäftet.

Mongrel
"Med Mongrel (byracka) vill Marina Mascarell ge ett annorlunda perspektiv på hur en främling kan närma sig ett nytt samhälle eller en ny gemenskap. Och hur identifierar man vem som är en främling?"

Under verkets gång ställde jag mig många frågor, utan att kunna finna rimliga svar. Exempel: Under grupprörelser till högra sidan av scenen blir en dansös av med sina kläder. Två gånger. I en likartad rörelse till vänstra sidan av scenen, mot slutet av verket, kläs hon i stället på. Vilken funktion har dessa scener? Är meningen verkligen politisk?

"Mongrel visar också ett kollektiv/samhälle som inte längre tar ansvar när en individ i gruppen tar rollen som ledare." Exempel: En man står framför köande människor. En och en kommer de fram till honom. Han rabblar siffror och ger dem en örfil, var och en i hela raden. Men varför det? Ett svar finns förmodligen i ordet "visar" i citatet.  Här visas – i stället för varför. Det var inte tillräckligt för mig.

"Marina Mascarell skapar ett nytt verk per år och skapandeprocessen följer alltid samma regler:

- Först och främst tillbringar jag lång tid med att komma nära ämnet som jag vill utforska i verket. Sedan experimenterar jag tillsammans med dansarna, låter stegen födas ur en idé som motiverar rörelserna, innan det är dags att rädda det som fungerar och utveckla bitarna till en produktion."

"I våras delade Marina Mascarell ut frågeformulär till ett antal personer i Göteborg."

"Nästan alla medlemmar i GöteborgsOperans Danskompani kommer från andra länder än Sverige, och Marina Mascarell har samlat in deras personliga berättelser och intryck av vad som karaktäriserar det typiskt svenska."

Utmärkta upplysningar! Resultat: ett collage, med aktiv påverkan av dansarnas erfarenheter, om att leva i Sverige idag. Men då finner jag avslutningen svag. En person säger, i min översättning: "Låt oss hoppas att hundarna inte skäller igen. Jag tror alltid att det är mina." Innebörd?

Min behållning av verket var i stället Kristin Torps scenografiska objekt som kunde dras ut som dragspel eller vecklas ihop i överraskande, användbara formationer. Och en uppfinning till musikinstrument i form att ett isblock med infrusen mikrofon.

soft cell
På scenen ett rum med tre väggar, ett tvåvånings- och ett sexvåningshus – åter Kristin Torps. I Constanza Macras verk var det emellanåt väldigt mycket som hände samtidigt på olika spelplatser. Många soloprestationer var både beundransvärda och underhållande.

Ur ett rikt kalejdoskop vill jag särskilt framhålla Jenna Fakhoury: I lång, vit skjorta och blå långbyxor höll hon en monolog som bland annat handlade om den amerikanska södern. Hennes diktion var härligt tydlig, rösten poetisk. Den hade jag kunnat lyssna till hur länge som helst.

Verket börjar annars med en lång repetitionsscen. En regissör försöker förgäves hålla ordning i ett kollektiv med många starka viljor.

Denna inledning är symptomatisk för hela verket. Många goda enskilda infall – men helheten blir lidande. Mot slutet har koreografen-regissören lagt in obarmhärtiga monologer ur Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap.

En sorts höjdpunkt i den genren är en text hämtad från en inlaga till en domstol, där en man begär att domaren ska döma makan till att bli en bättre hustru.

Ur programhäftet hämtar jag tre citat: "Äktenskapet är det yttersta självständighetsoffret." Om livsuppdraget: "Du måste ju vara en del av samhället du lever i." Om verk av Constanza Macras: "... är ofta ett energiskt scencollage fullt av musik, fantasi, besk humor, melankoli och punkig galenskap".

soft cell verkar därmed vara ett typiskt verk för koreografen-regissören.

Scen: GöteborgsOperan
Verk: Mongrel
Regi och koreografi: Marina Mascarell
Scenografi och kostymdesign: Kristin Torp
Texter: Jérôme Delbey, Toby Kassell, Marina Mascarell

Medverkande: Astrid Boons, Jérôme Delbey, Toby Kassell, Maxime Lachaume, Fan Luo, Waldean Nelson, Anna Ozereskaia, Dorotea Saykaly, Ekaterina Schushakova, Florian Teatiu, Lee Yuan Tu och Arika Yamada (dansare)
samt Chris Lancaster, Yamila Rios och Maths Tärneberg (musiker)

Verk: soft cell
Regi och koreografi: Constanza Macras
Scenografi: Kristin Torp
Texter: Zygmunt Bauman, Ingmar Bergman, Hanif Kureishi, J. L. Nancy, Björn Ulvaeus och Slavoj Zizec

Medverkande: Jim de Block, Simone Deriu, Jenna Fakhoury, Therese Fredriksson, Takuya Fujisawa, Mai Lisa Guinoo, Janine Koertge, Pascal Marty, Maria Chiara Mezzadri, Jonathan Savage, Michael Munoz, Ján Spótak, Oleg Stepanov, Satoko Takahashi och Ingeborg Zackariassen (dansare)
samt Almut Lustig, Matthias Breitlow (musiker) och Crista Alfaiate (sångare)

Peter Bohlin
4 nov 2015