Artiklar från 2008 – till idag
Ludvig Daaes Fun, Laughs, Good Time. Foto Chrisander Brun
STOCKHOLM: "Vi lovar att varenda åskådare går hem med ett leende på läpparna och värme i hjärtat." utbasunerar MDT – the place to be, som 3 – 6 december arrangerade festivalen Another Fine Selection, med artister från Belgien, Island, Nederländerna, Norge, Sverige och Tyskland i sju verk.
Spännvidden var oerhört stor. Dansportalens utsände såg fyra verk och rapporterar här om de två mest intressanta.
Norsk feelgood
P.A.R.T.S. (The Performing Arts Research and Training Studios) är en internationell, tvåårig utbildningsinstitution som startades i Bryssel 1995 av den berömda belgiska koreografen Anne Teresa de Keersmaeker.
Skolan har blivit något av ett Mecka för den samtida dansen. Där är (efter bland annat tre år på Svenska Balettskolan i Stockholm) den norske koreografen och dansaren Ludvig Daae utbildad.
Under en "working residency" – en numera ofta förekommande form av fördjupat arbetsstipendium – skapade han på MDT förra året Fun, Laughs, Good Time. Detta stycke, i två kortare akter, är precis vad titeln säger: ett glatt och trevligt stycke som gör åskådaren på gott humör.
Daae verkar dessutom vara en ödmjuk konstnär. I programbladet kallar han sig själv initiativtagare till verket. Som skapare och medverkande listas dansarna samt ljus- och ljudteknikerna Marcus Baldemar, Tove Berglund, Chrisander Brun, Robin Jonsson och Rebecka Stillman, tillsammans med Daae.
Ett välkommet innehåll i verket är presentationen av de medverkande. Det är annars en alltför ofta förbisedd faktor att åskådare väldigt gärna vill veta vem som är vem. Rebecka Stillman passade också på att upplysa om att den på MDT just framförda versionen är den nionde i ordningen.
Fun, Laughs, Good Time. Foto Chrisander Brun
Strukturen i verket är lös, men det gör ingenting tack vare de många lustiga infallen. Under en stillsam dans, där de tre dansarnas fötter verkar vara klistrade vid golvet, utbredde sig bakom mig hörbar glädje. Jag undrade vad detta berodde på, tills också till mig anlände en burk med pepparkakor att förse sig ur.
Kakor, radiostyrda bilar och ett glas vin må ha föga med koreografisk verksamhet att göra, men sådant sprider onekligen en grad av trevnad omkring sig. Och när det dansades bjöds rörelsekonst av angenäm art, framför alllt av Rebecka Stillman och Ludvig Daae själv.
Direkt sensationell var Chrisander Bruns ljusdesign. Han ansvarade också för scenografin. Enhetliga ljusgrå färger förbyttes snabbt till neonillgröngula kostymer (av Tove Berglund) och hudpartier i mörkblå neonglans. Dessutom lyckades han måla en del av fonden i illgröngult. Elegant trolleri!
Erna Ómarsdóttir i Lazyblood. Foto Christphe Lucien
En fenomenal isländska
En jättesöt liten tjej med långt hårsvall, höga klackar, svarta strumpbyxor och snygg röd klänning kommer ut på scenen med en lång man. Den stillsamma presentationen låter ungefär så här (fast på engelska):
Hej jag heter Erna och kommer från Island. Det här är Valdimar. Vi skulle vilja tillägna publiken vår första sång.
Därefter bryter helvetet löst. Erna och Valdimar kör publiken genom en akustisk mangel. Kontrasten är bedövande. Efter en liten stund inser åskådaren dock att volymen inte är obehaglig. Det knastrar inte i öronen.Efter sångens slut är tystnaden kompakt. Erna bryter den med:
Hörde ni texten ordentligt? Var det tillräckligt högt? Texten är mycket viktig.
Där börjar åskådaren inse att programbladets anvisning är helt korrekt: Mellanrummet mellan sångerna är lika viktigt som sångerna själva. Kanske till och med ännu viktigare. Under den alltför korta timme som Lazyblood varar leder Erna publiken på en infallsrik färd, kryddad av hennes mångsidiga konstnärskap och varma personlighet.
Den här sången vill jag tillägna alla som har fyllt år, eller ska göra det.
Och så bjuds publiken på en födelsedagsdryck. Eller:
Den här sången vill jag tillägna alla mammor. Jag är också en. Jag hade tänkt tala om att föda barn och amma en baby, men jag är rädd att jag skulle börja gråta då. Men kanske i foajén efteråt ...
Denna konsert är också en högst fysisk föreställning, med betydande teatermässigt innehåll. Erna Ómarsdóttir far omkring som ett litet jehu på scenen och ut i publiken. Vid ett tillfälle står hon i hög brygga, i sina höga klackar, och vrålsjunger.
Enkla kostymbyten (en glittrande, höftlång jacka eller ett par änglavingar) fungerar som rörlig scenografi. Peruker åker omkring på teatern. Till slut har hon bara en peruk (om än lång) på överkroppen. Ungefär i mitten av konserten hade hon sagt:
Jag hade egentligen tänkt klä av mig här, men jag tror inte att jag törs.
Ur Lazyblood. Foto Christophe Lucien
Jag utnämner härmed Erna Ómarsdóttir till en komplett artist, ett fenomen. Hon tog examen vid P.A.R.T.S 1998 och har sedan dess drivit en intensiv karriär. Fem gånger har hon tilldelats det isländska danspriset "Griman" (ungefär Teatermasken). Hon har samarbetat med Björk – den kombinationen torde det ha slagit gnistor om!
Under flera års internationell verksamhet arbetade hon tillsammans med bland andra Ballet C de la B, Jan Fabre och Sidi Larbi Cherkaoui.
Tillsammans med Valdimar Jóhansson bildade Erna Ó. år 2008 dansgruppen Shalala. Han är mycket lång. När han mot slutet uppträder i kortbyxor, änglavingar och rödglittrande platådojor verkar han vara två meter. Han främst kompletterar henne, men gör det utomordentligt väl.
"Vi lovar att varenda åskådare går hem med ett leende på läpparna och värme i hjärtat" står det i programbladet. Jag ler fortfarande. Och inte är det så kallt än?
Peter Bohlin
10 dec 2014
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision