Att återupptäcka och omvärdera idén om hur ett danskompani fungerar

STOCKHOLM: En lokal på Norrtullsgatan i Stockholm var under många år bas för Efva Liljas nyskapande verksamhet, under namnet E.L.D. (Efva Lilja dansproduktion). Aktiviteterna i studion fortsätter sedan 2006 som en konstnärsdriven plattform för dans och konst, under ledning av Anna Koch, f. d. dansare i E.L.D.. Detta centrum bär nu det vidareutvecklade namnet Weld.

Aktiviteterna i studion fortsätter sedan 2006 som en konstnärsdriven plattform för dans och konst, under det vidareutvecklade namnet Weld. Chef och konstnärlig ledare är Anna Koch, som varit verksam som koreograf och dansare under de tjugo år som gått sedan hon inledde sin konstnärliga bana som dansare i E.L.D..

Förra året startade Anna Koch en egen ensemble. Sex dansare med olika bakgrund samlades under gruppnamnet Weld Company 2013. Praktiskt taget nyutbildade och mycket erfarna dansare, från olika länder, arbetade sida vid sida.

I den inte helt lättgenomträngliga programförklaringen står bland annat: "Weld Company är ett förslag till hur man kan återupptäcka och omvärdera idén om hur ett danskompani fungerar. Weld Company uppdaterar kompaniformen och utgår från ett kollektivt arbete som förs genom en av Weld tydligt given struktur."

Dokumentation är en mycket viktig del av arbetet. Ambitionen är att årligen producera en bok, "som en kompletterande förlängning av projektet".

Helt nyligen utgavs den första boken med titeln "No Talking, No Props. Weld Company 2013" (redaktör Anna Koch, Stockholm 2014). Boken är skriven på engelska. För mig är boken en oumbärlig ledsagare/hjälpreda till ensemblens föreställningar. Ty, som Marie Fahlin antyder i sin artikel: Kanske innebär arbetet förnyelse i högre grad för dansarna är för publiken.

I grova drag ser en grundmetod för utarbetande av ett blivande verk ut så här: Dansarna skapar egna "performance directives", vilket jag med tvekan översätter till idéprinciper. (Jag gissar att det i detta egna skapande finns en anledning till att Kajsa Sandström i sin text uttrycker glädjen över att hon i detta kompani inte behöver kompromissa.)

Vidare: alla "performance directives" får inte plats i varje föreställning. Något måste uteslutas. Därför kommer varje framförande att till en del leva sitt eget liv, inom den givna ramen. Spännande för dansarna, som måste vara alerta för vad som pågår. Svårare för den oinvigde åskådaren att inse vad som är på gång, utöver spännningen dansarna emellan.

Det kanske bör framhållas att det i föreställningarna inte finns något meddelande att tolka, inte något chiffer som skall knäckas.

Koreografens uppgift eller Åt vilket håll skall man bege sig för att upptäcka vad man inte redan vet?
Jag må vara lättroad, men jag har haft väldigt roligt under läsningen av boken. Skrattet har varit besläktat med den upptäckandets glädje som drabbade mig första gången jag kom i kontakt med en pjäs av Ionesco: "Den skalliga primadonnan". Där skapade han en teaterform som så småningom fick beteckningen absurdism.

En höjdare i boken är koreografen Rebecka Stillmans text. Den börjar med tanken på ett verk man inte minns när det tagit slut. I fortsättningen skisserar Rebecka Stillman en metod för att hitta luckor och/eller skärningspunkter mellan befintliga kunskaper för att hamna – inte i absurdism, som Ionesco, men ändå i obanad terräng.

Där anar jag en humanismens version av vad matematikerna predikar: På avgränsad yta finns det plats för ett oändligt antal prickar. (Sådana kan ju vara oändligt små.)

När Rebecka Stillman senare, med utgångspunkt från material som är svårt att minnas, söker sig fram till okända strukturer och resonerar om en fortsättning ett steg längre – då blir jag glad som över en fin present.

Boken är knappt 60 sidor lång, men det har tagit tid för mig att läsa – faktiskt har jag inte läst alla texter i boken än. Många stycken har jag velat fundera på och återvända till. För mig har boken inte enbart handlat om gruppens skapande dans utan också om utvecklandet av min egen fantasi.

Föreställningar
2014 startade Anna Koch en andra ensemble, Weld Company 2014 med sex nya dansare. Åter: Praktiskt taget nyutbildade och mycket erfarna dansare, från olika länder, sida vid sida. I ett förträffligt åskådningsexempel gavs en kväll på Weld först ett stycke av den tyske artisten och koreografen Litó Walkey med 2013-ensemblen. Efter en paus gavs så samma stycke, där dansarna i 2014-kompaniet fick medverka, efter repetitioner med de ursprungliga dansarna.

Det var en stor upplevelse att se hur olika de två styckena blev. Dels kunde man iakttaga hur dansare samverkade på olika sätt, dels var skillnaderna i det tematiska innehållet så stora eftersom några rörelsesekvenser framstod som nya, samtidigt som andra (enligt arbetsmodellen) inte fick plats.

Författaren av programbladet beskriver samarbetet i följande poetiska ordalag: "Adepterna ur Weld Company 2014 besöker repertoaren som fantomer från framtiden (min kursivering).

När detta skrives arbetar det nya kompaniet under en period tillsammans med Margaretha Åsberg - lysande idé!

Tillägg
Dansare i Weld Company 2013: Robin Dingemans (NZ/GB/SE), Sybrig Dokter (NL/SE), Marie Fahlin, Noah Hellwig, Sandra Lolax (FI) och Kajsa Sandström.

Dansare i Weld Company 2014: Caroline Byström, Elias Girod (FI), Pavle Heidler (HR), Josefine Larson Olin, Per Sacklén och Anna Westberg.

I boken förekommer i en inledande text termen diskursiv praktik. Enligt Wikipedia lanserades denna term av en lingvist 1989 och betydde då "produktion och konsumtion av texter". Jag anar att termen med tiden fått en bredare innebörd.

Den skalliga primadonnan spelas denna höst på Boulevardteatern i Stockholm.

Peter Bohlin
20 nov 2014