Mumintrollet en balettsuccé

HELSINGFORS: Tove Janssons Mumin med familj och vänner uppträder live på Nationaloperan, en främmande tanke kanske: Mumintrollet som balettfigur – detta ganska runda och klumpiga, figurlösa troll i en värld av visuell konst där kroppsformen spelar en viktig roll.

Men vänta, koreografen Anandah Kononen hade nog i sin fantasi från början klart hur allt skulle lösas, och det blev en succé. Baletten som konstform fick säkert nya vänner.

Populariteten gjorde att man var tvungen att förflytta verket Mumintrollet på Kometjakt, från den lilla salongen till den större och sätta in nya föreställningar under våren. Aldrig tidigare tycktes så många i publiken ha varit under 10 år. 

I början öppnar sig en rymdscen framför ögonen på oss. Den inspelade musiken av Panu Aaltio klingar i toner som för oss till berättelsen om främmande sfärer. Nio underbara ballerinor iklädda glittrande vita tutus [de kortkorta balettkjolarna] glider fram på tåspets i pas de bourrée-steg [mycket korta steg på tåspetsarna med fötterna tätt samman].

Deras njutbara uppträdande avbryts vid Kometens (Daria Makhateli) häftiga intåg med eleganta grand jetés i diagonal [stora flygande hopp] – i röd tutu med en liten förlängning baktill. Hon rör sig hemlighetsfullt med skarpa rörelser alla gånger hon kommer fram, och det är henne alla är rädda för i denna berättelse.

Nästa scen för oss in bland jordiska varelser, om Mumintrollet (Jani Talo) och Sniff (Ilja Bolotov) kan anses representera dessa. De är på utflykt på landet, Mumintrollet fiskar pärlor och Sniff hittar en hemlig grotta, och när de väl kommer hem drabbas Muminvärlden av ett regnoväder.

På morgonen berättar Bisamråttan (Asla Jääskeläinen) att hans bo förstörts, och om jordens undergång. Då beslutar Mumintrollet och Sniff att besöka ett observatorium för att ta reda på hur allt står till, vilket de också gör.

På platsen tas de emot av två gamla professorer i vita rockar (Ville Mäki, Teemu Tainio) – och de kan dansa ganska bra. Vi blir vidare bekanta med Snusmumriken, trovärdigt tolkad av Stanislav Belyaevskij, med en mycket engagerad Muminmamma (Riina-Kaisa Huovila – även Butiksbiträdet) – och förstås också med Muminpappan. Inne i den kostymen döljer sig Sergej Popovs slanka gestalt.

Det är många scener som byts i rask takt, och barnpubliken följer berättelsen intresserat. Vi ser förutom de ovan beskrivna miljöerna också havet – en blå lina dras över scenen för att markera vågor – Mumintrollets och Snusmumrikens färdande med en färja/flotte, och ängs- och torgscener.

Vidare finns personer som Butiksbiträdet och djur typ Ödlan och Tärnan (Petia Ilieva, stark i båda rollerna), den trovärdiga Violinistgräshoppan (Linas Kavaliuskas), de roliga Svarta Kräk (Ville Mäki, Teemu Tainio), en mängd av Gräshoppor samt växtlighet i bra klassisk balettform med namnet Angostura (Titta Karhunen, Emilia Karmitsa, Ira Lindahl och Camilla Rajalin).

Anna Kontek har skapat de lyckade kostymerna vilka ju spelar en mycket viktig roll. En del av dansarna svettas nog ordentligt i sina, trots att deras insats i själva dansen inte kan vara alltför virtuos på grund av det tunga materialet omkring kroppen.

Det är främst karaktärer och varelser som inte nämns i Tove Janssons bok, som tar hand om de riktiga balettstegen eller dansar i en utrustning där man kan utföra rörelser obehindrat. De är, förutom växterna, de ljuvliga Sjöjungfrurna (Emilia Karmitsa, Charlotte Schauman-Mäki, Yimeng Sun), de ståtliga Coloradobaggarna och Skalbaggarna (Evaldas Bielinis, Alfio Drago, Aki Pakarinen i båda rollerna).

I scenen där Mumintrollet drömmer om Snorkfröken dansar Jani Talo och Tiina Myllymäki iklädda ”vanliga” dräkter en kärleksduett i bästa stil. Senare visar de sin talang som dansande Mumins, uttrycksfullt och klart markerande kroppens och fötternas rörelser. Man märker road också hur insatt en Muminfigur kan vara i att utföra en fin rond de jambe par terre [cirkulär benrörelse med tåspetsen mot golvet]. Som vi vet har Snorkfröken en tendens att tänka på hur man ser ut. Hon rättar till locken i pannan ibland för att försäkra sig om elegansen.

Rytmiska tangotakter som byts till annat latinamerikanskt leder Muminfolket, Sjöjungfrur och Skalbaggar till en munter dans, en scen med fröjd och framtidstro. Alla faror är över då kometens färd gått förbi jorden. Dansarna har gjort sitt. Många uppträdde i flera roller, alla engagerade i sina uppgifter.

Den älskade figuren Mumintrollet med vänner visualiserad live på Nationaloperan är en nyhet som säkert har en framtid under kommande säsonger.

Anita Jokela
1 juni 2015