Koreografin överröstas på GöteborgsOperan

GÖTEBORG: Med teater- och dansverket If we shadows have offended presenterar GöteborgsOperans Danskompani den norske regissören, koreografen och dramatikern Alan Lucien Øyen med ett originalverk.

2014 belönades han och medförfattaren Andrew Wale med norska Hedda-priset för årets bästa "scenetekst", i det fem och en halv timmar långa skådespelet Coelacanth (= kvastfening).

If we shadows have offended utgör andra delen av tvådelade programmet Shadowland/Neverland, vars första del är Det stora oväsendet (se Dansportalen 31 mars). Øyens verk är en en och en halvtimmes pjäs framförd på engelska, med dansinslag.

När jag såg verket andra gången hade man infört högtalare för de medverkande, vilket jag noterade med tacksamhet. Vid urpremiären hörde jag helt enkelt inte tillräckligt mycket av vad som sades. Dessutom visades nu texten i översättning till svenska på teaterns textmaskin. Jag tyckte att det behövdes.

Verket är nämligen inte lättillgängligt. I programhäftet beskriver Øyen projektet som en önskan att utforska psykologins Peter Pan-komplex, och som en önskan att ta reda på mer om förlorade barns vilsenhet.

Øyen beskriver också sin metod: att skapa "en serie minnen som slår i varandra, som i ett kalejdoskop. Den ena bilden avlöser den andra, nästan slår bort den, för att ännu ett minne ska få plats." Jag måste erkänna att jag finner metoden riskabel.

Arbetssättet har varit brett anlagt. Till den första repetitionen hasde Øyen bett dansarna att själva skriva texter med barndomsinnehåll. Några av dessa finns med i föreställningen. Det framhålls också att "både text och koreografi har utvecklats med bidrag från och i nära samarbete med dansarna."

Det färdiga verket
Verket har två huvudroller. Mamman spelas av Kate Strong, som utbildade sig till dansös. Efter tio år med William Forsythe i Frankfurt-baletten och arbete med bland annat Johann Kresnik i hans Koreografiska teater har hon omfattande erfarenhet och är en klar scenpersonlighet också när hon inte talar.

Hennes son Peter gestaltas av Jonathan Savage, utmärkt även i funktionen som skådespelare. Återkommande gestalter är en psykolog som fått namnet Think, utrustad med trollsländevingar, och en barndomsvän, Michael, som både är närvarande och död, klädd i skelettkostym.

Andra figurer går ut och in i roller. Vid en maskerad kommer en person klädd i röd kostym med svarta horn i pannan. I en annan scen är han Djävulen som sitter och klipper film, som om människors minnen vore reducerade till negativ.

Tydliga för innebörden är scener som när boken Peter Pan-syndromet kommer med posten, och ett kuvert som innehåller en röntgenbild med moderns lungor svarta av rökning.

Mindre tydlig är koreografins funktion, med ett par undantag. I en scen håller mamman på att möblera om. Tre svartklädda dansare gestaltar då möbler. Peter säger, flera gånger (i min återgivning): "Jag önskar att Du inte höll på sådär. Du bara flyttar omkring, men ingenting förändras." Där liksom på andra ställen, framstod för mig förfarandet med återkommande upprepningar som oklart till funktionen.

En central scen inleds med att mamman och Peter sätter sig på var sin stol långt fram på scenen och inleder ett resonemang om skuggor och drömmar. Det är första gången och kanske enda, som de talar till varandra som om de lyssnar på svaren. Förargligt nog kunde jag just där inte uppfatta allt som sades, och just där var texten på textmaskinen ofullständig.

Scenen övergår i verkets bästa. Stolarna blir en våningssäng. Peter och storebror Jan argumenterar om vem som ska få ligga på hedersplatsen, överst. De börjar leka tågresa, och just där blommar koreografin ut i fantasi och begriplig funktion.

Leken slutar med att Peter åter intar överslafen. Det blir kallt i kupén, med imma på fönstret. (Under tiden dras den andre bort från underslafen.) Peter frågar: Jan, är Du där? Därmed slutar scenen i en blackout.

För mig slutar då den scenen i ett frågetecken. Var Jan där från början eller också bara en önskedröm i Peters fantasi?

En rad från Pucks avslutningsmonolog i Shakespeares En Midsommarnattsdröm har fått ge titel åt Øyens verk: If we shadows have offended – i Hagbergs översättning "Om vi skuggor er misshaga", båda texterna mycket lämpligt tryckta i programhäftet. Men där blev jag riktigt förvånad. Också den texten knuffades bort, eller snarare överröstades av ljud och övergick i något annat. Det är nog inte ofta barden behandlas på det sättet.

Øyen skriver i programhäftet "Mina verk handlar ofta om vår rädsla för att dö." En till slut både känslosam och vacker scen handlar också om moderns död. Skärmar (som utgör praktiskt taget hela scenografin, mycket rörlig, i verket) flyttas runt.

Mamman blir ombedd av läkare att gå in genom en dörr, om och om igen. Nya läkare, nya dörrar. Till slut står alla skärmar till vänster på scenen, i rad. Där väntar den sista dörren. Mamman sträcker ut sin ena hand mot Peter till avsked. Utan ord. Den tysta scenen var också den mest talande.

Ambitioner
I programhäftet formulerar sig Øyen så här: "Vi befinner oss än i det ena minnet, än i det andra. Dansarna går ut och in i sina roller, ut och in i minnen, i pjäsen, i berättelserna."

Jag måste medge att Øyen därvidlag har lyckats i sin föresats. En förhoppning han uttrycker är "Jag vill beröra". – Inte mig, denna gång.

Och utforskandet av psykologins Peter Pan-komplex? Önskningen att ta reda på mer om förlorade barns vilsenhet? – Inte i mina ögon.

Vad jag i stället främst bär med mig är minnet av en självlysande dansör med en fascinerande, dynamisk rörelsekonst i några solon. Lee-Yuan Tu hoppas jag hädanefter få se i ledande roller.

If we shadows have offended
Koreografi, scenografi och text: Alan Lucien Øyen
Koreografiassistent: Daniel Proietto
Dramaturgi och text: Andrew Wale
Kostymdesign: Stine Sjøgren
Ljusdesign: Martin Flack
Ljuddesign: Gunnar Innvær
Gästartist: Kate Strong
GöteborgsOperans Danskompani
Musik: Michael Andrews, Dustin O’Halloran, Frédéric Chopin m. fl
Dialog på engelska. Både text och koreografi har utvecklats med bidrag från och i nära samarbete med dansarna.
Längd: 90 min. Dansare: (12 manliga, 1 kvinnlig)

Peter Bohlin
15 april 2015