Äntligen – Mats Eks Svansjön!

STOCKHOLM: De största koreograferna skapar en egen stil och en egen repertoar med roller som ger dansarna bästa möjligheter att framstå som personliga och mångkunniga individuella konstnärer. Tack och lov lever nu Mats Eks Svansjön åter.

Han skapade sin version med Cullbergbaletten 1987. Verket togs där alltför tidigt bort från repertoaren och har inte dansats sedan dess. När Kungliga Balettens chef Johannes Öhman nu lyckats återföra baletten till scenen är resultatet en enda lång dansfest, med närmast självlysande artister. 

Mats Ek har i grund omgestaltat Svansjön, därtill både förkortat och förlängt, både renodlat och komplicerat verket. Barfotadansstilen är hans egen, musikaliska. 

Scenografen Marie-Louise Ekmans kraftfulla kostymer bidrar högst verksamt till att förtydliga rollerna. Alla är skalliga utom prinsen. Svankåren utgörs av både damer och herrar.

I välvalda scener fördjupar och förstorar koreografen dramats karaktärer. Den unge prinsen har det inte lätt. Hans moder är stark, med dragning åt det dominerande, och framstår vid ett tillfälle också som trollkarlen Rothbart. Denne uppträder här i både svart och vit version. Och vem ska prinsen välja: den vita eller den svarta svanen?

Han ger sig ut på resa. Den går till Ryssland och Spanien, och däremellan till Israel, i ett starkt kontrasterande eget tillägg av koreografen.

Tjajkovskijs balettmusik är här inte sakrosankt. Mats Ek har valt och blandat på ett sådant sätt att mina öron skärptes för de enskilda styckena. Här dansas denna version för första gången till levande musik. Kungliga Hovkapellet, under dirigenten Jonathan Darlington, förvaltade uppgiften med den äran – inklusive ett stycke klezmermusik, framfört av klarinett och harpa – om jag hörde rätt: mycket vackert var också det stycket.

Balettens roller torde vara något av önskedrömmar för gestaltande konstnärer. Mats Ek har som vanligt valt sina dansare med yttersta omsorg. I förstalaget glänser Gina Tse (premiärdansare) som vit och svart svan.

I partierna som den svarta svanen framstår hon som hämningslöst passionerad, oemotståndlig. Det är också hon som ger baletten en passande avslutning.

Amerikanen Clyde Emmanuel Archer har bred bakgrund som dansare i bland mycket annat Alvin Ailey American Dance Theater. Han är lång och ståtlig, med härlig dynamik i de rörliga lemmarna.

I rollen som prinsen imponerar han enormt: mäktiga rörelser, stor personlighet. Nu är han andresolist. Han torde bli befordrad.

Rollen som prinsens mor har i Mats Eks upplaga genomgått en genomgripande förändring. Förstasolisten Daria Ivanova är storartad i rollen: kraftfull, säker, elegant, övertygande.

Rothbarts roll är också betydligt utbyggd. Här förekommer han i både svart och vit skepnad. Premiärdansaren Oscar Salomonsson (förklädd till oigenkännlighet) motsvarar utmärkt väl också rollernas stora krav på skådespeleri.

Vidare: tre narrar, två kavaljerer, en tilltänkt fästmö (den rollen kallas här Presenten), nio svanar, tio festgäster, härliga karaktärsdanser. 29 av Kungliga Balettens dansare imponerar, på mig hejdlöst.

Peter Bohlin
26 okt 2015

PS: I backspegeln framstår det som en bragd att Cullbergbaletten med bara 17 dansare kunde framföra detta utomordentliga verk.