Vem är det som styr egentligen?

STOCKHOLM: Rörd av barnens otroliga koncentration och förmåga till tillit lämnar jag Dansens Hus. Inom mig brottas känslorna. Obehag mot fascination. Koreografen Boris Charmatz har med sitt verk Enfant (Barn) lyckats beröra på ett mångbottnat plan. Maktrelationer ställs på sin spets och jag tar på riktigt med mig intryck och tankar från föreställningen.

Vem är det som styr egentligen? Vilket maktutövande utsätter vi oss själva och varandra för? Hur långt har egentligen vårt beroende av maskiner gått? Hur ofta ifrågasätts våra medvetna eller omedvetna val, eller omständigheterna före valet? Frågorna blir bara fler och fler.

Balansgången mellan att skydda och därmed hämma våra barn och att låta dem utvecklas till fria självständiga individer är hårfin. Utmaningar i rollen som vuxen kring ett barn är många. Att revoltera mot någon eller någonting ingår i den mänskliga utvecklingen från barn till vuxen. Att finna sin egen väg och samtidigt passa in i samhällets ramar.  

Det svartklädda scenlandskapet bjuder på möjligheter. 3 maskiner, 9 dansare och 12 barn samsas om scenytan. Ljussättningen är sparsmakad och förstärker känslan att befinna sig på en fabrik. Mitt på scenen finns en skateboardliknande ramp som visar sig ha flera olika funktioner. Maskinernas sökande uttrycker till en början nyfikenhet för att sedan när de finner något bli mer och mer utmanande. Eftersom vi i publiken inte ser vem som styr, ger maskinerna intryck av att vara levande. Retfullt hissas dansare upprepande gånger upp i luften och ner igen. Passiva blundande dansare, till synes sovande eller döda, som låter någon eller något annat bestämma över skeendet utan synlig reaktion. Dansarnas avslappningsteknik är förbluffande. Varje gång de stöter i marken är det som att rörlighet i kroppens alla leder mjuknas upp och skyddar människorna från att göra illa sig.

Efter en stund fylls scenen med blundande barn som låter sig manipuleras av vuxna. Barnen skyddas samtidigt som någon annan bestämmer över allt som sker. De vuxna har axlat maskinernas roll. Till en början är allt mjukt och försiktigt. Sedan accelererar rörelser och det blir ryckigt och snabbt. Barnen förflyttas hit och dit, upp och ner, på tvären i de mest uppfinningsrika sätt att bära någon annan. Stundtals känns händelseförloppet lika hissnande som att åka berg och dalbana. När barnen till slut på riktigt lyckas komma loss, så exploderar det. Äntligen. Plötsligt förändras bilden och allt blir på lite mer lika villkor.

Efteråt hör jag några ur publiken prata om en incident som jag själv missade. Ett av barnen råkade ut för ett missöde med sina kläder. Provocerat diskuteras barnets eventuella men för framtiden. Får de medverkande barnen hjälp med att förebygga eventuella traumatiska upplevelser. Det är också sådana incidenter som gör stycket både så fascinerande och provocerande. Det är på riktigt. Barnens medverkan och deras nära samarbete med de vuxna.

Nyfiket undrar jag hur processen inför föreställningen har gått till. Alla medverkande måste ha gjort en resa tillsammans genom händelser och känslor för att kunna hitta förtroende för varandra. Vissa av barnen är mycket unga, vilket kanske gör dem mer utsatta. Samtidigt får de en chans att uppleva nära samarbete och öva förmågan till tillit.  

Charmatz val av slut är inte på något sätt innovativt men just här känns det snillrikt. Påminnelsen om valet att intervenera i obehagliga händelser blir påtaglig. Det är upp till var och en att kritiskt granska och ifrågasätta livets utmaningar, att ibland hoppa av karusellen för att hitta andra kanske bättre alternativ.

Jenny Berkán 
10 nov 2014