Streetstilar blandas med modern dans

STOCKHOLM: I Fredrik ”Benke” Rydmans nya föreställning ”Stop. Play. Rewind. – The Monopoly Game” får åskådarna följa nio dansares resa genom känslouttryck och förvandling.

Föreställningen tar sin början i en grå vardag där gruppen är i centrum och allt är lätt och harmoniskt. Ingen, utom möjligtvis en person, sticker ut ur mängden. Glada följer alla varandras påhitt med stor entusiasm. Dansen är musikaliskt medryckande och bjuder publiken till interaktion.

Men snart bryts balansen.

I sökandet efter den egna identiteten förstärks egot och plötsligt infinner sig känslan av konkurrens. Det som en gång var självklart harmoniskt förbyts och stundtals får dansarna uppleva utanförskap.

Rydmans lek med tekniska moment går bitvis att likna vid ingenjörskonst. Dansarna står för landskapsomvandlingarna. Med lutningar och hjälpmedel reformeras förutsättningar och påverkar händelseförlopp och dans.

Belysning lyfter fram känslostämningar och begränsar eller öppnar upp scenrummet. Varje dansare har sina egna ljusmoment som befäster personligheter. Den nyskrivna musiken av bland andra Johan Liljedahl, Andreas Kleerup och Mando Diao blir självklara delar av föreställningen.

Koreografin är lättillgänglig och underhållande. Anton Borgströms finurliga rolltolkning tilltalar och mätdansen som tillägnas honom är både rolig och fascinerande. Kroppar utmanas till alla möjliga tänkbara vinklar i snabbt och precist tempo.

Rörelser och dansstilar representerar karaktärerna. Streetstilar blandas med modern dans. En kort sekvens av klassisk balett fladdrar förbi. Det blir skillnad på utförande beroende på i vilken situation dansarna befinner sig. För dem som hamnar utanför, blir dansen mer närgången och på något sätt ärligare.

Förhandsvisningar är extra spännande för alla inblandande. Publiken har bara ett hum om vad de ska få vara med om. Koreograf och dansare är troligtvis spända över hur verket tas emot. Rörelser och tekniska moment prövas och kan vid behov omarbetas. En del behöver tajtas till och nyfikenheten väcks om hur Rydman tänker. Vilka förändringar kommer göras innan det är dags för premiär och publiken strömmar in till Dansens Hus?

Bakom de glada tillgängliga sekvenserna skymtar en viss samhällskritik. Igenkänningsfaktorn är påtaglig. Vad driver människor till att passa in? Grupptillhörighet och individualiseringen får oss ibland att göra handlingar som kanske inte är så genomtänkta. I just den här föreställningen sker ingen fördjupning av ämnet utan det ligger mer som en underliggande ton. Rydman får utlopp för teknisk kreativitet och hans flinka dansare låter publiken underhållas.

Jenny Berkán
5 dec 2014