Gala skapade känsla av dansglädje

WILLMANSTRAND: Årets balettgala med gäster från när och fjärran var åter en lyckad helhet. Den konstnärlige ledaren Juhani Teräsvuori kunde vara nöjd med resultatet. Mycket planering krävs innan en föreställning blir till och Teräsvuori berättar för Dansportalen att hans utgångspunkt är utbudet. Därefter väljer han dansarna.

Denna sommar gavs balettgalan tidigare än vanligt, i stället för i augusti redan i mitten av juni. Den gamla stadsteatern skall stängas inom kort och verksamheten flyttas över till ett nybygge. Innan dess hann man dock njuta av galans högklassiga program.

Solistparet Alexandra Kozmér från Ungerns Nationalbalett och István Simon från Dresdens Semperoper, var sympatiska proffs som imponerade både
med talang och med stark inlevelseförmåga i två nummer.

Vi fick njuta av ett klassiskt pas de deux ur Talisman (koreografi: Aaron S. Watkin efter Petipa, musik: Rodrigo Drigo) och av vackert modernt i On the Nature of Daylight av David Dawson.

Detta kan man säga också om de långväga gästerna från Boston Ballet. Ashley Ellis och Paulo Arrais inledde med Promenade Sentimentale till den melankoliska Clair de Lune av Claude Debussy. Artistiskt och harmoniskt.

Parets andra nummer, Pas de deux ur tredje akten i Svansjön, med den svarta svanen, stärkte intrycket av gediget kunnande och artisteri.

Den Jerevanfödde karismatiska stjärnan Davit Galstyan från Toulouse var en dansare som med ett fint sätt presenterat sig redan vid galan förra året, då i ett pas de deux ur Paquita och ett annat ur Le Corsaire. Denna gång dansade han solot Les Bourgeois (koreografi: Ben van Cauwenbergh, musik: Jacques Brel). Publikfavorit blev både mannen och koreografin som är känd från andra galaföreställningar. 

Alena Skatula och Denis Klimuk, solistdansare vid Estlands Nationalbalett, är långa och ståtliga. Deras grundteknik är bra, de är skolade i Vitryssland, och de har alla förutsättningar att göra fint ifrån sig.

Alena Skatula uppträdde först i det berömda numret Den döende svanen, och senare tillsammans med Klimuk i ett modernt: Svanen koreograferad av Olga Kostel till musik av Massenet. Detta nummer var  trevligt och fräscht dansat.

Pas de deux ur Törnrosa (kor. Thomas Edur enligt Petipa) var korrekt utfört men något andlöst. Ifall gnistan i dansen hade funnits med skulle också applåderna ha belönat paret bättre för det tekniskt svåra numret.

På Estoniateatern har jag sett Alena Skatula göra en fin tolkning i titelrollen av Manon och ser fram emot att både hon och Denis Klimuk ännu kunde utvecklas så att även själen i allt de gör skulle synas.

Gruppen Introdans från Holland var att betrakta som huvuduppträdaren och dess dansare fick också mycket utrymme i programmet med två verk. Polish Pieces av Hans van Manen till musik av Henryk-Mikolaj Górecki var en fröjd för ögat med sina formationer för 12 dansare.

Dessa vältrimmade dansare, utbildade i klassisk balett men med modernt rörelsespråk i föreställningarna, var ytterst precisa och effektiva i sina heltrikåer, färggranna i rött, gult, violett, grönt och blått – samtidigt också muntra och samstämmiga i sina poser och unisona rörelser i detta nummer, som är mycket passande för att erövra nya dansvänner. De underhöll sin publik och skapade en känsla av dansglädje.

Gruppens andra nummer Maraschino Cherries av spanske koreografen Cayetano Soto var fullträff även den. Kostymeringen var åter lite annorlunda – inte minst i ögonen på de åskådares som kommer mera sällan till teatern.

Männen inleder i bara överkroppar, klädda i kjolar och svarta knästrumpor, inget nytt numera med klädseln av denna typ, och de är hur manliga som helst. Damerna är likaså kvinnliga, i samma klockskurna kjolar ovanpå beige leotards [kropps-
strumpor] – hela gruppen i en rytm där alla andas unisont. Körsbär på en glassportion, en prick över i på denna gala, alldeles i slutet.

Föreställningen är över och solisterna står i en lång rad och tar emot publikens hyllningar. De är alla ljuvliga. Ett litet skönhetsfel även i denna gala (som arrangören inte kan rå för): raden är inte rak. En fot kommer många gånger längre fram mot rampen än alla de övriga.

Nu är det dags att se fram emot nästa års arrangemang i ett nybygge för stadsteatern dit konferencieren Timo Sokura hälsar alla varmt välkomna. Själv är denne språkligt skicklige och humörodlande, före detta dansare och producent vid Operan, nominerad till teaterchef vid Lappeenrannan kaupunginteatteri – stadsteatern i Willmanstrand – där dansen alltid fått utrymme.

Anita Jokela
26 juni 2015