Två gästspel och en storartad duett

STOCKHOLM: Två förstklassiga tvåaktsföreställningar och en storartad, lång duett var den stora behållningen under en vecka i Stockholms innehållsrika dansmånad november. Genast kan konstateras: Det var alldeles för länge sedan Skånes Dansteater och Norrdans gästspelade i Stockholm.

Under tio år som dansör vid GöteborgsOperan har brasilianske Fernando Melo parallellt lyckats göra internationell karriär som koreograf. Med In the Middle of Nowhere har han för Norrdans skapat ett förstklassigt stycke koreograferad teater.

Dansarnas uppgifter pendlar mellan det stramt behärskade och det utlevande expressiva i maktspel som vibrerar av undertryckta känslor. Gråa bord är både spelplatser och uttrycksfulla redskap i de mentala dragkamperna. 

I en scen sitter man och kvinna vid var sin kortsida på ett långt bord. De förblir praktiskt taget orörliga, men med var sin metronom antyder de underliggande känslostormar. Samtidigt uttrycker tre herrar (plus en betjänt) vid bordets bortre långsida de strider som fortgår mellan de tu. Aggressiv tystnad och känslor som framförs i tystnad: konfrontationerna är mustiga.

Mångsidige Patrick Kinmonths utsökt stiliserade kostymer bildar en levande 1800-talstavla i, med något undantag, svart, vitt och grått. Scenografin är delad i två spelplatser, där publiken ser en sida i taget. Mycket originellt, och det fungerar utmärkt.

Ljudbild: dovt muller, därtill ett vackert, långsamt Chopinstycke som framförs på piano i högtalare och separat, av två dansöser, på klockspelsklockor med handtag.

De nio dansarna i Norrdans framstår var och en som kompletta scenkonstnärer. Samspelet är förstklassigt. För mig var den största enskilda prestationen ett solo av Björn Nilsson. Vid ett bord står han med vänster sko i golvet och höger ovanpå bordet. I form av tema med variationer framför han i den postitionen ett mästerligt stycke i tentakelakrobatik.

I mina ögon är detta verk med Norrdans ett självklart inslag vid Scenkonstbiennalen i Malmö i maj nästa år.

Storartat av Kenneth Kvarnström
Doubletake heter det nya tvåaktsverket av Kenneth Kvarnström. Samarbetet med den förnämlige barockmusikern Jonas Nordberg fortsätter. I första delen står Nordberg ensam för den levande musiken och spelar allemande, chaconne, saraband och andra tidens musikformer på luta, barock och (tvåmeterslutan) teorb.

Till denna musik har Kenneth Kvarnström för sina dansare i den egna ensemblen skapat ett läckert flöde av danser. Kostymer med mycket svart, men scengolv och fondvägg i vitt. Dansen är tydlig, behärskad och musikalisk. Och en egenskap jag i brist på bättre just nu vill kalla mjuk. 40 minuter flög iväg alldeles för fort.

I den andra akten har Jonas Nordberg, med titeln musikalisk curator, valt musik i tidsordning: J. S. Bach, Mozart, Beethoven, Ravel och den finländske kompositören Magnus Lindberg.

Den välvalda musiken framfördes av nitton musiker från Stockholms Konserthus/Kungliga Filharmonikerna och Stockholms läns blåsarsymfoniker, plus Dahlkvistkvartetten. Dirigent: Andrea Quinn, som har gedigen erfarenhet av att dirigera för dans.

För scenografi och uppfinningsrik ljussättning under kvällen ansvarade Jens Sethzman, för kostymer med intressanta, oregelbundna drag Astrid Olsson och för dansen i andra akten Skånes Dansteater.

Äntligen! utbrister i programhäftet ensemblens VD Åsa Söderberg för glädjen över samarbetet med Kenneth Kvarnström. Äntligen! utbrister också jag för glädjen över att Skånes Dansteater efter ett alltför långt uppehåll åter får gästspela i Stockholm.

De femton dansarna i ensemblen är förnämliga i framförandet av Kvarnströms flödande rörelsefantasier. I duetter förstärker dansarna styrkan i koreografin. I många fascinerande triosekvenser uppnår Kvarnström en dynamik med en alldeles särskild grad av spänning. Koreografi "i samarbete med dansarna" står det generöst i programbladet. Resultatet av det samarbetet är en lycka att skåda.

Komplikationen i musiken växer under aktens gång. Intensiteten i dansen likaså. Ett stort projekt växte till ett storartat. 

En tionde musa på Dansmuseet
Koreografen Sigge Modigh verkar ha en alldeles särskild talang för att hitta förnämliga dansare att arbeta med. The Tenth Muse är en 35 minuter lång duett för två karismatiska artister: pensionerade hovdansaren Jan-Erik Wikström och Pontus Sundset, med bas i moderna tekniker.

Titeln går tillbaka på en passus av Shakespeare, där den tionde musan betyder så mycket mer än bara en vacker kvinnogestalt för en konstnär att inspireras av. Det är också idéinnehållet i dansen: Här är musan en stark, manlig gestalt, ibland starkare än konstnären/poeten.

Wikström är poeten, Sundstedt musan. Deras dans är oavbrutet fängslande, energin magnifik. Dynamiken mellan dem växer emellanåt till en elegant maktkamp. Tempot sjunker i ett par korta spelscener med pappersark, post it-lappar och tejp. Detta ändrar inte huvudintrycket: En härlig styrkedemonstration till musik av Philip Glass och Brahms.

I stället för dans
På MDT – the place to be serverade ccap, som leds av ständigt överraskande Cristina Caprioli, något mycket originellt. Här, här och här här och här, här här här och här, här visade sig vara ett projekt i form av en film (som visats veckan innan och som jag missat) och ett koreografiskt verk i form av en bok med samma namn. Föreställningen bestod i att åskådarna/besökarna fick ett glas vin och en bok att läsa i.

Boken titelsida lyder: Text: Dejana Dhanqui. Skriven av Anja Arnquist och Madeleine Lindh. Pådriven av Cristina Caprioli. Jag undrar så hur boken kommer att registreras i Libris.

På MDT presenterades boken på ett dubbelsidigt, engelskspråkigt programblad. Jag väljer två rader: "Här, här och här här och här, här här här och här, här" är historien om en okänd kvinnas färd mot mening. (Min översättning. Kanske ska sista ordet översättas med mening med tillvaron.)

Efter att ha läst enskilda stycken i boken kan jag inte meddela att jag blivit klokare, men jag skrattade gott åt den längsta sammanhängande texten, "Nyttan med Kon". Ett stycke börjar: "Kon har sju sidor." Projektet fortsätter med ytterligare två delar.

Peter Bohlin
16 november 2014