En svensk dröm tar form

STOCKHOLM: Den 17 april är det urpremiär på Kungliga Operan för Alexander Ekmans Midsommarnattsdröm. Vid en träff med vänföreningen Operans Balettklubb berättade han och kompositören Mikael Karlsson om verkets tillblivelse och sitt fleråriga samarbete.

Alexander Ekman, varför Midsommarnattsdröm?
Det var Johannes Öhman som frågade mig för nästan två år sedan om jag ville göra En midsommarnattsdröm. Jag tänkte efter länge – Shakespeares pjäs är ganska komplicerad och jag funderade på hur jag kunde göra den. Där finns många karaktärer och jag tror inte riktigt det är min grej att göra redan existerande saker.

När jag gjorde A Swan Lake i Oslo, också tillsammans med Mikael Karlsson, så utgick vi från ett helt nytt koncept. Det var mer en svansjö om Svansjön, och min Midsommarnattsdröm utgår från vårt svenska sätt att fira midsommar, så Johannes får inte riktigt det han ville ha kanske, men någonting nytt i stället.

Är det någonting kvar av Shakespeare?
Det skulle vara drömmandet i så fall och att det handlar om olika världar. Andra akten är en stor drömscen, så det är kvar. Och det är inte en ton av Mendelssohn kvar heller, Mikael Karlsson har skrivit helt ny musik.

Har ni jobbat ihop länge?
Förra året gjorde vi A Swan Lake i Oslo, det var en jätteproduktion, sedan har vi bland annat gjort Left Right Left Right för Nederlands Dans Theater och Tyll som dansats här på Operan. Vid Juilliard School i New York gjorde vi en liten grej – det har blivit ganska många grejer nu.

Vi har känt varandra sedan jag flyttade till New York, 2011 ungefär, en ganska kort tid alltså.

Vi har haft ett fantastiskt samarbete och jag känner mig väldigt lyckligt lottad att få arbeta med honom.

Vi har hittat ett så bra sätt att jobba ihop och det är extremt unikt att arbeta så tätt tillsammans med en kompositör och att hela verket är nytt – att ingenting redan existerar är så otroligt spännande.

Att skapa på det sättet i stället för att skapa till musik som redan existerar. Här växer allt fram tillsammans.

Mikael Karlsson, hur har samarbetet varit för dig?
Det har blivit en vänskap mellan oss och jag känner mig också lyckligt lottad. Det är få människor som jag jobbat så intimt med. Vi jobbar utifrån en 'orädsla' och en lekfullhet som vi båda uppskattar och det kommer någonting nytt ur det.

Du bor och komponerar i New York. Har du också någon tjänst där?
Jag undervisar ibland på ett konservatorium i komposition, musikteori, gehör och pianoharmonik.

Kan man lära sig gehör?
Ja absolut! Du kan få några lektioner – det är aldrig för sent.

Kan du beskriva hur du arbetar?
Jag skriver väldigt många olika sorters musik, och jag tycker om att prova olika genrer. Min kammarmusik låter annorlunda än min dansmusik till exempel.

Alexander, när du börjar med ett nytt stycke, sitter du och funderar länge, eller sätter du igång direkt med att göra steg?
Det är olika, varje gång faktiskt, kreativiteten är ett mysterium egentligen. Jag vet inte varför jag gör ett nytt verk ibland, eller varför vissa verk börjar som de gör.

Jag får idéer och blir inspirerad av vad som rör sig runt omkring. Och när idéerna kommer så är det mitt jobb att skriva ner och bearbeta dem. Nu handlar det om svensk midsommar och där finns det mycket hö till exempel, då har vi hö över hela scenen – och vad kan man göra med hö . . .

Det är en konstant process, och nu när vi är inne i slutfasen är det ganska jobbigt. Nu kan vi inte leka längre, nu måste det bli klart – fast för mig blir ett verk aldrig riktigt klart. Det är en levande konstform, och det blir alltid litet olika också – jaa, det är spännande!

Blir det litet av 'kill your darlings' ibland?
Absolut! Man kanske får 50 idéer och av dem kanske inte hälften funkar i verkligheten. Då måste man kunna säga det, även om man står framför 40 dansare, 20 tekniker, en kompositör och alla musikerna. Då är det mitt jobb att rädda alla från det misslyckandet,

Det är en enorm maskin att dra runt på en sån här teater, folk blir irriterade och arga och de blir rädda för att de tror att jag inte vet vad jag gör – men ingen vet ju vad jag har för slutvision. Jag ser ju den och måste bara köra på den, gå vidare med den och hoppas på att den är bra – men det är jätteläskigt!

Mikael får du också ändra på mycket?
Ja, när jag landade här så var väl ungefär 30% av musiken klar och nu kanske 60%. Poängen är att jag ska kunna anpassa musiken till vad Alex behöver. Det är inte min musik som ska styra slutresultatet. Alla förstår kanske inte varför man ändrar eller stryker i ett verk, men om slutresultatet är bra, då är allt förlåtet.

Alexander, vad kommer härnäst?
Jag tror att jag ska lämna dansen för ett tag. Jag vill arbeta mer med film och andra projekt. Jag känner att jag vill göra något annat. Men först semester – sedan vill jag upptäcka nya världar.

Jo – och så ska jag debutera som solodansare på Bolsjojteatern i maj! A Swan Lake har blivit nominerad till priset Benois de la Danse och då ska man visa upp något. Men att ta dit en föreställning med scenen full av vatten är ju inte så lätt, så jag tänkte att då får jag väl dansa själv i stället. Det blir en utmaning!

Intervjuare Anders Jörlén
9 april 2015